söndag 14 december 2014

Här har du din svensk!

   
”För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket. Då kommer vi in på nationalismen.”
…säger Björn Söder, partisekreterare för Sverigedemokraterna.

Här har ni alltså kärnan i Sverigedemokraternas koncept:
Näpp, SD är inte de minsta ologiska när de vurmar om de demokratiska värdena – ja, för tusan, de kan rent av komma undan med att värna om alla människors lika värde.
De råkar bara ha vissa begränsningar av vad som är en ”människa” och ett ”folk”.*

I dagens DN har Niklas Orrenius förtjänstfullt intervjuat just Björn Söder och skrivit en klargörande artikel om hur Söder (och, får vi anta, det parti han företräder) ser på det här med ”svenskhet”.
Vi får bland annat veta att SD tycker att ”samer, kurder och judar kan få leva i Sverige – men de är inte svenskar”.
Okelidokeli.

Inte för att SD någonsin gjort sig kända för att vara särskilt konsekventa eller rationella i sina idéer, men om en nu ska gräva sig så långt ner i dumheten som till SD:s eget resonemang och deras vurm för den djupt rotade svenskheten, så måste en väl ändå tycka det är hyfsat märkligt att de anser att samer inte är svenska…
Eller?



 
 
Nåja, nu har vi i alla fall fått svart på vitt (ja, någotsånär i alla fall, men eftersom gråskalor inte finns i SD:s värld så får vi luta oss mot ”svart på vitt” här) att samer inte anses som svenska. Härvidlag kan vi alltså dra slutsatsen att ”vi var här först” inte (längre?) är en (ens lite) avgörande parameter i SD:s definition av ”svenskheten”.

I veckan föreslog dessutom den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Kent Ekeroth att kriminalvården ska registrera inte bara att en kriminell är invandrare eller av annan nationalitet än svensk, utan även om någon av den kriminellas föräldrar är det (mest bara, får en anta, för att verkligen understryka att det är från deras blodsband kriminaliteten kommer och inget annat), ett förslag som får stöd från partiet.
Att det således skulle finnas en relevans i huruvida en kriminell persons har "invandrarblod" kan inte tolkas på annat sätt än att "andra generationens invandrare" ärver ett (tycks det, degenerativt) invandrarskap, och att de därvidlag, av börd, torde kunna göra lika lite anspråk på att vara svensk som deras föräldrar kan (Lex Zlatan**).

Utifrån detta förslag tillsammans med ovan nämnda klargörande om samer, judar, kurder och svenskar från Fulingen Sudre (ja, i enlighet med sverigedemokratisk ideologi så heter han ju egentligen så) kan jag härmed försöka mig på något som SD själva inte lyckats så vidare värst med: att rama in vad som i deras synsätt är ”en svensk” och vad som är ”den nationella identiteten”.
Varsågod, Sverigedemokraterna, ni kan få den av mig, helt gratis!
Det är bara att kopiera och klistra in i ert partiprogram:

En svensk, såsom Sverigedemokraterna [tycker att de] vet att det förefaller sig, är någon som inte är invandrad från ett annat land och ej heller har någon förälder som är invandrad från ett annat land***. En svensk måste vidare representera den svenska nationella identiteten, vilket är den kultur som härstammar från den svenska ursprungsbefolkningen, det vill säga sam…, förlåt, vikingarna, vilka ju var sanna svenskar [eller, om man ska vara petig, möjligtvis norrmän, danskar, islänningar eller någon annan mer eller mindre nationslös förlaga till dessa] som inte lät sig köras över av några intryck utifrån. Förutom kristendomen. Men sen var det spikat och klart: Ursprungets svenskar var kristna vikingar, som inte lät sig köras över av några intryck utifrån. Förutom lutheranismen.**** Här har vi grunden till ”[k]ulturen [som] ska binda samman Sveriges förflutna med nutiden, förvalta dess historia och arv samt stärka gemenskapen i samhället och den nationella identiteten”: Lutheranskt kristna vikingar som var starka nog att betvinga samerna till deras egen ”nation” (en nation som ju alltså inte bekänner sig till de [godtyckliga linjedragningarna som just nu, 2014, är de] svenska gränserna och således är något annat än svensk. De får hålla sig utanför Sveriges gränser. Inte för att Norge, Finland och Ryssland heller är deras nation, men de får väl helt enkelt hålla sig där ändå. De länderna är ju i alla fall inte Sverige). Judar*****, kurder, eller folk med någon annan kulturyttring som härstammar från något annat än den lutheranskt kristna vikingatraditionen, med dess härliga blandning av hedniska och kristna uttryck****, kan så klart inte heller anses tillhöra det svenska folket, den svenska nationen.


