fredag 26 april 2013

Idag är jag en krigsmetafor.

 
Kan meddela att det där kriget mellan halsen, öronen, bihålorna, näsan och lungorna om herraväldet över min förkylning nu är så gott som vunnet. Av de sistnämnda. Vilket dessvärre inte betyder att det är över; lungornas (eller kanske mest luftrörens, egentligen) krigsmaskin har ackumulerat alla de andra kombattanternas styrka och går nu in för att spela ut sin arsenal i ett hänsynslöst förkylningsterrorvälde, där klusterbomber och automateld briserar genom bröstkorgen med jämna och ojämna mellanrum.

Dessutom har halsen, öronen, näsan och bihålorna alltjämt lite krafter kvar, och sätter då och då små gerillaattacker till verket, men det är lungorna som utropat sig till Supreme Bronkitkejsardiktator.


Det enda jag kan göra är att sätta mitt hopp till att det världssamfund som är min säng och en helgs vila inte tolererar de här grymheterna och snabbare än kvickt går in och störtar Bronkitkejsardiktatorn!

Tur i alla fall att jag idag haft möjligheten att vara krigsreporter (dvs jobba hemifrån) och således kunnat bespara mina kollegor massa arbetsstörande hostkrevader.
Men skulle jag hellre vara utan kriget? Kunna njuta av en trevlig musikkväll på Teater Pero denna fredag? Och ägna helgens ledighet åt vårsol i stället?
Eh, jo…
Skit. Åxå.






torsdag 25 april 2013

"…öh, vadåmenaråm, byta om från kill- till tjejkläder dåellörrr?"


Gymnasieskolan Södra latin i Stockholm har skapat ett "könsneutralt" omklädningsrum utöver de som redan finns för henne och honom.
Vilket, så klart, skapar rubriker. Och reaktioner.
Vi skriver om det. Aftonbladet skriver om det. DN skriver om det.
Och Kreti fattar inte. Pleti fattar inte. Blondinbella fattar inte. Svenne Banan fattar inte. Den här koncist kommenterande muntergöken fattar inte:

Och, jag ska vara ärlig, jag fattar inte heller.


…men jag tror det är just det som är grejen; det kan kanske te sig motsägelsefullt och tankekullerbyttigt, men just det faktum att vi "vanliga" människor, vi som inte har några större problem att instinktivt veta vilket omklädningsrum vi ska till, inte fattar – även om vi skulle vilja – visar att det här nog trots allt fyller ett faktiskt behov (alltså ett utöver någon hypotetisk "PK-trams"-kvot som en massa toleransutmanade tomtar så klart genast började bjäbba om).
Vi kan helt enkelt inte sätta oss in i den situation som dessa "annorlunda" människor, som exempelvis transpersoner, lever i – och just därför behövs det fristäder (eller, om man så vill, omklädningsrum) från våra normer.

Klöddigt? Jo jag vet. Särskilt, kan jag tänka mig, för hen som har svårt att tänka i annat än svart och vitt. Och verkligen för hen som har svårt att köpa att verkligheten (den som fanns långt innan vi fick för oss att etikettera den med "svart" och "vitt" och sånt, och som alltjämt finns, oavsett hur vi etiketterar den) ibland rentav kan vara helt jävla motsägelsefull (och därmed svår att förstå). 
Men ingen har sagt att det här är ett enkelt ämne…

  
Jag fattar exempelvis inte hur den här idén med det könsneutrala omklädningsrummet ska kunna fortleva utan att stöta på patrull. Jag kan måla upp otäcka scenaria då hela grejen backlashar som fan och det könsneutrala omklädningsrummet blir en skottglugg i stället för en fristad för dem som vill använda det.
Men mitt oförstående här grundas på min egen bild av en gymnasieskola, en bild grundad på mina egna minnen, från min tid på Hedenhösgymnasiet. Och där fanns ju inga transpersoner! Ellervaffan, det gjorde det säkert, men det hade vi "vanliga", av hormonförvirring inskränkta, honor och hanar ingen aning om, ity det ordet var för oss främmande (och det är ju först när något har ett namn/ord som det finns. Fråga Gud). Hade det mitt i den världsbilden dykt upp ett könsneutralt omklädningsrum från ingenstans så skulle det nog inte höjas månget förvånat ögonbryn om ombytet för dess första gäst visade sig utgöras av en liksäck av moderiktigt homofobsnitt.

