söndag 31 mars 2013

Ägget är löst


Så här i tider av påskfirande och tv-program om politiker dras till mitt minne min ömma moders berättelse om en middag hon var på en gång. Det var nån gång strax efter mitten av 80-talet, då vi just flyttat till Gävle, där min pappa börjat jobba på länsstyrelsen som försvarsdirektör.
I egenskap av detta hade han och mamma blivit hembjudna till en av bygdens riksdagstomtar tillika tjomme i försvarsutskottet. Med på middagen var även en annan försvarsutskottstjomme med påtagliga politiska ambitioner, exempelvis (kan man anta av vad som komma skulle) att besitta samma riksledande post som den hans farfars farfar en gång innehaft.
Nåja. Denne politiker fick min mamma till bordet.

Vid någon punkt under kvällen flöt samtalet in på ämnet vegetarianism (det torde ha varit på grund av att värdparets dotter nyligen vigt sig till denna livsåskådning. Eller nått.) och vilka maträtter som man enligt denna gastronomiska övertygelse får respektive inte får inmundiga.
Ägg till exempel.
Den här politikern som min mamma hade till bordet argumenterade att man som övertygad vegetarian ("övertygiterian"?) ju inte torde kunna äta ägg; ett hönsägg av den typen vi (ickevegetarianer respektive äggätande vegetarianer) äter då och då är ju nämligen ett påbörjat liv, eftersom det befruktats.    
 – Åh, stackars tupp!, tänkte jag då, men jag bet mig i läppen för att inte säga det, berättar min mamma* och tillägger:
– Men nu ångrar jag att jag inte sa det.
I stället hade hon, artig som hon är (eller i alla fall var då), hållit käften, precis som de andra i samtalet. Att, som hustru till den nytillsatta försvarsdirektören käfta emot en ansedd riksdagstomte och därtill sätta honom på plats** föll sig liksom inte riktigt hövligt i sammanhanget. Därtill fick mamma uppfattningen att den här tjommen var av den excellenta typ som inte gillade när någon sa emot honom, och definitivt inte att någon påstod (särskilt med rätta) att han hade fel, enär han i synnerhet (i min mammas uppfattning) var av den typen som (i sin egen uppfattning) helt enkelt inte kunde ha fel.


Den här anekdoten berättade min mamma för mig för något år sedan, apropå ett nyhetsinslag. Det hade någonting med ett par fängslade journalister att göra. Och något oljebolag, eller hur det nu var…
Vad min ömma moder har för åsikter om den här politikern behöver man väl kanske inte gå in på/förtydliga närmare (och vad jag själv tycker och tänker om honom, om något alls, låter jag, i vanlig ordning, vara fullständigt osagt).

Nåväl. Jordbruksminister blev han i alla fall aldrig den där politikern (ja, han har i alla fall inte blivit det ännu. Men väl en massa annat). Det ska vi nog vara glada för.
I synnerhet tuppen.


* Min mamma hade, som den enda i sin klass, stora A i betyg i ämnet hönsskötsel på Lantmannaskolan. (Hur många av er kan säga det, va? Va??!) Hon visste således vad hon talade om.

** Ja, för alla som nu inte hade stora A i hönsskötsel, eller ens ett grundläggande sunt förnuft gällande fågelbiologi och livsmedelsteknik, kan alltså förtydligas att de ägg vi har i våra koppar så här års, och här och var i våra maträtter övrig tid på året (såvida vi inte är av den typ av vegetarianer som inte äter ens ägg) alltså inte är befruktade. Alltså. Hade de varit det så hade det mycket riktigt varit väldigt synd om de stackars tuppar som sannolikt skulle ha drabbats av total sexuell utmattning inom loppet av blott ett par dagar på jobbet i äggfabriken.

lördag 23 mars 2013

Så här är det! Det där med människans sjuka jävla svårighet att älska sin nästa.


Okej, här är hemligheten… Den är nästan patetisk, faktiskt, men uppenbarligen behövs det här påpekas, därför kan väl jag leva med skammen att vara den som säger det då.