Skit också! Här trodde jag att jag skulle kunna författa något kort och snärtigt för att konkretisera hur ni Sverigedemokrater kategoriserar det ”svenska”. Men det visade sig ju vara ganska snärjigt ändå. Ja, rentav fullt med konstiga motsägelser. Dessutom behövdes det ju en smärre ocean av fotnoter nedan för att hålla sakligheten i schack (så gått det gick). Nä, jag gick fan bet här. Sorry, liksom. Det var nog trots allt för rörigt och förvirrande ologiskt det här med "svenskheten".
Möjligtvis kan jag koka ner det till ”Lutheranska kristna med härstamning i rakt nedstående led från vikingarna (och till denna härstamning kulturellt rättrogna).”
Vad tror ni om det? Kan det funka?
Blir det några svenskar kvar då?


 


* Om en sverigedemokrat hävdar att hen/partiet värnar om alla människors lika värde, så kan vi härvidlag dra slutsatsen att de med ”människor” inte menar alla människor, inte alla homo-sapiens, (ja, det torde hårdraget faktiskt innebära att bara "riktiga svenskar" är människor, vilket utesluter sissådär 7 275 000 000 (ish)****** personer på jordens yta, något som självfallet är alldeles vansinnigt rasistiskt. Om sverigedemokraten emellertid försöker undkomma denna anklagelse om rasism genom att hävda hen/partiet inte värnar om alla människors lika värde… ja, då är det ganska väldans rasistiskt det också.
 
 ** Här ska i saklighetens namn påtalas att när SD:s tf partiledare Mattias Karlsson härom året sa att Zlatan Ibrahimovic tillhör de ”osvenskas” skara så var detta främst på grund av hans ”kroppsspråk” och ”attityd”, och alltså inte (främst) på genetisk grund. Det är bannemej svårt att avgöra om det är bättre eller sämre, då det ju torde betyda att "invadrarighet" är något som en inte (bara?) ärvs genetiskt utan även socialt, varpå en sannt fjortondegenerationens vikingalutheran skulle kunna avtvingas sin svenskhet om hen började bete sig invadrarigt.
 
*** Hej då, Paula Bieler! (och säkerligen en väääldans massa andra SD:are)
Eller i och för sig – om vi ser till diskussionen i föregående fotnot tor
de ju även kunna innebära att en "andra generationens invandrare" skulle kunna sluta bete sig invadrarigt och därmed godtas som svensk. Exempelvis har ju tf Führer Karlsson, sedan han nu bidde herre på SD-täppan, mjuknat något och gått med på att Zlatan nog ändå kan få vara svensk. -ish. Så Paula kanske kan få vara kvar ändå, om hon bara avsvurit sig sina föräldrar kulturella arv tillräckligt? Njae, av det där kriminalitetsregistrering att döma så har det genetiska invandrararvet ändå en stor vikt. Eller så har i alla fall det rent sociala familjearvet såpass stor vikt att en inte hur som helst kan sluta vara invandrare (i alla fall inte så tidigt som i andra generationen. (Men Zlatan då? Kan det vara så att Karlssons godtagande av Zlatans svenskhet bara är ett spel för mediagalleriet??)). Nä, tyvärr, Paula – här har du ett repatrieringsbidrag – seså, åk "hem" med dig nu! Kanske ses vi när vi invaderar Polen.
 
**** För att bespara definitionen av svenskhet alltför många detaljer kan vi här välja att lämna köttbullar, capricciosa, kebab, arabiska bokstäver, boktryckarkonst, rockmusik, internet, clementiner, mediciner, bilar… [lista i all oändlighet, amen] därhän.
 
***** Hej då, Bröderna Ekeroth! SD tackar för all all hjälp!
(Dessutom behöver SD därmed, om juden Kent Ekeroth alltså inte längre är tillräcklig svensk, inte längre stå bakom hans idé om att registrera kriminellas (och/eller deras föräldrars) eventuella invandrarskap. Vilket torde innebära att man faktiskt alltså änåd
kan avsvära sig sin invandrarighet. Paula! Du får komma tillbaka!(Repatrieringsbidraget? Äh, det kan du säkert behålla. SD verkar inte vara så noga med vart pengarna i budgeten går, trots allt. Möjligtvis finns det massvis med SD-förslag som skulle kunna tala för att den genetiska invandrarigheten likväl spelar roll för en persons "svenskhet", men här har vi alltså främst utgått från den senaste veckans SD-uttalanden, och eftersom SD ju tycks leva i nuet och inte vilja gräva alltför långt tillbaka i partihistorien, så lämnar vi här helt enkelt dylika därhän).    
 

****** Först: förlåt att jag här dristat mig till att ha en fotnot i en annan fotnot. Det hela blev bara så krångligt att det inte riktigt gick att undvika. Sorry.
Sedan: Här har jag utgått från
den mest aktuella och tillförlitliga statistik som i skrivande stund gick att få rörande världens befolkning, varpå jag sedan subtraherat antalet svenskar. ”Antalet svenskar” ska inte förväxlas med ”svenska medborgare” – jag har här förvisso utgått från antalet svenska medborgare (även det utifrån den mest aktuella och tillförlitliga statistik som i skrivande stund gick att få), men därav bara tagit en (troligtvis väldigt generöst tilltagen) procent som skulle kunna tänkas motsvara den del av den svenska befolkningen som kvalar in under SD:s kriterier för ”svensk”. Skulle jag ta den kanske mindre generösa och mer realistiska (om så nu är möjligt) inkvalningen till svenskheten, så skulle det nog alltså inte direkt kvarstå några svenskar alls, varför slutsatsen torde vara att ingen människa är en människa, eller för att göra ett matematiskt lappkast med hela logiken och låta minus plus minus vara lika med plus: alla människor är människor. Kan vi inte bara köra på det? Vad säger ni?