Sedan min gymnasietid på 1800-talet (det vill säga 1900-talet) har det hänt väldigt mycket i den allmänna toleransens utveckling. Uppenbarligen. Och på Södra latin finns det inte bara transpersoner utan även en atmosfär där dessa respekteras – och ges utrymme.
Det är ju faktiskt alldeles fantastiskt glädjande!


Här har alltså Södra latin fattat något som ack så många, både äldre och "visare", kategoriskt vägrar att fatta: Att förlika sig med det faktum att det finns saker man inte förstår, ja kanske inte ens kan förstå, är nog ett viktigt steg i att respektera andra människor och alla olikheter dem/oss emellan. 
Det är faktiskt okej att inte förstå – men det betyder inte att oförstånd är okej. (Beklagar om jag åsamkar någon lite semantisk huvudbry här. Svälj ett par motsägelser och vila dig en stund så ska du se att det går över!) Nej, när vi inte förstår, eller inte ens kan förstå, då är det så ruskigt mycket mer produktivt, gott och medmänskligt att bemöta det där obegripliga – så länge det inte är något som kommer någon annan till skada – med respekt i stället för att fortsätta dunka huvet i väggen och avfärda det som fel.

…och i den respektens namn ser jag verkligen ingen anledning att Blondinbella-ryta så länge de som känner sig säkra i sin konventionellt man/kvinna-indelade omklädningsrumsdistinktioner har tydligt utmärkta ställen där de kan byta om bland könsfränder, eller för den delen möjligheten att klä sig i hur jävla mycket rosa eller blått som helst för att klargöra vad hen har mellan bena.

onsdag 17 april 2013

Den typiska invandraren


Sitter och läser Gellert Tamas tacknämligt klargörarande text i dagens DN om den strukturella rasismen som – ja – genomsyrar vårt lilla land. Väldigt läsvärd. (Seriöst, läs den!)
Han berör bland annat hur denna rasism fött den fullständigt urluftentagna uppfattningen om en inskränkt yttrandefrihet som jag tjötade av i gårdagens blogginlägg. Det som i Tamas text emellertid mest kickade igång mitt minne var redogörelsen för begreppet "invandrare", hur det så gott som alltid används i negativa sammanhang och, även när det inte gör det, alltid gör en vi-och-dem-indelning som, lika idiotiskt hittepåigt, tjångar ytterligare en häftklammer till SD-kampanjaffischen.
Och det som detta fick mig att minnas var en av de artiklar jag är mest glad att jag gjort. Inte stoltast, direkt – själva grundpremissen, ett statistiskt resultat, kan jag inte ta åt mig äran av, och själva arbetsförfarandet var ganska busenkelt – men väl glad. Det var några år sen nu, när jag jobbade på Sydöstran i Karlskrona, så detaljerna har säkert förändras en liten gnutta sedan dess, men det skulle förvåna mig om summan av dess kardemumma skiljer sig särskilt mycket idag.

Knäcket grundade sig i en undersökning som kommit fram till vem/hur den genonomsnittliga invandraren i Sverige var, och vi kom fram till att hen skulle väl säkert kunna gå att hitta i Karlskrona. Vilket vi så klart kunde, utan några större problem.
Jag hade sedan ett väldigt glatt och trevligt samtal med den 28-åriga norskan Unni. Hon berättade att hon trivdes bra i såväl Sverige som Karlskrona, och att hon aldrig känt sig som annat än varmt välkomnad i sin nya lilla hemstad – trots att hon i alla avseenden var den typiska invandraren och därtill i den sverigedemokratiska högborgen Karlskrona. Hon hade inte ens haft några problem att få jobb! (Även om hon för tillfället åtnjöt det svenskt skattefinansierade skyddsnätet och glassade omkring genom sin mammaledighet (den varmt leende lilla trevliga parasiten!).