För så här sjukt jävla simpelt är det:

Människor är olika.
Alla.
Det som gör oss till olika människor är att vi alla är olika individer – inte att vi råkar tillhöra ett visst kön, ha en viss hudfärg, vara födda i ett visst land, tro eller inte tro på en vis gud, ha si eller så många/få kronor på banken, fira en eller en annan högtid, hålla på ett eller annat eller inget idrottslag, etc, mm, osv…

Människor är olika.
Alla.
Man är fängslad i sin egen individ, precis som alla andra, och kan bara göra sitt bästa för att försöka se/känna saker från en annan individs perspektiv.
Och aldrig ställs man inför detta faktum med sådan kraft, med sådan påtaglighet som i en kärleksrelation (och i de sexuella aspekter som här kommer på köpet). Därför drar vi den första felaktiga slutsatsen (väl underbyggd av massa dumheter vuxenvärden dyvlat på oss under vår uppväxt): Vi är olika (primärt) på grund av att vi är av olika kön. Vi övertygar oss själva att män är från Mars och kvinnor är från Venus och glömmer i vår frustration bort att kolla ner på våra fötter och se att vi faktiskt alla står ganska stadigt här på jorden…
Och sedan, eftersom man är fängslad i sin egen individ och därmed står sig själv närmast, händer det lätt att man, om man är lite extra osäker i sin olikhet, drar den (om möjligt ännu mer) fullständigt felaktiga slutsatsen att det egna könet är bättre/mäktigare/överordnat.

Nästa mer eller mindre felaktiga slutsatser vi drar kommer när andra på ytan uppenbara skillnader gör sig gällande. Vi talar olika språk. Vi har olika hudfärg. Vi har olika bakgrund, olika tro, olika traditioner, olika smak, olika yadayadayada…

Och ju mindre säker man är på sig själv desto längre växer sig den listan över påhittat avgörande (och på något gudomligt sätt värderande) faktorer till våra olikheter. Längre och längre, allt längre bort från de "uppenbara", tills vi hänger upp oss på olikheter som är så minimala att de knappt kan antydas annat än med en väldigt grumlad syn.


Människor är olika. 
Alla.
Olika för att vi är olika individer.
Du och jag är inte olika för att jag är man och du är kvinna, för att jag är svensk och du utlänning, för att jag har haft en trygg uppväxt och du tvingats fly från ditt hem, för att jag har blå ögon och du bruna, för att jag gillar Bajen, Buddah och bärs och du AIK, Allah och alkoholfritt (eller hur fan vi nu råkar vara och tycka). Möjligtvis utgör alla dessa aspekter tillsammans en del av skillnaden mellan mig och dig, men den summan är ändå bara en pytteliten bråkdel av helheten.
Du och jag är olika på grund av att du är du och jag är jag.
Detta så oerhört långt framför allt det där andra.

Och i det är vi väldigt, väldigt lika.
För det faktum att vi båda är människor håller oss samman så mycket starkare än de där andra aspekterna någonsin kan orka försöka slita oss isär. Om vi inte låter dem göra det – förstår vi inte att hur lika vi är i våra olikheter, att vi alla är människor, riskerar vi tappa greppet inte bara om varandra utan även om oss själva. På grund av de där påhittat avgörande olikheterna.

Människor är väldigt, väldigt lika.
Alla.
Och först när vi inser det kan vi, på allvar, börja fokusera på likheterna i stället för olikheterna, börja respektera varandra som likvärdiga människor och leva sida vid sida i stället för mot varandra.

Känns det här löjligt simpelt? Ja. Nästan DiLeva-preachigt fjantigt i sin självklarhet?
Jo.
Men varför har vi då så jävla svårt att efterleva det?

 

söndag 17 mars 2013

Let's get real, Beßerwißazzz!


---

VARNING! Följande inlägg kan uppfattas (helt korrekt) som väldigt bajsnördigt, metatöntigt überbesserwissrigt, överlöjligt irrelevant och omotiverat fjantilskt.
Fortsätt på egen risk.

---

Jag blir så jävla less på besserwissernördar som älskar att tränga in sin egen förträfflighet genom att påtala exempelvis brister i filmer, böcker, tv-serier etc… – eller vänta lite! Inte alltid, så klart; jag är ju själv en dylik och finner ofta något slags perverst nöje i att hitta klaffel i filmer och tabbar i tv – men just därför blir jag förbannad när besserwisseriet inte håller utan bara är korkat. För fan, tänk efter ett varv till innan ni slår er på ert ihåliga bröst… Ni ger ju liksom oss seriösa besserwissrar dåligt rykte!
dagnabbit!