   

onsdag 3 december 2014

Extraval å sånt – vad händer nu?

   
Okej, ytterligare en snabbanalys av det politiska läget…s framtid.
Det kommer bli extraval. Och vad kan bli utgången av det?

Några scenaria:

1
Alla röstar precis som de gjorde sist. Löfven bildar en ny regering, typ likadan, och knåpar ihop en ny budget, typ likadan (eller i alla fall inte en stoppa-invandringen-budget som SD kan tänka sig att rösta på). Alliansen gör en egen budget, typ likadan, SD röstar på den och fäller regeringen, det utlyses extraval på nytt…
1a: …och sen håller det på så i en halv evighet tills alla är döda. (Kan det ens bli så, eller finns det någon parlamentarisk princip som säger att nämen-det-här-går-ju-faktiskt-inte-för-sig? Inte vet jag… det är ju inte så att vi har haft en så här prekär situation tidigare… )
1b: …alternativt tills samhället är så uppfuckat av att inte ha någon politisk fast mark att stå på att typ 78% av folket får för sig att rösta på SD, som übernemar Machten, snickrar ihop en egen budget där den del som inte går till att stänga ute alla invandrare går till försvarsindustrin (nu omdöpt till "krigsmakten" eller något annat klatschigt), startar världskrig mot alla (för de är inte pursvenska) och sen krigas det i en halv evighet tills alla är döda.

2
Alla vill egentligen rösta precis som sist, men de som inte vill att det ska bli så där fortsatt kaosigt och som inte vill att SD ska ha makt att hålla på att jävlas inser det rimliga i att endera sidan av det politiska nätet släpper sin sandlådeprestige och bjussar sina blockmotståndare på en klump röster, så att de får tillräcklig majoritet för att få igenom en budget utan att ge SD någon chans att säga minsta lilla pip.
2a: Vänstersidan tycker naturligtvis att högersidan ska släppa efter – de var ju trots allt de som förlorade i röstkampen mellan de två blocken. Och det är ju faktiskt är helt sunt förhållningssätt.
2b: Högersidan tycker naturligtvis att vänstersidan ska släppa efter – de har ju trots allt haft sin chans, men sumpat den. Och det är ju faktiskt är helt sunt förhållningssätt.
…vilket resulterar i absolut ingenting, varpå kaoset fortsätter enligt #1(i den där halva evigheten tills alla är döda).

3
Som #2, fast ena sidan släpper faktiskt efter. Det blir en regering och en budget med någotsånär betryggande stör. Sverige vänder blad och går vidare.
Är det ens möjligt?
Cynikern säger "Yeah right!" Optimisten säger "mnjaäeo…".


4
En betydande massa av dem som röstade på SD tar sitt förnuft till fånga sedan de insett att det är de själva som får det sämre av fortsatt parlamentarisk/politisk oro/eftersom att SD skiter fullständigt i all politik vid sidan av sin kärnfråga – de har ju trots allt uttryckligen sagt att de vill att det ska bli ett "val om invandringen". Inte om vård, skola, omsorg och sån skit som gemene svenne faktiskt berörs av. Kanske de rent av inser att inget annat parti (?) tänker låta det bli ett val om invandringen och att det således kommer att gå åt pipan för dem själva även om de skulle råka tycka att invandringen är det enda som kräver politisk uppmärksamhet. 
Deras röster kommer i stället spridas till höger och vänster, varpå det blir ett rättvist val mellan blocken och mellan realistiska alternativ. Någon sida vinner och bildar en hyfsat stabil regering och budget och Sverige kan puttra vidare i ganska vanlig ordning.

Sannolikt? Cynikern säger precis som under #3. Optimisten är alltmer benägen att hålla med.

5
Den gamla vanliga "sjuklövern", som SD så idiotiskt envisas med att kalla de övriga partierna i strid med all såväl botanik och taxonomi som logik, inser (sannolikt efter ungefär en kvarts evighet av #1 samt efter någon slags skallskada som fått Annie Lööf att hamna i koma eller att fullständigt glömma vem hon är och/eller vad hon vill) att de måste släppa blockigheten och bilda nån slags regeringsbildning tvärs över tennisnätet.
5a: Antingen lyckas de med detta, SD kryper så sakteliga tillbaka till sin lilla skuggvrå och Sverige kan puttra vidare, om än i ganska ovanlig ordning.
5b: …eller så infrias risken att de får ruskigt svårt att komma överens, och när de politiska färgerna blandas hej vilt blir det bara, i enlighet med gängse färglära, en brun sörja av alltihopa, och SD kan sko sig vidare…

 
 
Eller är jag för cynisk?

