måndag 24 januari 2011

Säg vad Birro det på?

Ja, det torde ju inte ha undgått någon (som tidigare inte lyckats unvika hela Birro-tjofräset) att den händelse som blev en krönika som blev en twitterstorm som blev ett näthat som blev en artikelserie som blev en metadebatt som nu blivit… tja, en riktigt jävla anksoppa.

Orkar egentligen inte skriva om "Birro-gate" (ska vi sluta sätta "-gate" på vad som helst som vållar lite debatt snart eller?) eftersom det redan tjatats sönderåsamman… men jag gör det givetvis ändå, eftersom ett par frågor, trots detta sönderåsammantjat, alltjämt förefaller obesvarade.
Så hjälp mig här…

Vad var det Birro ville säga egentligen?
Kanske är jag lite väl godtrogen och patologiskt fastgjuten i min utgångspunkt att människor är goda, men när jag först kravlade igenom hans ompustade krönika läste jag det inte som att han ville svepa ihop något fördomsfullt om östeuropéer. I stället tolkade jag det hela som en något mer cynisk (ja kanske rent av metacynisk) kommentar, som att det han ville skriva mellan raderna var något i stil med: "Det är ju fan att det finns folk som använder folks välvilja (och kanske rent av folks stereotypsyn på exempelvis östeuropéer) för att ägna sig åt oärligheter och på så sätt få oss att, utifrån vårt snäva stereotypseende, skaffa oss förutfattade meningar och en allmänrådande misstro gentemot tiggare, handikappade, östeuropéer och folk i träningsbyxor." Typ.
Och att han således var ironisk när han slutsatsade att han sedermera "kommer avfärda alla härjade män från Östeuropa som kriminella" och allt det där.
Men så var kanske inte fallet. Rådande konsensus tycks ju vara att det inte alls fanns något mellan raderna och att hela texten snarare omringades av ett "Karln är ju xenofob! Så jävla typiskt italienare!" (okej, stryk det där med italienare; försökte bara skoja lite.)

Men jag vet inte vad han egentligen var ute efter; huruvida han de facto hade något mellan raderna, kanske i stil med det jag läste in. För jag har inte fått mig till livs något egentlig tydliggörande från Birros sida. Hans reaktion var i stället att lacka ur över det näthat som riktades mot honom efter publiceringen av krönikan, och i stället för att hata hatarna såg han till att leva som "don't hate the player, hate the game" lär och tog helt sonika och övergav gamet, det vill säga Twitter. (Oh, nooooo!)
Och därigenom lyckades han effektivt avleda debatten från det viktiga ämnet rörande hans avsikt med texten och fördomar och främlingsfientlighet, ryggsäckar och träningsbyxor. Och i samma veva lika effektiv avleda den lika viktiga debatten om näthat från ett allmänrådande problem till individcentrerad korstågsdebatt.
Jomen grattis.

Så alltså: Vad menade Birro? Och, om det är befogat att göra en metacynisk läsning av Birros krönika, kan det vara värdefullt att gräva en ny strömfåra för debattflödet och få in diskussionen på hur vi hyfsat välbeställda svennar lätt blir förhärdade inför den tiggande, hjälpäskande missären? Ja, alltså att vi tänker "Äh, den där flickan i rullstolen är säkert ändå bara de där härjade träningsbyxslavernas lockbete, jag tänker inte hjälpa henne" eller "Äh, jag tänker inte ge den där halta tiggaren några pengar, för de kommer ändå bara roffas upp av hans tiggarpimp" (eller för den delen "Äh, jag tänker inte skänka till något till Röda Korset, för pengarna kommer säkert ändå bara snullas bort av någon girig RK-dirre" eller "Äh, klart vi inte ska ge bistånd till tredje världen, det hamnar ändå bara i nån utsugande diktators guldpläterade lyxvilla".)

Sen undrar jag fortfarande på vilket sätt Birro blev lurad, som han påstår i sin krönika.
Denna frågan är central i det förvirrade intryck som hela Birros krönika ger. För oavsett om man vill få det till att Birro traskar lite väl vingligt på gränsen till rasism eller till att han är långt på dess toleranta och humanistiska sida så vill jag säga att det är en tämligen dålig text.
För det är ju inte bara ett eventuellt underliggande budskap som tappas bort utan även själva händelseförloppet och resonemanget. Var det det faktum att ryggsäcken var tom som fick Birro att känna sig lurad? Eller att flickan visade sig inte vara särskilt handikappad alls? Eller att hon inte kunde svenska? Eller att hon faktiskt kunde svenska trots att hon, genom att låta påskina att hon kunde svenska, låtit påskina att hon inte kunde svenska? Eller att härjade och påfallande östeuropeiska män med träningsbyxor… stod i närheten?
Eller kanske berodde krönikans förvirrade avsaknad av stringens på en liten redigerarjävel som klippt bort delar av Birros text? I egenskap av liten redigerarjävel (som flera gånger redigerat in Birro-krönikor på Expressensidor) kan jag konstatera att goda krönikörer (Birro inräknad) ofta är såpass skickliga skribenter att det är väldigt svårt att stryka minsta lilla pixel från texten utan att den blir alldeles tossigt förvanskad. Men ibland är texterna bara för långa, och då måste man ju…
Eller så var texten de facto skriven exakt som den kunde läsas i tryck… Jag har inte hört något som säger emot det, så det får vi nog tyvärr utgå ifrån.