Typexemplet:
"Why the fuck gör ni så där dumma grejer när jag så enkelt kan slå sönder dem
genom att mema in lite text i den här gamla slitna bilden på Jean-Luc Picard
och på så sätt visa att jag är mycket smartare?"
Den irriterade zombiefilosofen hör till de kanske vanligast förekommande fallen av popkulturella kvasibesserwissers – hur många gånger har inte ett avsnitt av "The Walking Dead" fått en fråga lik Picards ovan kastad på sig?

Ja, ofta agerar kvasibesserwissern, som ovan, genom att slänga ur sig en ögonrullningsirriterad mer eller mindre retorisk fråga, vilken ifrågasätter graden av realism i stycke fiktion.
…och som i de allra flesta fall kan bemötas med det inte ett dugg retoriska svaret FÖR ATT DET ÄR FIKTION, DITT DUMMA JÄVLA VÅP!!


För om vi betraktar en påhittad värld som tagits över av levande döda, och köper den premissen – varför kan vi då inte föreställa oss en värld där zombiekonceptet inte finns? Vi har alltså runkat fast oss så hårt i vår nördkultur att vi utgår från att zombiekonceptet och kännedomen därom nu har vävts in i den mänskliga DNA:n, både i den riktiga världen och i alla påhittade världar? Att människor kommer tillbaka från det döda – fine, det köper jag; att de arma satar som råkar ut för dessa levande döda inte har en susning om whattafuckisgoingonliksom – befängt!!§°1!…?


Nu betyder ju inte det här att fiktion kan komma undan med vad fan som helst med ursäkten att fiktion är fiktion. Nej, så enkelt är det ju så klart inte; att framgångsrikt skapa en god berättelse, vilken nivå av fantasi den än må lägga sig på, handlar i mångt och mycket om att veta när det går att avvika från realismen och när det inte funkar. Det är inte så lätt (ja, det är snarare apsvårt) att plita ner några exakta regler eller konkreta riktlinjer för hur man ska fixa denna kluriga balansgång mellan verkligt och påhittigt (hur kul skulle utmaningen i den kreativa processen vara då, liksom?!) – men ofta går det att i alla fall hitta lite hintar i själva formen det aktuella stycket fiktion/konst har, vad det utger sig för att vara – eller, om man vill hårdra det, vilken genre det tillhör.
Bergtroll och träd som kan gå och prata kan ju exempelvis funka hyfsat i "Ringen"-trilogin, medan de rent narrativt (hur häftigt det än skulle vara!) skulle skava en gnutta i, säg, ett avsnitt av "Varuhuset".

…och, vill jag hävda, avsaknaden av en allmän kännedom om zombies som fiktionskoncept funkar fint i zombie-genren. Den är inte nödvändig, visst, men den stör väl fan inte? Inte egentligen? Snarare tror jag en zombieberättelse många gånger hjälps i sitt narrativ av att dess karaktärer inte är lika sönderförkovrade i zombie-fiktion som dess betraktare många gånger tycks vara.


Mest patetiskt blir därför såklart kvasibesserwisserns fnysningar när hen pekar på en realistisk lucka i ett verk inom en genre som nästan till fullo är uppbyggt och i hela sin kvalitativa essens är beroende av avvikelser från realismen; när kvasibesserwissern triumfatoriskt rycker ett höstrå ur en höstack (eller en nål ur en nålstack, om du tycker den analogin funkar bättre) och hojtar "Haha! Kolla vad jag hittade!"

Därför blev jag inte bara sedvanligt småirriterad utan nästintill deprimerad när besökarna på en av världens största filmbloggar fick rösta fram förra årets värsta filmtabbar och kom fram till att det här var värdigt förstaplatsen:


Jepp. Jag känner att jag inte behöver gå in på vad "Ice Age 4: Continental Drift" handlar om, vilka dess karaktärer är eller vad de har för sig. Men det faktum att det pratas om påskharen‚ som ju, vilket alla vet, inte fanns i förhistorisk tid – det var alltså DET som fick en hel värld av kvasibesserwissrar att dra i nödbromsen och ifrågasätta de dokumentära kvalitéerna i detta i övrigt mästerliga stycke realism?

Jaja…

 

lördag 16 mars 2013

Sorgen.


Prinsessan Lilian (H.K.H, alltså) var invandrare.
Och djupt älskad av Hela svenska folket.
Jomen.
Därför kan vi, i all rimlighet, få läsa sånt här:

(Bild fejsbokslånad, med förhoppning om retroaktiv tillåtelse, av Ylva.)