  
Nu ska jag så klart inte sammanfatta mitt minne av den där artikeln med att "det var trevligt att för en gångs skull skriva en positiv artikel om en invandrare". Det positiva var ju så klart att kanske lyckas öppna någon läsares ögon för det faktum att gemene association utifrån ordet "invandrare" allsomoftast är påtagligt uppånervänd.
Och tack och lov hade jag under min reportertid på tidningen många andra möjligheter att göra positiva nyheter (och helt vanliga jävla artiklar) även om "invandrare" av de färger och former som stämmer mer överens med den där felaktiga uppfattningen.

tisdag 16 april 2013

Muttrandefriheten


"Vi har ingen yttrandefrihet i det här landet, säger jag. Om ni frågar mig, alltså. Men det gör ni ju inte, så då har vi väl det då…"
- Spanarn

Okej, Spanarns reflektion är så klart mest en humoristisk abrovinkel av sedvanligt intellektkullerbyttig Galenskaparkaraktär, men i nån slags tvärgängad tolkning känns den faktiskt ganska aktuell idag, så här ett par decennier efter att bröderna Eriksson gav citatet liv. 
För de som gnäller över att vi inte har någon yttrandefrihet är i allmänhet de som ingen har frågat. Och de tycks vara många. Aldrig har man väl hört så många i det här landet gnälla över att vi inte har någon yttrandefrihet – vilket ju är lite märkligt motsägelsefullt. Eller rättare sagt – det hade varit motsägelsefullt, om påståendet nu hade varit sant.
Att de är så många som hörs tyder ju snarare på att vår yttrandefrihet är vid ytterst god vigör.

Att alla dessa tomtar galer om att yttrandefriheten har berövats dem/oss torde främst bero på att de gravt förväxlar kritik och mothugg med nån slags munkavle. De tror, befängt nog, att en debatt är ett tecken på att debatten inte finns. Och att de gör det beror nog på att de helt enkelt inte är vana att bemötas av den där kritiken.

Nu har vi, i det som vid millennieskiftet så sexigt kallades "informationsåldern", äntligen fått tillräcklig snurr på internätet och alla dess socialmediala kanaler att blomma ut i ett härligt debattsammelsurium av åsikter av mer eller mindre (oftast mindre) välunderbyggd art. Ja för några år sedan hände det sig tydligen att en liten svenne som vanligt satt och exercerade sin yttrandefrihet hemma i sitt lilla kök (troligtvis om hur allt är invandrarnas/kvinnornas/politikernas/medias/bögarnas/ungdomarnas/etruskernas/vadsomhelsts fel) med dess fullständigt döva väggar. Den lilla svennen råkade se på sin lilla datorskärm hur roligt de lite mer internetbevandrade kommentarstrollen verkade ha och insåg att den vagnen kunde man ju hoppa på! "Nu jävlar - här ska yttrandefrihetas!" basunerade den lilla svennen. Och vipps var den första näthataren född. Och sen rullade den bollen på…
(Okej, det här är en väldigt förenklad historieskrivning, men bear with me…)

Ja, nu har "vi-har-fan-ingen-yttrandefrihet-i-det-här-landet"-gnällaren (nedan kallad bara "gnällaren", av förklarlig anledning) alltså funnit massa fora att gala ut i – och därtill med folk som lyssnar. Men detta har kommit med ett pris, en myntets avigsida, nämligen: folk som lyssnar.
Och säger ifrån. Eller emot. (Eller för den delen håller med, men då är det ju inget yttrandefrihetshinder).
Sedan är ju nu inte alla gnällarna av den lilla rädda svennetyp som satt och muttrade sönder sin rädsla till hat på den ensamma kammaren där ingen lyssnade. På andra kanten av gnällarnas intellektspektrum har vi de som på den gamla onda tiden, innan massa socialmediala kanaler började göra anspråk på riktig demokrati, hade massvis med folk som lyssnade (för det var det folk gjorde, så där lite lagom okritiskt, på den tiden). Ofta hade de gjort sig välförtjänta av lyssnarskaran. Ta som exempel välkända journalister som alltjämt förtjänar stor respekt för många imponerande bravader och för att förtjänstfullt och träget ha arbetat under journalistikens goda fana, men vars stolthet nu satt i hybrishalsen och börjat kraxa ur sig rena dumheter. Janne Josefssons självutlysta snoppmätartävling mot Maria Sveland häromsistens ligger nära till minnes, men just idag, när vi pratar om yttrandefrihetens vara och/eller inte vara, är det snarare Stina Dabrowski som får bära den här dumstruten (av senaste chica foliehattsnitt)

  
I det ögonblick då gnällaren, oavsett om det är den ensamma garderobsrasisten eller den respekterade supermurveln, börjar yla om att man inte får lyfta debatter eller säga vad man tycker – i det ögonblicket motbevisar hen sig själv. Debatten är i allra högsta grad lyft (även om det i ärlighetens namn, i många fall inte borde finnas någon debatt att lyfta) och den hålls uppe av en vältränad och uthållig yttrandefrihet.