Självfallet vore scenario #4
den bästa utgången (väl?), med #3 strax efter.
Kan det bli så? Tja, en får ju hoppas… Men då krävs att de riktiga partierna rycker upp sig, lämnar sandlådan och mobiliserar såväl sina krafter och viljor som sina sakliga argument och sina intellekt.
Samt att massa uppgivna SD-röstare (därvidlag) vågar hoppas och lita på de riktiga politikerna igen.

Det kan gå.
Kämpa nu, Sverige!


  

tisdag 30 september 2014

Kulturkrumelurigheter från Kurrekurreduttön

Plötsligt, en liten stilla (och överdrivet kvasiakademiskt påannonserad) fundering kring vår samtids ständigt återkommande, irrationellt högljudda och tröttsamt skevkränkta uttryck för kolonialistisk konditorinomenklatur och tvärkonservativ barnboksortodoxi:
Undrar hur debattklimatet – ja, det politiska samhällsläget överlag – skulle ha sett ut idag, nådens år 2014, om ordet "negerkung" redigerats bort ut "Pippi i Söderhavet" redan 1970 (för 44 år sedan, matem.reds.anm) då Astrid Lindgren själv påtalade ordets påfallande olämpliga otidsenlighet…
http://www.mynewsdesk.com/se/saltkraakan-ab/news/pippi-tv-serien-restaureras-av-svt-93959





onsdag 17 september 2014

Vi bor inte på landet – men väl i

    
Först skrev Joakim Lamotte en text.
Sen, på grund av att han reagerade på den texten, skrev Christoffer Röstlund en text.

(Okej, i själva verket började det lite tidigare än så. Ja, en bra bit tidigare, faktiskt. Och det började precis som Bibeln: I begynnelsen var ordet… och ordet var på både gott och ont. Det började alltså med att människan lärde sig kommunicera med ord, med uttryck. Med språk. Vilket hen säkerligen först gjorde genom att särskilja binära motsatser; natt och dag, mörker och ljus, varmt och kallt, här och där, gott och ont… Detta gjorde att människans hjärna, allteftersom språket och människans tillvaro utvecklades, strukturerade sig på ett sådant sätt att dessa binära motsatsförhållande alltsomoftast låg väldigt nära till hands när hen ville förstå sig på omgivningen, och vips hade människan vant sig vid att ställa poler mot varandra för att beskriva verkligheten så till den grad att hen trodde att verkligheten var bestående enbart av sådana motpoler. Svart och vitt. Alltmedan den faktiska verkligheten så klart envisade sig med att utgöras av en oändlig mängd gråskalor och färger och nyanser. "Svart och vitt" blev "vi och de", och så rullade det på, i konflikt efter konflikt efter strid efter krig, i århundrade på åter århundrade. Och sen kom Hitler. Och lyckades kapitalisera på människans benägenhet att tänka svartvitt, och plötsligt gick allt käpprätt åt helsiket. Tackålov lyckades mänskligheten den gången få någotsånär rätsida på alltihopet i elfte timmen, precis innan allt var förlorat. Men trots att mänskligheten på grund av sin enfald just stirrat sin fullständiga undergång i vitögat så fanns det fortfarande vissa människor som inte kunde låta bli att missuppfatta mänsklighetens stora "Vi" som ett "Vi och De" – och en vacker måndagsmorgon i mitten av september 2014 hade Sverigedemokraterna plötsligt fått 13 procent av rösterna i det svenska riksdagsvalet. Och många av de 13 procenten kom av allt att döma från landsbygden, en landsbygd som den svenska mediakåren på senare år, av lika mycket att döma, blivit allt sämre på att representera och beakta, vilket troligtvis låg bakom den känsla av alienering som hos många måhända ledde hela vägen till SD-valsedeln.
Och skrev Joakim Lamotte en text.
)

Sen bidde det, för att använda ett aktuellt ord, ett ordentligt käbbel mellan Lamotte och Röstlund.

 

Det går inte att komma ifrån att många, fler och fler, svenskar tappat förtroendet inte bara för de "etablerade" politiska partierna utan även för de murvlar som i många fall har som uppgift att bevaka makthavarna. Detta är ett förbannat stort problem. Folk, inte minst på landsbygden, har tappat förtroende för journalistkåren, för att den faktiskt gör sitt jobb, för att den gör det bra och rätt. Journalistkåren har i viss mån sig själv att skylla – för att den, av ekonomiskt tvång eller dumhet, producerat så mycket fluffig skit att befolkningen fått svårt att ske den stora merpart av ruskigt bra, samvetsgrann, korrekt och proffsigt – och oerhört viktig – journalistik som döljs där bakom.

Så hur ska vi återfå förtroendet? Och hur ska vi sedan backa upp det förtroendet med att faktiskt ha en bättre förankring ute i landet, utanför Stockholm?
Ett bra sätt är att inte tvinga alla journalister att flytta till Stockholm för att ha en chans till jobb och överlevnad. Ett dåligt sätt att undvika det tvånget är att lägga ner alla sina lokalredaktioner. (*host-tv4-host*)

För de flesta murvlar i Stockholm (en ganska förkrossande majoritet, skulle jag våga påstå) kommer
ju för övrigt från landsbygden och har sin journalistiska grund där.