Nu ska jag här inte uppehålla mig så mycket vid det faktum att Johan T i artikeln om Lilians begravning  – av blodtörst eller lättnad över att tantens plågor nu är över? – värderar händelsen med ordet "äntligen". Kanske det hade missuppfattats något mindre (lustigt) om meningen avslutats med ett "igen" eller omskrivits med något i stil med "får prinsessan äntligen återförenats med sin…".
Men det skulle å andra sidan ge texten ett (om möjligt?) ännu mer glimrande klyschlöjes skimmer, därtill kryddat med någon pseudoreligiös uppfattning om ett liv efter detta – och (så klart!) Johan T:s professionella inblick i detsamma.


Nej, det jag fastnar mest i i artikeln är nedryckaren (vilken, det vet jag ju som redigerare, faktiskt kanske inte Jo-T kan anklagas för trots allt).
För visst är det ju så – att "Ingen har berört oss så som Lilian"…?
 
Nä, så är det så klart. Ingen! Hon var älskad av en hel nation! Jepp. Av Alla! 

Precis som Monica Bonde "konstaterade" i P1 dagen efter Lilian (eller "Lillis", som vi brukade kalla henne, vi som stod henne nära, dvs ALLA!!, även om vi inte stod henne tillräckligt nära för att få säga "du" till henne…) trippat hädan: Sorgen är ofattbart stor hos hela svenska folket, som älskade henne djupt. 

Damnit! Känner att jag borde ha stannat hemma från jobbet den dagen, dels för att bearbeta min sorg, dels av respekt till denna människa, som jag alltså älskade djupt, och till alla mina medsvenskars likaledes oerhörda sorg.


Okej. Jag vill och tänker nu absolut inte förringa Lilians (Lillis) liv på något sätt, det var säkert/uppenbarligen tämligen anmärkningsvärt och precis lika viktigt som vemsomhelsts, och det sorgliga i frånfället precis lika respektvärdigt (som när vilken gravt alzheimersdrabbad 137-årig tant som helst går bort).

(Och jaja, jag vet att hon "bara" var 97. Min överdrift där var inte av respektlöshet gentemot Lillis, utan riktad mot (dem som påeldar) överdriften i hennes betydelse för Alla oss som älskade henne djupt.)

…men serifuckingjävlaöst?!!
 
Om jag kastar en koll på min bekantskapskrets, låt oss begränsa den till de typ tusen närmaste (av vilka en ganska förkrossande majoritet är tämligen svennebleka), så vetefan om jag kommer hitta mer än möjligtvis ett par stycken som (på något mer känslomässigt plan än möjligtvis ett journalistprofessionellt dito) reagerade på nyheten om Lillis frånfälle med mer än "Jaha. Sermanpå. Jaja…". Många andra av dem utbrast säkert med "Va? Levde hon fortfarande? Jag trodde hon dog för flera år sedan!". Ytterligare några mötte nog händelsen med "Lilian-vem?" medan ett par säkert ännu inte har någon aning vare sig vem Prinsessan Lilian var eller att hon dött.
Jag ska erkänna att jag själv inte har/hade mer än en ganska rudimentär kunskap av Lillis liv och leverne. Och då är jag ändå ruskigt allmänbildad.   



Visst, det finns få saker som är så renodlat kapitalistiska/tidningsekonomiskt försvarbara som kvällstidningarnas publiceringsval (pressetiken lämnar jag därhän just här; väljer alltså i stället att konstatera att om kvällstidningar väljer att fokusera på en händelse så finns det med största säkerhet en (ekonomisk) anledning att göra det).
Så – det finns tydligen en hel del tidningsköpare i stugorna som bryr sig väldigt mycket om, ja kanske rentav de facto sörjer oerhört, sessans hädanfärd.
Så självfallet ska jag inte förringa eller bespotta känslorna hos de som faktiskt älskade Prinsessan Lilian djupt, vare sig dessa råkar tillhöra familjen Bernadotte eller Svensson eller Bonde eller Farzhaneh.
Sorg är sorg och smaken är ju som bekant som baken, och vill man låta sig bäst smaka genom att slicka konungadito så får man väl göra det…

Och dessa läsare ska (kan/får/bör?) man väl också skriva för…

…14.30 Paneldebatt om summeringen av Prinsessan Lilians begravning.
15.25 Dokument bakifrån: Så berördes svenska folket av
Paneldebatten om summeringen av Prinsessan Lilians begravning.
16.10 EXTRA: Utdrag granskning – om de politiska följderna
av hur svenska folket berördes av Paneldebatten om…

 
(Även denna bild fejsbokslånad, med förhoppning om retroaktiv tillåtelse, denna gång av Anna.)