Låt oss nu ta och kolla på den filmade redogörelsen av vad som hände. För jo, det hela doldkamerafilmades ju, för TV3:s räkning.
Att det rör sig om ett lurendrejeri råder det ju plötsligt inte minsta tvivel om. Dessutom står det helt klart att kärnan i skojset var att Nämen – hon kunde ju gå!
Jaja, det var kanske roligt…
Så det var kanske det Birro menade när han sa sig ha blivit lurad? Att TV3 lurat honom att tro att flickan i rullstolen behövde hjälp med att få sin ryggsäck (som till råga på allt var tom! Vem fan vill ha en TOM ryggsäck?? Vad ska man ha en sån till??)?
För man kan väl anta att det under Birros sorti skuttade fram en TV3-tjomme från bakom kyrkknuten och förklarade att Birro blivit offer för en dolda kameran-snutt. Det är väl brukligt att göra så, eller?
Så kanske Birro inte alls surnade till på oärliga östeuropéer, kanske var det TV3 han ville klandra, för att de fått honom att bli cynisk och tappa tron till sin egen godhet? Kanske menar han att vi borde vara sura på TV3, som gör dolda kameran-lurerier som får oss stackars godtrogna och hjälpvilliga gråsvenskar att skaffa förutfattade meningar gentemot handikappade, östeuropéer och träningsbyxor? Vill TV3 få oss till rasister??

…nämen vänta lite nu! Håll i hästarna!
Av filmen att döma kan vi ju faktiskt höra att flickan i rullstolen inte visar några som helst tecken på att inte kunna svenska (vilket Birro alltså ville göra gällande). Och de härjade östeuropéerna? Var är de? Kanske är det dem man kan se i det andra klippet. De hade troligtvis ingenting med TV3 och deras dolda kamera att göra. Det är i alla fall uppenbart att de inte hade någon som helst bäring för att skojet skulle kunna genomföras med önskat resultat, och att det således inte fanns någon som helst anledning att se något samröre mellan dem och flickan.
Om man inte ville se ett sådant samband, vill säga. Vilket ju kan hända att man vill… om man är lite främlingsfientlig…
Var det det Birro ville säga? Att vi nog alla tyvärr är lite främlingsfientliga innerst inne, hur öppna vi än tror oss vara, och att vi därför lätt lägger ihop ett (lurflicka i rullstol) plus ett (härjade träningsbyxeslaver) till tre ("fan, slaver är bara tjyvar och banditer hela bunten!"), och bara får vatten på vår generaliserande rasistkvarn när det visar sig finnas slaver som faktiskt är lurendrejiga, och är inte det synd och skam?
Nämen varför skrev han inte det i sådant fall?
Nä, jag börjar nog dessvärre mer och mer montera ner min ursprungliga godtrogna tes om en cynisk ironi mellan Birros rader…

Viss humor finns det väl i TV3:s tilltag. Särskilt när man kollar på det andra, det Birrobefriade, klippet. Om det sedan får en att LOL:a ur stolen är en annan femma…
Det som gör det hela så ytterst bisarrt och skrattretande är inte bara att ett av skojeriets offer nu råkade vara en kändis, utan att det därtill genererade en krönika som var – låt oss säga – aaaningens aningen intolerant, och därpå en twitterstorm som blev ett näthat som blev en artikelserie som blev en metadebatt som blev det här blogginlägget som blev…

…*pföff!
*

måndag 10 januari 2011

2010: In memoriam

Jo, det är lite silly, snudd på förmätet, av en obetydlig mupp som moi att sitta här och hedra (eller bara dra mig till minnes) kändisar som jag aldrig haft något med att göra bara för att de råkade sluta sina dagar under det gångna året. Men det gör jag ändå. För de är ändå alla, på ett eller annat sätt, minnesvärda; allt från komiska snillen (Giraldo, Nielsen mfl) och musikaliska (Dio, Linkous mfl) och litterära (Thorvall, Salinger mfl) dito till folk vars främsta kändisskap grundats på att de sprängt sig i luften (Abdulwahab) eller varit gympalärare som gett upphov till rockgruppsnamn (Skinner).
Utöver det faktum att bortgångar alltsomoftast är tråkiga kan man från den här listan inte göra särskilt mycket mer än att just komma ihåg. Och konstatera att tre av skådisarna i gamla knasklassikern "Titta vi flyger" flög iväg 2010 samt hoppas att Betty White inte kommer att fullfölja den trend som 2008-10 plockat en pantertant per år.
Nåja, i ingen särskild ordning:

Howard Zinn, Mark Linkous, Kerstin Thorvall, Ronnie James Dio, Leslie Nielsen, Greg Giraldo, Geraldine Doyle, Harvey Pekar, Per Oscarsson, Rue McClanahan, Dennis Hopper, J.D. Sallinger, Alexander McQueen, Bo Hansson, Blake Edwards, Tony Kaplan, Corey Haim, Bobby Ferrell, Dino De Laurentiis, Hans Arnold, Gary Coleman, Jill Clayburgh, Peter Graves, Teena Marie, Paul Gray, John Forsythe, June Havoc, Lena Horne, Lech Kaczynski, Maria Kaczyńska, Lynn Redgrave, Manute Bol, Peter Haskell, Robert Culp, Robert Schimmel, Solomon Burke, Simon MacCorkindale, Simon Monjack, Teddy Pendergrass, Tom Bosley, Tony Curtis, Zelda Rubinstein, Steve Lee, Eddie Fisher, Peter Steele, Billy Taylor, George Steinbrenner, Jean Simmons, Bernie Wilson, Richard Holbrooke, James Moody, Elisabeth Edwards, Irvin Kershner, Ferenc Göndör, Phil Irons, James MacArthur, Barbara Billingsley, Stephen J. Cannell, Arthur Penn, Rune "Gnesta-Kalle" Gnestadius, Agathe von Trapp, Gunnar Hoffsten, Gloria Stuart, Harold Gould, Kevin McCarthy, Glenn Shadix, David L. Wolper, Emil Forselius, Ilene Woods, Art Linkletter, Dorothy Irene Height, Meinhardt Raabe, Malcolm McLaren, Gösta Bredefeldt, Herb Ellis, Alex Chilton, Charlie Wilson, Miep Gies, Sören Wibe, Aaron Abrams, Captain Beefheart, Birgit "Rock-Olga" Magnusson, Dick Turpin, Jon D'Agostino, James Heselden, Takeshi Shudo, Ari Up, Kate McGarrigle, Mike Esposito, Brita Borg, Tsutomu Yamaguchi, Morrie Yohai, Björn von der Esch, Forby Leonard Skinner, Bob Guccione, Alex Anderson, Martin Ljung, John Crawford, Bengt Lindroos, Alex Johns, Taimour Abdulwahab al-Abdaly, Jan Halldoff, Eddie Moussa, Karen Woo, Benoît Mandelbrot, Éric Rohmer, Bobby Hebb, Per Agne Erkelius, Joan Hinton, Lucille Clifton, David Levine, Philippa Foot, Prescott Sheldon Bush Jr, Andy Hummell, Abbey Lincoln, Gregory Isaacs, Lhasa De Sela, Doug Fieger, Ronald "Sura-Pelle" Pettersson, Guru, Jay Reatard, Claude Chabrol, James Gammon, Carl Johan Åberg, Sally Menke, Pernell Roberts, George Hickenlooper, Andrew Koenig, Thomas Funck, Marvin Isley, Anna-Lena Löfgren, Nan Martin, Bo Holmberg, Mikael Reuterswärd, Muhammed-Reza Ali-Zamani, Anders "Lillen" Eklund, Anna Sundqvist

fredag 7 januari 2011

Det här…

…blogginlägget skriver jag bara för att visa att jag kan skriva korta blogginlägg.

torsdag 6 januari 2011

Feminism, humanism, ekvivafaaan??!

…eller "Den märkligt osjälvklara självklarheten"


"Kvinnor kan-mässan är bara
statuerandet av ett mindervärdeskompl…"
SMÅCK!
Och där fick jag en smäll på käften. Tämligen rättvist.
Det var 1996 och Kvinnor kan-mässa i Karlskrona. Jag var 19 år och full och använde mig av ord som "statuerande" på helt fel sätt, men jag hade (som jag ju hoppas att jag alltid har) goda intentioner. För det jag egentligen menade var ju att "Det är bra att feminismen och Kvinnor kan-mässan finns, de är oerhört viktiga, men det är förjävla synd att de ska behöva finnas" eller kanske typ "så länge det behövs Kvinnor kan-mässor så är vi tyvärr inte jämställda".
Det var den andra smäll på käften jag någonsin fått. Den första var också från en kvinna/tjej (och den var helt oförtjänt, faktiskt). Jorå, kvinnor kan.

Att jag hamnade i den där käftsmällssituationen berodde på just det faktum att kvinnor kan. På att det är självklart att kvinnor kan. Eller i alla fall att de kan precis lika mycket eller lika lite och lika olika som män. Det var liksom den självklarheten som fick mig att uttrycka mig så där dumt. För att jag inte ville eller kunde förstå den värld där ett skevt könsorättvist maktutövande gör att det ska behövas en mässa, eller för den delen en feminism, för att visa att Kvinnor Kan. Det är ju självklart att kvinnor kan. Det var för mig, just då, ungefär som att det skulle behöva anordnas en Vatten är vått-mässa.