 

Av matchen Lamotte vs Röstlund vs Landsbygden att döma finns det uppenbarligen (åtminstone) två sidor av det journalistiska landsbygdsmyntet. Röstlund och Lamotte har anlagt varsitt perspektiv, och båda har de, i sann mänsklig polemisk anda, positionerat sig på vardera baslinjen, så långt ifrån varandra de kan, varifrån det sällan går särskilt bra att smasha.
Det finns säkerligen såväl godtagbara poänger som aspekter som tål kritik i både Röstlunds och Lamottes text. Men att det alltsomoftast finns både bra och dåligt att peka på i olika sidor av en debatt betyder ju inte att alla har har rätt (och/eller fel) hela tiden… Så för att hinta om vilken av de två aktuella myntsidorna jag krona-klave-väljer (och visst, jag är lite vänpartisk, men ändå) – låt mig punkta upp ett gäng synpunkter appropå munhuggningen de två journalisterna emellan, såsom Dagens media återgett den:
  1. Jag tycker, till skillnad från Joakim Lamotte, att Christoffer är en rasande stilig karl! Trevlig och smart är han också. Lite arg ibland, men fan trot! (Joakim Lamottes arsle har jag dessvärre/dessbättre inte tillräcklig insikt i för att kunna uttala mig om).
  2. "Mental lådbil" är ett alldeles fantastiskt uttryck! *nynnar på refrängen till "Mental lådbil" av Ebba Grön* 
  3. Jag har nog fan aldrig träffat en landsbygdsk Stockholmsmurvel som minns så väl och troget var hen kommer ifrån som Christoffer.
  4. Att "ta tag i sitt liv" är garanterat något som både Christoffer och väldigt många andra journalister i den här stan, jag skulle säga en påtaglig majoritet, kämpar som djur med. För de allra flesta är livet i journalistbranschen nämligen inte alls lätt i den här stan (heller). Det finns några (relativt få) som haft turen, i kombination med den stora talang och kampvilja som så vansinnigt många fler har, att glida till positioner när de blivit både etablerade, välkänt respekterade, creddiga och välavlönade. Och jag tror att det är de som fått klä skott/utgöra den gängse bilden av "Stockholmsjournalisten". Men de flesta Stockholmsjournalister är inte den Stockholmsjournalistern. Och även den Stockholmsjournalisten, i de fall hen kommer från någon annan stans i vårt avlånga land, bär nog alltsomoftast sitt ursprung, om inte på manschetten så nära hjärtat.
  5. Som jag antydde ovan, så är det pekande skuldfingret i frågan om den av media bortglömda/-slarvade landsbygden så in i helvete skevt – det är inte enskilda journalister i Stockholm eller en grupp av dem som är att skylla för den massmediala Stockholmscentreringen. Det är mediaföretagen (eller, för att sväva ut ännu mer, den stora ogreppbara "branch-helhet" och den verklighet de verkar i) som är det. Med den smått groteska övertaligheten på kanonduktiga journalister (i förhållande till antalet uppdrag och tjänster) i det här landet så är det inte särskilt svårt att hitta bra folk till de relativt få arbetsplatser som finns till dem uti i landet, utanför Stockholm, och även de har vid sidan av sin yrkesskicklighet och sitt myckna stretande haft en gnutta tur för att lyckas hamna på ett ställe där de, i alla fall någotsånär, kan försörja sig på sitt yrke. Men om den arbetsplatsen, den tjänsten eller det uppdraget, plötsligt inte skulle funka längre – ja, då har en i de allra flesta fall bara en stans att ta vägen för att ha en rimlig chans att kunna fortsätta med det jobb en vigt sitt liv åt: till den stad där det finns tillräckligt många mediaaktörer för att man (nästan) ska kunna hålla sig flytande trots osäkerheten och de ständigt krackelerande anställningarna – har man bara krånglat till sig ett åkband så kan man (med lite tur, även här) snurra massa varv i LAS-karusellen, kanske med någon liten avstickare till Lustiga informatörshuset eller Frilansbergådalbanan (eller Fritt fall), innan en spyr eller ramlar av. Men det är bara i Stockholm det funkar. Och när vi väl sitter här i den kungliga hufvudstaden är det inte så jävla lätt att bevaka landsbygden. Go figure! Men glömmer var vi kommit ifrån, nä, det gör nog ytterst få av oss, och i väldigt liten utsträckning.
    Missförstå mig rätt: Jag älskar Stockholm, att bo och jobba här – men det var ingen romantisk "nu-ska-jag-till-hippa-mediahuvudstaden-och-göra-glassig-murvelkarriär"-dröm som förde mig hit, det var för att jag var tvungen att röra på mig för att klara mig med yrkes/livet i behåll, och då var det här det enda alternativet. (En jävla tur att Stockholm då råkar vara cirka den enda stad i Sverige vid sidan av min alltida hemstad Karlskrona som bjussar på en massa vatten och öar till höger och vänster, annars hade jag blivit skogstokig på riktigt).