Nej, yttrandefriheten är inte alls inskränkt – tvärt om; den har nog aldrig varit större.
Det har inte blivit ett dugg svårare att få säga sig precis vad man vill – bara att göra det oemotsagd.

måndag 8 april 2013

Saklighet, saklighet, saklighet. Och lite naket.


Ingen vinner på en osaklig debatt.
Därför blir jag irriterad i största allmänhet när någon argumenterar med irrelevanta fakta eller med påtagligt tillskruvade argument, och i ännu större synnerhet när en diskussionssida som har alla rationella fakta och humanistiska grunder på sin sida i kampen mot en sjuk omvärld skruvar till sina argument för att de bättre ska passa den grundläggande ståndpunkten.
Och det var därför jag härom veckan lackade lite när det på fejsboken cirkulerade en bild som skulle illustrera hur olika män och kvinnor porträtteras på tidningen Cafés förstasidor. Mycket riktigt var männen avbildade som starka, säkra och påklädda, alltmedan kvinnorna var, minst sagt, lättklädda, upptuttade och utmanande (för att inte säga att de var runkfoder för hormonstinna tonårsgossar).
Och reaktionen och spridningen var därför tillbörligt förfasad.
Vad cirkulationen emellertid glömde att påpeka var att det skilde sissådär ett decennium (minst) mellan den halva av framsidorna som föreställde män (de var relativt nya) och den halva föreställande unga kvinnor …som idag pressar medelålder (om än envist) och lagt utvikningskarriären på hyllan för länge sen.
Inte helt sakligt, alltså. Om något, så illustrerade bilden snarare hur långt Café faktiskt kommit på vägen ifrån sin hormonstinna ungdom till att bli en seriös journalistisk produkt, främst riktad till vuxna män. (Huruvida man i ett jämställt samhälle behöver en dylik produkt/riktning är en annan fråga).

Det som skaver är så klart att "the good guys" tar till dåliga knep. Helt i onödan. Risken är helt enkelt stor att någon som, till skillnad från mig, står på andra sidan debattnätet (vad nu det är för en idiot) genomskådar osakligheten och stenhårt smashar in den bollen trots att den goda sidan hade alla förutsättningar att plocka hem poängen.
Vad jag försöker säga är helt enkelt, om jag får byta bildspråk lite här – ja, om man har pickadollen laddad med prima ammo och hanen spänd (tjoho, vilken manlig metaforik! Först sport, nu vapen!) så är det liksom dumt att rikta den mot den egna foten.
För man behöver ju inte fila till argument för att passa åsikten "män och kvinnor porträtteras på väldigt olika sätt i tidningar och det är dumt." Verkligheten bjussar så gladeligen på dem ändå, helt oförvanskade.
Eller som en vän kommenterade mitt ifrågasättande inpass om den osakliga Caféframsidesjämförelsen, typ något i stil med så här: "Okej att just de här ettorna är från olika perioder i tidningen Cafés utveckling, jämförelsen är ändå adekvat, för hyllan i den senaste tidningskiosk jag besökte brinner fortfarande färskt i mitt minne och den speglades ändå ganska väl av den här bilden."

Jo, så är det ju.


"…elleeeeeer?" …frågade jag mig när jag idag blev stående framför tidningshyllan i en Sjuelva-butik som jag antar är ganska generiskt representativ för dagens magasinmånglare.