Nej, det som är skrämmande här är att Johan T och Monica Bonde tycks tro att det de konstaterar om svenska folket faktiskt är helt sant, med en nationalgeneralisering utifrån sitt promilleperspektiv. 


Extra falskt klingar nyheterna om Prinsessan Lilians död och begravning (och slutsatserna om nyheternas vikt) när de i mitt informationsflöde kilas fast mellan inslag som Jonas Hassen Khemiris text till Bästa Beatrice Ask och Johannes Anyurus text om att resa sig upp från knä.

Får sorgen över sessan bortgång plats mellan huggen av rädsla och oro hos den svensk som råkar ha en lite annan hudnyans än andra svenskar och därför fungerar som en supermagnet på polisernas (vissa (många?) polisers, ska förtydligas) misstänksamhet.
Glömmer hen med mörkt hår och (av svensson) svåruttalat efternamn bort oron att snappas upp av Reva-poliser eller hamna i vägen för någon kärlekshandikappad blekfis med mer eller mindre uttalade SD-sympatier bara för att tunnelbanefärden sker för att hinna i tid till tv-sändningen av H.K.H. Prinsessan Lilians begravning?
Bryr sig över huvud taget de som måste lägga all sin energi på att streta i motvinden från samhällsstruktur och fördomar att en gammal sjuk tant, som råkade ha blivit prinsessa, har dött?

Jag misstänker att de som delar Jonas och Johannes erfarenheter inte inbegrips i det Alla som Jo-T och Monica Bonde blurrar om, precis som de hos många svennar – i grävmaskiner, sjuksalar, polisbilar, konferensrum och maktsäten – inte inbegrips i begreppet "svenska folket."
Vad säger det om vårt land, vårt samhälle och vårt medialandskap att detta är en befolkningsdefinition som vi väljer att förmedla och låta fortleva?
Det borde så klart inte behöva påtalas, men uppenbarligen behövs det, så: Surprise – de är det svenska folket, de också! De är Vi. Vi är Vi.
(Vilka Ni är har jag emellertid faktiskt lite svårt att greppa ibland…)


 
Allt det här är så klart (så vitt jag vet) inte på något sätt den av Alla djupt älskade och sorgligt äntligen framlidna H.K.H. Prinsessan Lilians fel. 
Men kanske har många andra av oss ett ansvar att begrunda.

 

tisdag 12 mars 2013

Fortplantningshypotes X

En liten förstföding.
 
Kej, när min kola är i det katastrofalt trötta tillstånd som den är just nu så nöjer den sig med att lägga funderingsribban ungefär här:

Kan det vara så att förstfödda ofta är sommar-/sensommarbarn, medan därnästfödingar ofta är vinter-/senvinterbarn? Nu har jag inga som helst belägg för detta antagande förutom en snabb tanke utkastad över min egen familj och dem i min närmaste bekantskapskrets (längre orkar inte tanken just nu), men ändå…

Hypotes:
Första gången ett par på allvar börjar tänka på det där med att tillöka sig inträffar oftare än sällan i november-decembersnåret; tillvaron går i christmas mode, och tankar på familjevärme, tindrande små ögon och stickade tröjor och hoppfarallanla plingar till som små julklockar i skallen. "Men ska vi inte ta och bilda oss en egen liten familjeidyll? Det är väl ändå dags nu?", alternativt "Fan, om vi skaffar en egen liten knådd så har vi snart en ursäkt att inte fira jul hemma hos päronen!".
Och nio månader senare, tjohej! – knådden kommer och nähä, då blir det väl ingen kräftskiva i år dårå…
Barn nummer två börjar sin resa från tanke till skrik på vår-sommar-kanten. Solens återkomst får hormonerna att skutta härliga hoppsasteg och då man nu är varse att man kan hantera ett föräldraskap sänker man garden och låter syskonskapet börja gro, mer eller mindre planerat. Eller så dämmer man upp de där hormonerna (ja, jag menar då inte att man håller sig i celibat, utan att den föräldraskapsstärkande tanken låter växa sig lite starkare) tills det bara krävs ett par midsommarsnapsar för att dra ur pluggen.
Och sen i februari-mars är kärnfamiljen ett faktum…

Nåja, bara en liten tanke som jag var för trött för att ställa mig i vägen för på dess väg mot tangentbordet…

fredag 1 mars 2013

Hjälp! Hyllar eller hatar vi Café idag??