    …och det känns som en ynnest att få bo i en stad där betydligt färre än riksgenomsnittet (om än skrämmande många, och allt fler) röstar på ett parti som gör politik av att ständigt bända loss ett "de" från "vi". Men jag ser ändå hjärtans gärna att den skillnaden jämnas ut, och då självklart inte genom att Stockholm kommer ikapp siffrorna ute i landet, utan genom att de (ja du ser; här har vi en vi-och-de-uppdelning som samhället och dess makthavare, i sin evinnerliga vishet och enfald, lyckats skapa) krymper ner till vår nivå. Lyckas vi med att få "dem" att åter bli en del av "oss" (och, därmed, oss att åter bli en del av dem) så kommer nog de där otäcka siffrorna sedan fortsätta dala av bara farten, tills de snart bara *påff* försvinner – i alla fall från den makt som vi har gett förtroendet och uppgiften att göra tillvaron så bra som möjligt för oss. För oss alla.

 

lördag 31 maj 2014

I know why the caged bird tweets


Två grejer som stör mig med sociala media när en känd människa har gått bort:
  1. Hur alla plötsligt faller in i en hyllningskör, RIP:ar till höger och vänster och vill få det att framstå som att just hen minsann högaktade den nu bortgångna kändisen mycket mer än alla andra och mycket före alla andra redan när den nu bortgångna kändisen levde.
  2. Folk som retar sig på hur alla plötsligt faller in i en hyllningskör, RIP:ar till höger och vänster och vill…
…okej! Ja, jag vet – nu är jag inte och klafsar med storstövlarna i motsägelserabatten (igen), men jag menar faktiskt både det första och det andra. I viss mån, helt beroende på situationen. Svart, vitt, gråskalor… (och det första tog jag, medvetet, mest med för att skapa effekt).

Anyhoo – case in point:

Att jag här nu inte gick svaromålsbananer i kommentarstråden beror självfallet på att hen som postade kommentaren inte menade något illa, tvärt om, och således inte förtjänade någon svada över sig bara för att jag råkade vara på lite dåligt humör. Och för att jag, enligt ovan, ju i någon mån instämmer med hennes åsikt.
Men jag väljer att titta en gång till och fråga mig om vid någon punkt, och i sådant fall var, just den åsikten slutar vara rimlig.
I just det här fallet tog den frågan denna form: Var Maya Angelou ett missförstått geni som ingen hade vett att uppskatta medan hon fortfarande var vid liv, för att sedan hyllas av massa kvasikulturella medlöpare?
Eh, nä.
Kanske förtjänade hon mer ännu ros (jag hittar just nu inte min facit-tariff över det där), kanske var ingen mängd lovord över hennes fantastiska livsgärning tillräcklig. Men jag tror vi kan vara ganska säkra på att, jo, hon hyllades plenty. Välförtjänt. Medan hon levde. Och hon fick höra massvis av lovord.

Visst, även denna gång fanns de så klart där i smärre drösar, fejsbokarna som hoppar på sorgebandvagnen och slentrian-RIP:ar loss sedan de läst nån Aftonbladet-artikel om att en kändis gått bort (eller ännu troligare, läst någon fejsboksväns kommentar om frånfället/artikel om frånfället. Och det är alla dessa som jag väl syftar på när jag skriver under på min första punkt ovan). Men att ur det dra slutsatsen att den bortgångne fick vänta på uppskattning till sin död är… hmm, tja, ganska jävla respektlöst gentemot dem som faktiskt högaktade den döde redan då hen var vid livet, och mot dem som faktiskt sörjer hens bortgång.

Fejsbokskommentatorn i mitt illustrerande exempel ovan menar så väl och har helt rätt i att vi ofta glömmer bort att visa vår uppskattning för någon eller någon medans tillfälle finns. Eller, i lite bredare svep, att vi inte ser att uppskatta det fina förrän det försvunnit. Det är en viktig synpunkt som hen här förtjänstfullt lyfter fram – att visa uppskattning är något som vi människor, särskilt vi jante-frusna nordbor, behöver bli bättre på.
Så varför buttrade jag till här då? Tja, den gamla vanliga käpphästen, antar jag. Sakligheten. Hur något i grunden fint och bra så lätt sveper undan sina egna fötter när sakligheten glöms bort.
Som det faktum att Maya Angelou var en högaktad poet både länge och väl redan medan hon levde.
Vilket gör att kommentatorn ovan snarast verkar vara besviken på sig själv för att inte bättre ha uppskattat (eller känt till?) Maya Angelou tidigare? Varpå det fina i hens budskap lätt tappas bort…


Det handlar som vanligt om var man tittar, om hur vi små människor har så svårt att anlägga andra perspektiv, hur vi missar de mest uppenbara saker när vi sitter och stirrar stint på vår egen lilla silkepapperstunna tankekuliss, oförmögna att med all enkelhet riva hål i den och se hur mycket och hur tydligt som pågår i den stora helheten där bakom.
Som det faktum att det trots allt är väldigt naturligt att en människa överöses med vackra or just efter att hen has left the building. För det handlar ju om en specifik definitiv händelse i personens liv (ja, den verkligt definitiva händelsen, vilket gör den än tyngre än låt säga en jämn födelsedag ett giftermål, ett nobelpris eller what-have-you). Något som i sig blir en naturlig nyhet som får folk att haja till och minnas. Och hylla.
Och är det något negativt? Visst, det hjälper inte direkt Maya Angelou, som alltjämt är jävligt död/saligen insomnad, men är inte uppmärksamheten en alltigenom positiv grej?