Problemet är bara det att ingen någonsin ens behöver reflektera över att vatten är vått, medan jämställdheten inte bara behöver reflektion utan även debatt, diskussion, mässor, kamp. Fortfarande.

Jag hade i samma veva just sett den fantastiska "Town Bloody Hall", där den stackars gubbtjyven Norman Mailer blir tuggad sönder och samman av framstående feminister som Jill Johnston, Germaine Greer och Jaqueline Ceballos . Och för att vara monster i sammanhanget krävs inte att han gör särskilt mycket mer än att vara man. Och Norman Mailer. Han uttrycker sig, vill jag minnas, i stridens hetta ganska klumpigt ibland (men har knappast andra sätt än klumpiga att ta till), men verkar faktiskt ändå ha någon slags jämställdhetens självklarhet för ögonen. Vilket nog inte var så lätt mot ett gäng vässade feminister anno 1979 (heller).

Jag tror, och hoppas, att de flesta feminster liksom jag idag kan le åt hur (ur vårt 2011-perspektiv) nästan löjeväxkande debatten i "Town Blood Hall" stundom blir, och hur kvinnorna i panelen ibland nästan verkar vägra lyssna på vad Gubbslem Mailer har att säga (samtidigt som debatten fortfarande till stora delar är viktig och stundom självfallet lyfter fram massa nyttiga sanningar som tyvärr är rådande än idag). Men just då, vid det skedet i kvinnokampen, var den allt annat än en travesti. Den var jävligt viktig, och feminismen var nog tvungen att agera som den gjorde för att det skulle hända något, för att vi sedermera skulle kunna ta oss till där vi är idag.
För vi har kommit en bra bit sedan dess, och en jävligt bra bit på den feministiska jämställdhetskampen i sin helhet. Men vi är inte framme vid målet, och därför är det lite risky att påtala hur "långt vi har kommit", eftersom detta lätt kan missuppfattas som ett frikort att nöjt luta sig tillbaka. Men vi är inte framme förrän vi är framme – jämställdhet är inte något som går att gradera, det är en absolut, precis som att ett glas inte kan vara lite tomt eller ett flygplan inte kan stå annat än helt stilla. Så även om vi nog exempelvis stundom kan vara lite stolta över att Sverige är förhållandevis bra på jämställdhet så är det lite galet att köra med formuleringar som att "Sverige är mer jämställt än" Saudiarabien eller Danmark eller Surinam eller Nånstansvarsomhelst.
För Sverige, som helhet, är inte jämställt. Sådeså.

Och på vissa plan verkar vi inte ha kommit särskilt långt alls.
Nu käbblas det åter om det där. Om vem som får vara och inte får vara feminist, och vad en feminist ska göra och inte göra och hur. Om kvinnor som gnäller över att männens vilja att vara med i jämställdheten bara omöjliggör den. Om män som gnäller för att de inte får vara med.
I den post-prataomdet:liga twittebatten har man lyft fram massa exempel på, och debatt om, hur kvinnan ofta har offerrollen i den sexuella gråzonsproblematik som stundom leder till sexuellt våld och utnyttjande. Och huruvida det innebär att männen således per automatik är gärningsmän.
(Jepp, utifrån ett samtal om att allt inte är svartvitt i den sexuella miljön, att det finns svårhanterliga gråzoner, tycks vi gång efter annan hamna i diskussioner och synsätt som är så svartvita att man kan spela schack på dem. Grattis, det mänskliga intellektet!)

Och vips hette det plötsligt att de värsta svinen är de män som kallar sig feminister. Nähäpp, då kunde man inte kalla sig det längre. För att man är man.
Det bör kanske poängteras att i mitt twitterfeed var det inte "rabiata" feminister som oftast drog den slutsatsen, det var män. Det verkade plötsligt, lite hårdraget tolkat, finnas en uppfattning att alla män som kallar sig feminister gör det enkom för att få knulla med (kvinnliga) feminister. (Emedan jag inte skulle ha något emot att få göra just det måste jag nog fastställa att om så hade varit fallet med mig så skulle facit vara att denna strategi funkar riktigt, riktigt…riktigt dåligt. Jag skulle nog ha bättre liggchans om jag gick all-in med mansgrisjetongerna…).
Jag kan köpa att de värsta svinen är de män som kallar sig feminister men som sedan inte har någon som helst förmåga att leva som de lär och i själva verket beter sig som riktiga praktexempel på sexistiska gubbslem.
Men att därifrån dra fram generaliseringskammen och svinförklara alla manliga feminister? Näväntalitenu!