Hmmm. Visst kan man störa sig lite på hur uppdelade maggorna är mot en manlig respektive kvinnlig läsarkrets (eller vad sägs om magasinet Kvinna? Jag antar i alla fall att det är kvinnor som är target market där) och att de kvinnor som pryder merparten av framsidorna är vad världssamfundet ofta vill kalla "snygga". Och att dessa snygga kvinnor är kändisar och/eller modeller samt sminkade, tillpiffade och säkert påtaglig shoppade (men – och jag vill inte rasera några illusioner här – det är framsidesfarbröderna också). Men just dessa faktorer känns som en betydligt vidare jämställdhetsdiskussion än "kvinnor framställs som porriga sexobjekt och män som hårda maktfaktorer – titta bara på de här Café-ettorna!". Och, innan ni hugger – okej, varannan ruta på Taylor Swifts gula klänning på Elle-ettan är transparent (men det känns faktiskt betydligt mer "mode" än "porr") och Kim Kardashian sitter kanske lite sexigt (?) på Cosmo-ettan (men det är liksom det hon gör. Det enda hon gör. Hela hennes claim to fame. Vara sexig. Och känd. That's it).
Nej, den förstasidesperson som är överlägset mest utmanande och sexobjektifierad här är människan på Vogue-ettan. En man. Med stencool uppsyn, förvisso, men tjofaderittan-slurp en sån hunkelihunk! Med en väloljad/-vadad bringa över ett till perfektion utmejslat sexpack. Och tittar man extra noga ser man att denna godbit även har oknäppt gylf och bjussar på en rejäl pubisbukett. Jomen.

Näe, jag tror faktiskt att tidningshyllorna inte alls var särskilt välrepresenterade av den där Café-bilden. Kanske finns alltjämt en och annan sunkig tidningskiosk som är lite dåliga på att hålla porrisarna gömda från gemene magasinköpare (finns det ens porrtidningar längre?), men jag tror nog faktiskt att den där Caféframsidesjämförande bilden, helt förklarligt, kan ha förvanskat även det färskaste av Pressbyråminnen för att passa in i den virala upprördhet som ju sprungit ur samma värdegrund som den man själv står i.

 
Nåja. Jag vill hur som helst hävda, optimistjävel som jag är, att framsidorna (och även tidningsinsidorna) blivit betydligt bättre på att framställa både män och kvinnor som människor under det senaste tiotalet år. Men därmed inte sagt att allt är well and good på tidningshyllan i gamla jämställda Sweden.
Knappast.
Ett (sakligare) exempel på detta från ytterligare några veckor av fejsbokscirkulation tillbaka är jämförelsen mellan förstasidorna av syskontidningarna (eller "makar-tidningarna", bör det väl vara om man ska vara korrekt) Mama och Papa. Tidningar om moderskap respektive faderskap, alltså (antar jag). Kändismammorna på Mamas ettor, avbildade skrattande glada tillsammans med sina barn (ja ni vet, de där små prylarna som de facto berättigar dem mama-epitetet) medan fäderna var hårda, coola, stint blickande in i kameran i sin ensamhet – alltså utan en tillstymmelse till bevis på att deras yngel lyckats simma i mål och på så sätt givit männen deras rätt att pryda ettan på den aktuella publikationen.
Allt i ett och samma nu. Ingen anledning till felvinklande tidsresor.
(Och det är bara en droppe i ett otäckt hav. Ett hav som exempelvis Genusfotografen navigerar med bravur, för den som är nyfiken på en liten seglats i osmaklighetens farvatten).

Och även om Café lämnat sina hormonstinna tonår bakom sig och skaffat en seriösare framtoning så tycks det fortfarande rycka till även i den redaktionsbaguetten ibland varpå bildvalet faller ner i gamla hjulspår, som min vän och kollega, skribören och kloka jämställdhetsmedivraren Jennische, påbloggade häromsistens. Inte lika flagrant som på den gamla onda tiden, men likväl – även Café kan sandpappra(/slipa/fila/raspa/hyvla?) vidare på sitt genustänk.


Sen har vi, som sagt, det betydligt bredare perspektivet på hela tjosan. Skönhetsideal, indelning i manliga och kvinnliga kundgrupper, bildmanipulering, porr, modeindustrin (don't get me started on modeindustrin!)…
Men utan saklighet får vi nog aldrig det perspektivet att titta på en, för alla, behaglig bild.
 

fredag 5 april 2013

This Ranks the Puns

 
Härom veckan hade vi i tidningen en intervju med en snubbe som fotograferat lavar (på träd på Strandvägen… och förstorat som fan till snygga konstverk), en liten snuttartikel av klassiskt "Hallå där…"-snitt. Lite tyvärrligt vinjetterades den även på detta klassiska sätt, typ "Hallå där… snubbe som fotograferat lavar…", i stället för mitt (om jag får säga det själv, smått fantastiskt) 90-talsalluderande förslag:
"Mr. Lavar-man – Tja'ba'!"

Det var bara det. Carry on.