Jag ska inte låtsas att jag var någon stor Angelou-kännare. Jag hade väl läst en och annan dikt och visste lite vagt vem hon var (mest genom diverse popkulturella referenser). Det var ungefär tillräckligt mycket för att jag skulle ha bilden av henne som en fin och viktig människa och därför fälla en sorgsen suck inför nyheten om hennes bortgång för att sedan, i brist på annat, låta den landa i en RIP i min fejsboksstatus.
Men tack vare alla andra postuma hyllningar och lovord, alla andra RIP-svansar i mina socialmediala flöden, har jag nu lärt känna så många fler av hennes visa ord och i någon mån mer om henne som människa. Och med alla nekrologer och dödsrunor och levnadstecknande artiklar på tidningarnas kultursidor, och med alla RIP:ar i flödena delar många den upplevelsen med mig.
Hennes storhet kommer många fler, även slentrian-RIP:arna, till livs, och därigenom låts den leva vidare, kanske till och med växa.
En i sanning värdig hyllning. Ett arv.

Man kan med rätta tycka det är synd om uppskattningen av en person och hens gärning inte hinner komma hen till livs. Och fejksörjande begravningskraschare i fejsboskflödet är alltjämt rätt jävla störigt.
Men ingen riktig kärlek och/eller respekt gentemot en människa är för stor, inte heller efter hens liv tagit slut.

Med all respekt –
RIP, Maya Angelou.
 

 

PS. Är inte det här en väldigt liten grej att irritera sig över? Jo. Jag tror min irritation i viss utsträckning beror på att jag, precis som hen som skrev den illustrerande kommentaren om Maya Angelou, retar mig på hur det stundom känns som en tävling i sorg. Typ, min pappa kände Maya Angelou tusen gånger mer än din pappa kan säga… stjärnstopp! Och när någon då lägger sig på en metanivå och börjar beklaga beklagarna… det blir liksom bara för allergent. Och jepp – ironin i att jag själv, till råga på allt med ett långt jävla blogginlägg som ingen läser, nu lagt mig på en meta-meta-nivå i hela tjotaballongen undgår mig inte. Jag är således den värsta röven av dem alla. En idioternas överstepreäst. Woohoo! I win!!
Men mest handlar det faktiskt om min gamla allergi mot hur människor ofta misslyckas med att se, eller ens vilja se, annat än det lilla utsnitt av verkligheten som råkar befinna sig mitt framför näsan på dem. Och stundom skaver en enda liten pyttig prinsess-ärta betydligt mer än en hel stor beanbag.


onsdag 19 februari 2014

Let's get Syrious – pojken,
spridningen och sakligheten


Så har det då hänt igen. En gripande bild har fullföljt sitt journalistiska uppdrag och fått en hel värld att förfasas, och en del av denna värld att kanske få upp ögonen för hemskheter som den kanske tidigare inte känt till.
Gott så.
För visst är läget i Syrien (fortfarande!) ett riktigt helvete. Och visst är bilden på den lilla syriska flyktingpojken som påträffats vandrandes ensam genom öknen oerhört stark, och därmed effektfullt talande för just det där helvetet.

Bilden, från UNHCR-medarbetarn Andrew Harpers twitter:
"
Here 4 year old Marwan, who was temporarily separated
from his family, is assisted by UNHCR staff to cross ". 


Och självfallet dröjde det inte länge innan bilden på den ensamma flyktingpojken antände den där gamla effektiva löpelden och snart dök upp i vart och vartannat facebook- och twitter-flöde. Och diverse nyhetskanaler var så klart inte sena att låta bildens styrka hjälpa den egna nyhetsförmedlingen från Syrien. (Eller, tja, den blev väl alltsomoftast egentligen en nyhet i sig. En bild säger ju som bekant mer än tusen sakliga rapporter).