Utifrån den generaliserande idiotin grodde den betydligt mindre idiotiska frågan "nähä, men vad fan ska vi kalla oss då? Vi män som faktiskt vill ha jämställdhet? Eller vi kanske inte ens finns?" Så där kom tanken att skapa ett nytt begrepp för jämställdhetsivrare, ett annat än "feminist", ett ord som även skulle kunna innefatta de jämställdhetsvilliga männen (om nu några sådana finns??!). En idé som tänkts och föreslagits tidigare. "Ekvalist" kanske? Eller "ekvivalist"? Kanske "femanist"?
Oscar Sundell skriver klokt om det, Hanna Fridén twittrar klokt om det som replik till Oscar Sundell, Ivar Arpi skriver klokt om det, Rebecka Ahlberg skriver klokt om det, Anna Svensson skriver klokt om det. Och många andra skriver om det, vissa klokt.
Och de har, vill jag påstå, precis samma jämställdhet för ögonen, och är egentligen helt överens (även om de här och var går i polemik med varandra). Men med lite olika infallsvinklar på det hela så verkar det plötsligt som att alla vill käbbla emot varandra, över begrepp eller inte begrepp, över vem som är vad och vem som får vara vad och vem som ska göra vad.

De flesta feminister utesluter givetvis inte män som vill vara med och kämpa för jämlikhet. Men vissa tycks tyvärr göra det. Den förenklade världssynen, det svartvita felslutet, som skapar och utgår från ett vi-mot-dem-tänk, det finns givetvis även här och var bland feminister. Hos dem som tänker att om du inte är med oss så är du med gubbslemmet. Och ännu värre, de som tänker att om du inte är med oss så är du med gubbslemmet och du kan inte vara med oss för du är man, ergo gubbslem.
Det känns väldigt föråldrat, men det är dessvärre inte alls något som helt lämnats i det förgångnas löjlighetssoptunna. Kom ihåg, "de värsta svinen är de män som kallar sig feminister…"

* * *

I grunden är jämställdet jävlig enkel. Och det är för att den i grunden är så jävla enkel som det blir så satans komplicerat.
Jämställdhet är liksom en grundläggande självklarhet. Ett kategoriskt imperativ. Ett axiom. Den är människors lika värde och rättighet att behandlas lika och rättvist – omutbar, oomkullrunkelig, oförstörbar. Men lik förbannat mutas den sönder, runkas omkull, förstörs, gång på gång på gång på gång. What the fuck, liksom?!
Det är ju det vi kämpar för, eller hur? Att jämställdheten ska vara en självklarhet inte bara i sin egen självklarhet utan även i praktiken, i verkligheten såsom verkligheten påverkar våra existenser?

Faktum är att de där försöken att skapa begrepp för vår jämställdhetssträvan nog ofta, stick i stäv med sina intentioner, tyvärr kan råka bromsa den. Just för att jämställdhet är något som i sin essens ju ska vara en förbannad självklarhet. Men en ism är ju alltsomoftast en tro, ett ställningstagande, en övertygelse att ställa mot andra, avvikande övertygelser – inte en självklarhet, ett axiom, ett naturligt förekommande och oförstörbart faktum? Kanske är den här begreppsvärden ett vapen som den orättmätiga makten använder för att underkasta självklarheten och rättvisan? Kanske skulle en allsmäktig "torrorist" kunna få oss att omedvetet betvivla vattens våthet?

Men begreppet feminism finns och måste finnas.
Det är ett olyckligt Moment 22: Feminismen måste finnas om jämställdheten ska kunna uppnås, men så länge den behövs är jämställdheten inte uppnådd. Feminismen finns för att det i medmänsklighetens grund och botten är en självklarhet att den inte ska behöva finnas. Kvinnor måste slå ur underläge, men genom att slå befästs det att det finns ett underläge att slå ur.
Eller, om man vill uttrycka sig jävligt fel och klumpigt och fullständigt fåpåkäftenvärt, feminismen är "statuerandet av ett mindervärdeskomplex".

* * *

Just den där feministen som slog mig på käften den där gången kunde inte riktigt ta till sig det jag sedermera sa (och visst, jag gjorde det givetvis inte enkelt för henne att göra det med mitt tonårsberusat klumpiga ordval av bland annat "mindervärdeskomplex" som utgångspunkt). Men efter smockan var jag nog lite mer saklig och försökte förtydliga mig. Mina argument sprätte emellertid ur hennes händer som en inoljad åltvål. Jag vill inte på något sätt påstå att hon var obstinat eller rabiat (eller något annat ord som gubbslem gärna använder för att försöka förminska feminister). Hon var, liksom jag, något berusad. Men hon var kanske lite väl svartvit i sitt tänkande är jag rädd: när jag önskade att feminismen kunde slippa behöva finnas såg hon det som att jag önskade att feminismen inte fanns. För jag var ju man (trodde hon väl, eftersom jag inte var kvinna; i själva verket var jag inte alls någon man, jag var en full 19-åring med goda intentioner).