Den finns en bild som idag har delats flitigt i mitt fejsboksflöde. Av vänner vars kritiska förmåga och tankar om jämställdhets/-likhet jag respekterar, imponeras av och hoppas jag också lyckas stå upp för.

Den här bilden:



Bilden är tagen från facebooksidan Viktigt Meddelande till Allmänheten,  en kampanj mot könsdiskriminerande reklam startad av Sveriges Kvinnolobby – en satsning som gör en hedervärd insats för att visa hur idiotiskt objektifierande porträtteringen av kvinnor ofta är i vår omgivning, och hur vansinnigt olika män och kvinnor presenteras och representeras.

Och visst är bilden tydlig. Mycket tydligt!

Men en tydlig bild av vad, egentligen?
Visst finns det en tydlig skillnad mellan den övre halva Café-ettor och den undre… men jag är faktiskt väldigt osäker på vilken poängen är med att tydliggöra denna skillnad.
Av många kommentarer att döma tycks poängen vara att visa den idiotiska inställningen att "ska kvinnor vara på ettan får de bannemig vara halvnakn
a. Gubbarna får däremot gärna ha kläder på sig."

Men – och det är ett inte alls oansenligt litet men – man får faktiskt ändå ge Café cred för att de frångick "lättklädda brudar på ettan"-konceptet till "Vänta lite! Vi är ju en magga för män och bör därför kanske ha män på ettan och va lite seriösa i stället"-konceptet.
Att de förut hade halvnakna brudar på ettan/i tidningen kan man så klart tycka vad man vill om, men ur det perspektivet – att vi snackar imperfekt – är det inte alls samma jämställdhetsclash mellan kläder respektive av i bilden. 

Då är det i stället en clash mellan "före" och "efter". De övre ettorna är helt enkelt nyare nummer, de undre äldre. (Det är nog faktiskt flera år mellan övre och undre halvan – de övre vill jag i samtliga fall minnas mig ha skådat i tidningshyllan under de senaste månaderna, emedan de undre, i alla fall i flera fall, är lastgamla – Emma slutade ju exempelvis heta Sjöberg i efternamn för åratal sen, och senast "Drömhus-Therese", Papi Raul och systrarna Graf (i egenskap av lättklädda tuttblondiner, alltså) var i ropet var väl nån gång… tja, fan minns… förra årtusendet?).

 
Hade det varit "varannan damernas" i bilden ovan, och ettorna var från samma tidsspann, ja då hade det varit en annan grej, men jag ser den främst som en bild av Cafés uppsträckning. Visst kan man se det som en allmän kommentar till skillnaden i hur män och kvinnor presenteras på magasinsettor, men då är det nästan lite taskigt att låta Café ta smällen – de har ju i alla fall försökt (och, vill jag hävda, lyckats avsevärt) att bättra sig…


Kort sagt. Jag ser framsteg i bilden, inte cementerad idioti. Det har ju gått ganska bra för Cafés "nya" koncept (väl?). Så bra att den tidigare tämligen liknande (till förstasidorna i alla fall) tonårspojkshormonstinna avisan Slitz till och med försökte apa efter. Typ två nummer med karlar på ettan hann de med, sen gick de i konken. De förlorade väl då helt enkelt den usp som Café gett dem i present när de bytte stil… men tack och lov har den uspen försvagats såpass att den inte längre är lukrativ.
Som sagt, det går faktiskt framåt…




Eller…?
Hjälp mig här.
Jag är nämligen väldigt förbryllad: Är det jag som är urbota korkad i att påpekat allt det här – något som är fullständigt uppenbart – eller har jag faktiskt sett något som andra råkat missa…?