Nu råkade det ju emellertid bara vara ett litet problem…

 

Det här med saklighet har blivit lite av en käpphäst som stundom skrittar in i den här bloggmanegen – för det är beklagligt att behjärtansvärda ämnen och viktiga reflektioner och insikter stundom (riskerar att) smulas sönder av att dess förespråkare, i ivern att åstadkomma det där genomslaget, den där virala spridningen, tappar balansen och (medvetet eller omedvetet) faller från sin saklighetslina.  
Och det sociala mediesamhällets kollektiva omtänksamhet och vilja att förmedla densamma med delningsklickets blixtsnabbhet agerar ju inte direkt skyddsnät, ommansäger…

Nu ska jag definitivt inte vara den första stenkastaren i det här fallet, då jag säkert också stundom är lite väl snabb på avklickarfingret och sprider vidare någon uppseendeväckande artikel innan jag hunnit vara tillbörligt källkritisk (eller sedan jag per omgående insett att jag i min fejsboksidentitet inte har någon rimlig chans att ens försöka hinna vara det).
Så även om bättre källkritik (eller i alla fall ett instinktivt ifrågasättande) så klart vore önskvärt även bland gemene fejsbokare så måste vi/jag nog ha lite överseende där.

Det är värre när etablerade och respekterade nythetskanaler, säkert uppeldade av lika mycket genuin reporterglöd som av klickhets, trillar dit och hux flux ge mer bränsle till löpelden.


Som i exemplet Marwan. Som alltså inte alls var så ensam som såväl mången twittrare och fejsbokare som en och annan nyhetsförmedlare ville göra gällande.
Bland andra Washington Post-bloggaren Loveday Morris påpekar noga att det alltjämt rör sig om en oerhört beklämmande och hjärtskärande situation som är väldigt viktig att belysa.
Men det kan liksom bli sorgligt (och farligt) när någon förvanskar/beskär bilden av verkligheten för att skapa effekt och ge den bättre genomslagskraft – varpå risken blir överhängande att omtanken i stället skjuter sig i foten.

Här bör betonas att UNHCR-medarbetaren Andrew Harper, som ursprungligen twittrade bilden, (rimligtvis) aldrig hade för avsikt att förvanska verkligheten eller förleda någon med fotot, vilket är både lätt att ta reda på och tydligt i det att han aldrig hävdat att pojken var "ensam" och då han postat betydligt fler bilder från samma tillfälle vilka visar ett betydligt större perspektiv.
Misstolkningen att pojken var ensam lyckades den första retweetaren eller någon/några retweetare därefter, säkerligen med alldeles på egen hand. Bilden (ja, betraktarens mentala dito snarare än den faktiska, alltså) av att pojken flytt ensam genom öknen var helt enkelt mycket bättre, rent dramaturgiskt, än verkligheten – så det var ju bara att ta den tolkningen och kuta med den!


 

I just det här fallet kanske inte risken är jättestor att klargörandet om bildens sammanhang får folk att  ifrågasätta rapporterna om hemskheterna i Syrien (tack vare exempelvis Morris betoning att belysa sammanhanget, men kanske mest för att läget i Syrien är hyfsat välkänt redan) – men trovärdigheten i bilden har dessvärre ändå blivit skadad.


Ett betydligt mer tragiskt exempel på hur en "felaktig" bild snabbt kan ledsaga en hemsk berättelse som en skottspoele över den socialmediala världen är emellertid storyn om den 8-åriga yemenitiska flickan som för ett drygt halvår sedan dog efter sin bröllopsnatt (och de sexuella övergrepp som natten innebar).
En skribent illustrerade (måhända av okunnighet) denna hemska händelse (och företeelsen barngifte) bland annat med en bild föreställande en palestinsk bröllopsprocession med en hel radda småflickor tillsammans med varsin betydligt äldre manlig kavaljer, detta under förespeglingen att flickorna var brudar (vilket de alltså inte var). Bilden blev snabbt viral, och människor i-världen över förfasades över den (snarare än över det faktum att en 8-årig flicka dött under sin bröllopsnatt?) och delade loss i sina flöden.
(Och ja, jag var en av dem.)

Det dröjde, så klart, inte många timmar innan bilden blev uppmärksammad av någon bättre insatt, som påpekade att flickorna på bilden inte var brudar utan brudnäbbar (bland annat rapporterade SR:s rättmätigt högaktade Mellanösternkorre Cecilia Uddén om felaktigheten morgonen därpå) – varpå alla de som nyss förfasats prompt förkastade bilden – och, i fejsboksflödets strida ström, med den hela företeelsen barngifte…

Till historien hör också att den här bilden (och/eller bilder ur samma fotoserie)
både förr och senare använts som anti-palestinsk/anti-muslimsk propaganda
under (den alltså felaktiga) förespeglingen att den föreställer just flickbrudar.
(Att det skulle vara rätt att, som de verkar av bilden, låta småflickor vara
brudnäbbar på detta vis, var och en i sällskap med betydligt äldre
kavaljerer, bör självfallet också ifrågasättas å det skarpaste – men det
är, i saklighetens namn, en annan, om än relaterad, fråga…).

(källa).
…vilken emellertid alltjämt är en oerhört skrämmande verklighet. Och den 8-åriga flickan alltjämt död.

…alltmedan i-världsmänniskan återigen kan sova lugnt i vetskapen att hen inte bara har ett berömvärt världssamvete och en stor omtänksamhet gentemot sina medmänniskor på andra sidan jorden, utan även en skarpsynt kritisk förmåga att se igenom en bluffbild (även om den verklighet bilden är tagen ur alltjämt råkar vara smärtsamt sann).