Det finns nog tyvärr (ett fåtal) feminister som fastnat ännu mer i det svartvita tänket än så (precis som många män eller "vanliga" kvinnor gör), och därmed gör feminismen en otjänst, genom att lägga fokus på kampen i stället för dess mål, på en kamp mot män i stället för för jämställdhet. "Feminister" som, precis som många män, hellre använder strid än diplomati för att de egentligen inte vill ha fred. Som använder feminismen (inte uttalat, såklart, och med största sannolikhet inte ens medvetet) som ett, ja faktiskt, könsmaktsmedel, ett maktmedel de inte vill bli av med och som gör att de inte vill se ett slut på feminismen om detta slut så skulle komma tillstånd genom ett faktiskt fastställande av total jämställdhet och rättvisa. Lite som poliser som skapar brott, brandmän som anlägger bränder, bilmekaniker som petar sönder motorer, läkare som skapar sjukdomar, journalister som ställer till med nyhetsvärda händelser (alla dessa exempel helt hypotetiska) – bara för att få behålla sina jobb.
Kort sagt, jag tror att det finns feminister (och snälla, snälla, nu åsyftar jag några ytterst få, så ta inte åt er bara för att ni kallar er feminister!) som har feminismen som en identitet som de inte vill bli av med, som är rädda för att tappa den makt som kommer med ismen om ismen plötsligt skulle upphöra att behövas.

Men den behövs alltjämt.
Oftast är den feminisiska kniven viktig att skrapa med, att flika in, att skära med, att hugga med, att vrida om och/eller kötta på utabahelvete med. Man behöver nog alltid ha den beredd vid sin sida. Men ibland (och jag kan inte nog betona att "ibland" är just ibland, några fåtal tillfällen, långt ifrån alltid) måste man nog stoppa undan den och bara rusa på som om könsmaktsordningen inte finns, att ta jämställdheten för den självklarhet den är (bakom den där sexistiska strukturen som dessvärre dikterar verkligheten i praktiken).
Och om man i dessa tillfällen börjar vifta med feministkniven i stället är risken stor att man i stället befäster könsmaktsordningen och därmed åsamkar hela kampen ett bakslag. Det behöver man inte vara Susan Faludi för att begripa.

Ibland, när man är nedtryckt under sin sköld, under motståndarens vikt, måste man kämpa för kampens skull, för att ta sig loss och kunna kämpa vidare mot målet. Men ibland, och i allt större utsträckning, tror jag att man i stället måste välja att rusa på och inte bara stå och veva.
Att ta roffa åt sig jämställdhet som den självklarhet den är/bör vara.
Att, som Rättviseförmedlingen, inte bara säga Kvinnor Kan utan påvisa denna självklarhet genom att lyfta fram drösvis med exempel som verkligheten kan använda sig av för att bättre låta jämställdhetens potential nagla sig fast i praktiken.
Att som journalist (och egentligen som vilken yrkesperson eller vanlig människa som helst; jag tar journalist som exempel för att det råkar vara det jag själv är) ha jämställdheten inte som en påminnande post-it-lapp på datormonitorn utan som en automatik i tangentbordsfingertopparna, i muskelminnet, i ryggmärgen, oskiljaktigt ihoptvinnad med humanismen.
Att helt enkelt inte främst se könet utan att se människan. Ecce Homo, fathermuckers!

Återigen: Feminismen är oerhört viktig, men det är synd att den ska behöva finnas.
Och den får inte bli ett självändamål, en strid för stridens skull – den måste vara ett verktyg för att nå rättvisan, för att bygga en jämställdhet, en humanism eller vadfanvivillkalladet, det där bygget som egentligen borde finnas där i all sin självklarhet, som huset du växte upp i, som byggnaden där du gick i skolan.