Det är som när någon irriterat säger "Fan! Varför är det man letar efter alltid på det sista stället man kollar??!"
I det fallet brukar jag (trots att jag så klart vet att frågan är retorisk) börja svara "För att det vore…" – sen avbryter jag mig själv innan jag hinner avsluta med "…korkat att fortsätta leta när man väl hittat det man letat efter" – bara för att jag, helt seriöst, inte har någon aning om huruvida den som ställde den retoriska frågan varit ironisk eller faktiskt gjort ett (ganska mänskligt, antar jag) feltänk.
(Visst, om man har låt oss säga tre, och bara tre, bestämda ställen att leta efter något försvunnet på så kan man så klart hävda att det tredje stället man kollar på är det "sista". Men hur ofta är det egentligen så?)
Det är liksom som om det saknas nån synaps i min skalle, den som skulle vara till för att avläsa den eventuella ironin i de där fallen. (Eller i alla fall för att lyckas avgöra om den ironi som avlästs existerar eller inte).


Av erfarenhet får jag nog anta att det är jag som är korkad och alla andra som är smarta. Men det känns ändå som att ingen riktigt delar min tolkning…
Samtidigt har jag svårt att tro att så många kommentatorer brustit så påtagligt i sin kritiska betraktelse av bilden.
Men kanske är det så ändå. Det är ju lätt hänt, ja helt försvarbart, förklarligt och mänskligt. För när en syrlig kommentar (i ord eller bild) smashas in från någon i det lag vi hejar på, då är det lätt att ställa sig upp och applådera. Och kanske inte se att smasharen faktiskt gjorde något litet fel.


Det är helt enkelt viktigt (vilket jag tidigare påpekat både en och ett par gånger) att även vara kritisk, ja kanske ännu mera kritisk, gentemot sina meningsfränder – inte nödvändigtvis för att slå ner ståndpunkten/argumentet i fråga, utan för oklanderlighetens skull; för att se till att ståndpunkterna verkligen har på fötterna, att argumenten är rätta för att de är rätta och inte bara för att de enligt ett svartvitt antagonismmönster är motsatsen till de argument som är fel.
 

PK-ängslig som jag är så måste jag så klart få klarhet i det här – hur är det nu: Hatar vi eller hyllar vi Café idag??
HILFE!!!°!1!§!


Om den som knåpade ihop bilden gjorde det med syftet att visa hur dumma Café är som har en så tydlig skillnad i på vilka sätt kvinnor respektive män porträtteras, ja då är det faktiskt en ganska oärlig och skev bild. Visst, Café förtjänar säkert en liten känga för gamla synder, och det finns säkert även aspekter att kritisera i deras nuvarande uppenbarelse. 
Men är det det alltså det vi vill med den här bilden?
Om syftet emellertid faktiskt är att visa
hur Café tagit sitt förnuft till fånga och verkligen hittat framgången i att inte objektifiera kvinnor i halvnakna poser (i alla inte fall på förstasidorna… huruvida de fortsatt kastar kläderna inne i tidningen vet jag faktiskt föga om) – Bra jobbat! Jag tackar och bockar – och beklagar att cirka varenda jävel missförstått poängen totalt.


Om det är så – att jag här lyft fram aspekter som de flesta andra har missat – ja då får jag be så hemskt mycket om ursäkt för att jag förstört/dödat debatten med massa saklighet. (Jag har den dumma ovanan att göra det ibland, och dessutom framstå som en dryg jävla besserwisserröv i samma veva).
För den här debatten får, i det stora sammanhanget, verkligen inte dö! Trots att Café bättrat sig och Slitz är ute ur bilden så är objektifieringen av kvinnor alltjämt ett jätteproblem som måste bekämpas!

Så jag hoppas verkligen att det är jag som är dum (en konstig sak att hoppas, jag vet, men ändå) och att syftet med bilden inte var att svartmåla Café.
För om det var det så är det väldigt synd. För då har Viktigt Meddelande till Allmänheten/Sveriges Kvinnolobby här tagit en genväg till en lättköpt socialmedialviralt gångbar poäng, en poäng som dessvärre har sprickor – och när de sprickorna uppdagas är det lätt att hela rasket rämnar; att det lilla felsteget får hela den viktiga vandringen att trilla i diket – att en hel kamp full med viktiga, klarsynta och adekvata argument plötsligt, orättvist men likväl, kan diskrediteras. 

Liksom typ klokt, klokt, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, brist – POW! – Backlashbonanza!
Det är därför självkritik är så oerhört viktigt i debatten, om man nu tycker sig stå för något väldigt viktigt.

Eller så är det bara synd att jag var dum nog att påtala bristerna…
Som sagt – förlåt.