Och det är viktigt att inte tappa bort jämställdhetens självklarhet genom att bara hitta på nya ord för den och nöja sig med det, eller för den delen genom att hänga upp sig på att någon, med goda intentioner, vill hitta på nya ord. Varken de nya orden eller käbblet om dem blir särskilt konstruktiva.
Rebecka Ahlberg sätter (även om hon kanske lite väl kategoriskt tilldelar "ekvivalismen" en förenklad trångsynthet) fingret på en viktig punkt i den avslutande ingången i sin krönika:
Där feminismen strävar efter ett jämställt samhälle, är ekvivalismen bara oförstående för varför vi ännu inte är där. Och hur ska man någonsin kunna inkludera folk om man inte vet varför de var exkluderade från början?
Vi måste veta var och hur den där självklarheten slarvades bort (eller gömdes) och hur könsmaktens exkluderingar ser ut för att kunna veta hur jämställdhetens självklarhet ska kunna återupprättas i praktiken.
Och det där oförståendet hon talar om är på något sätt precis det oförståendet jag hade när jag var 19 år och full och mitt bland massa mer eller mindre humanistiska feminister. Det vill säga om man i ordet "oförstående" lägger det här: ett oförstånd inte gällande kvinnokampen utan gällande det faktum att en idiotisk maktstruktur gör att kvinnokampen ska behöva utkämpas, ett oförstående rörande att världen är så skev i sin värdering av människor när människors lika värde i grund och botten är så jävla sjävlklart. Inte ett "oförstående" som ignorans, historielöshet, dumhet, ondska, sexism eller trångsynthet utan som en frustration, en frustration över att verkligheten, samhället, maktordningen, praktiken inte är med på noterna, på det faktum att jämställdhet är en självklar mänsklig rättighet.
Vi vill så gärna sätta ner foten, säga "Så, nu är vi jämställda! Basta! Nu vänder vi blad och går vidare!"
Jag tror det är den frustrationen Oscar Sundell känner när han föreslår ett nytt ord som inte exkluderar män som vill ha jämställdhet och som kanske vill ha med mansfrågor i kontexten.
Men behövs ett begrepp som "ekvalist" eller "ekvivalist" för att komplementera eller ersätta "feminist"? Njae, jag tror knappast det. Men jag ställer mig självfallet bakom den frustrerade jämställdhetssträvan som jag tror fick Oscar Sundell att föreslå nyordsbildningen.
Behöver man begränsa vilka frågor som bör eller inte bör innefattas i begreppet "feminism"?
Tja, visst finns det nog en poäng med att inte packa in så mycket i begreppet att det blir luddigt och obrukbart. Feminismen behöver vara stark och konkret. Men att säga att exempelvis mansfrågor inte får vara med i den feministiska kontexten? Då blir den ju exkluderande? Och då behövs ju uppenbarligen ett nytt begrepp? Eller?
Jag tror att det är viktigare att fokusera på varför feminismen finns än på vad den får och inte får innehålla. Att inte tappa blicken på målet, på det där ni vet, jämställdhet. Och ismen för att komma dit? Kalla den vafan ni vill…

Feminismen är emellertid alltjämt det avgörande verktyget för att bygga jämställdheten, men det måste väl till syvende och sist vara bygget som är det viktiga, inte verktyget? Visst kan det väl vara roligt att sitta och hamra lite på måfå, men poängen med hammaren är att bygga något, att slå in spikar (och ibland dra ur spikar som hamnat snett) – inte att bara banka och göra oljud. För det funkar ett gäng trummor mycket bättre.

* * *

Nej, tyvärr är inte jämställdhetsbygget riktigt färdigt för inflyttning än. Det inte så enkelt som att hitta på ett nytt begrepp eller sätta ner foten och deklamera att vi hädanefter är jämställda. Hur mycket vi än vill att feminismen inte längre ska behövas och hur lite vi än kan förstå hur verklighetens praktik kan vara så genomsyrad av ojämställdhet så är vi inte där än, där vid den där punkten då vi de facto är jämställda på alla sätt och vis. Där där vi kan hänga upp hammaren på sin krok i det färdigbyggda huset.

Genusklockan är helt enkelt
inte riktigt sju över sex än…


* * *

Det är ett patriarkalt system, ett starkemannens maktmissbruk, som skapat den orättvisa värderingen av människor utifrån deras kön.
Och det är patriarkatet som alltjämt ser till att det där 22-momentet jag nämnde ovan bibehålls, det där som gör att tjejer alltjämt måste höja sina röster för att höras. Det är i de flesta fall säkert inte någon medveten eller ondskefull mansagenda som ligger bakom, men det finns alldeles säkert en manlig apati som gör att status quo bibehålls.
Så om den där jämställdheten ska kunna bli en självklarhet även i praktiken så kanske det krävs att alla som ska omfattas av jämställdheten kämpar för den. Det krävs kanske mer än att feministerna kämpar på, det krävs kanske inte bara att tjejerna höjer sina röster utan att killarna fanimig tar och lyssnar. Kanske måste även män vara feminister (eller ekvalister eller jämställdister eller våttävvörrr), inte främst för att de är män, utan för att de är människor? Det är ju liksom alla, män och kvinnor, som ska vara jämställda, inte bara kvinnorna eller männen eller feministerna eller gubbslemmen. Det är ju det som jämställdheten är, och det faller ju på sin egen orimlighet att bara vissa skulle vara med i jämställdheten.
Det känns löjligt att säga det, ja smått predikantpatetiskt i all sin självklarhet, men den där jämställdheten – den är inte ett kvinnorna-mot-männen, inte ett vi-mot-dem eller ett de-mot-oss. Den är inte ens ett vi mot oss. Den är vi. Punkt.
Därmed inte sagt att feminismen som begrepp har spelat ut sin roll. Det har den verkligen inte, inte på något sätt. Kvinnokampen behövs – men inte mot männen utan för jämställdheten.

För det måste väl ändå vara just den där jämställdheten, den där självklara mänskliga rättigheten som vi vill nå, eller hur?
Det är ju den vi kämpar för, om vi nu vill kalla oss feminister, humaniser, femanister, ekvalister, ekvivalister, ekvilibrister, bristerister eller ekvivafansomhelst.

* * *

Jag kallar mig främst "mig själv", sen "människa", sen "humanist". Det sistnämnda för jag har läst en massa humaniora på universitetet. Men mest för att jag helst ser en person som en människa, en individ, före ett kön, en sexuell läggning, en religiös övertygelse, en härkomst, en hudfärg, ett intresse, en förmögenhet, en familj, en kultur, ett yrke, en politisk färg, en ism…
Och jag kallar mig gärna "feminist". Om det gör mig till en hycklare eller till ett svin bara för att jag råkar vara man, so be it. Jo, "man" måste jag väl sedermera också kalla mig där nånstans i identifikationsröran. För jag har en snopp. Men den har jag inte använt för att skriva det här blogginlägget (det skulle ha varit alldeles för otympligt).


2010: Årets…

2010. Året då det hände… saker. (Jo, faktiskt!)

Det började med tokvinter och därtillhörande trafikkaos. Det slutade med tokvinter och därtillhörande trafikkaos. Däremellen var det toksommar, utan tillhörande trafikkaos. Och valrörelse på det. En rörelse mot ett val där moderaterna vann, men där det knappast fanns några vinnare. Ett nytt parti i riksdagen som hävdar att de inte är rasister, men som i all sin folkdräktsprakt tog åt sig och surade iväg när en präst talade kritiskt om rasister. En laserlös laserman spred skräck och åkte, av allt att döma, fast. Samband eller inte?
I den svenska tv-soffan var det Så mycket bättre, medan allt annat uppenbarligen var så mycket sämre; bortskämda barn curlades till förbannelse, idoler idolade vidare i vanlig ordning, På spåret var på spåret, melodifestivaler på dekis, allsånger på skans, stjärnor på slott, fångar på fort… kommer inte ihåg om det hänt nått utöver det vanliga i tv. Eller just ja, några kungar knullade runt i Tylösand. En annan kung knullade runt i en bok, men valde att inte prata om det. "En Svensk Tiger", skulle man kunna säga (även om den amerikanske Tiger gjorde lite mer än att vända blad på sin presskonferens).
Prata om det var emellertid många valde att göra först på twitter och sedan ut över internätets gränser. Detta till indirekt följd av att en läckande australiensare har eller inte har gått över det sexuella medhållets gränser.
I samma veva pratade man en hel del om vad som hände på Stockholms Drottninggata mitt i julrushen. En stackars förvirrad snubbe ville vara terrorist och lyckades i den mån att han (tackålov) misslyckades med annat än att spränga sig själv i luften. Sverige kännde sig omskakat (men, jo om man ska vara cynisk, samtidigt lite stolt över att vara viktiga nog att terrorattenteras). Och folkdräktspartisterna fick för en liten stund grumligt vatten på sin fastrostade kvarn.
Och där, ungefär, är vi nu.

Så, i något bättre korthet, här är lite grejer som (för mig och för världen ur min synvinkel) var årets…

…bortglömda ämne: klimatet. Detta alltmedan en toksommar omgärdades av två tokvintrar. Kungen tog förvisso upp ämnet i årets sista skälvande minuter, men ingen lyssnar riktigt på vad han har att säga sedan han inte sagt något om det alla ville att han skulle säga något om.

…sköna nya värld: Twitter. Okej, Twitter har funnits ett tag, men nu pratar jag om en skön ny värld för egen del. Jag började twittra.

…osköna nya värld:
SD i riksdagen.


…inköp: lägenhet. Jaja, flerhyresrätteråtfolket å allt det där, men jag är så jävla nöjd med min lya.

…prylköp:
Bluetoothstereoplupparna.
Lovem. Nä, jag har ingen iPad. Behöver ingen iPad (än?).


…klarademiguppenbarligenutan:
tv.


…återfunna kompis: Johanna B (som förr var Johanna E).

…polettnedfallssammanträffande/återfunna kompis #2:
Jenny L.
Som jag uppenbarligen träffat tidigare.


…nya kompis, som jag egentligen inte alls känner (än?):
Lina T.


…otursförföljda land #1: Haiti.

…otursförföljda land #2: Polen.

…otursförföljda yrkeskår: Gruvarbetare.

…läcka #1: Mexikanska gulfen. Oops.

…läcka #2: Wikileaks.

…synonym:
"Wikileaks"
(="sprucken kondom")
.

…hashtag: #prataomdet.

…ord: "Teppanyakihällsrealism".

…tung-/penn-/tangentbordsvrickare: Eyjafjallajökul.

…suffix: "-ma". Började nog egentligen emigrera från "sötma" till "tröttma" redan 2008, men det känns som att det under 2010 nådde sin kulmen. Så det får räcka nu va? (Om man exempelvis känner sig kåt på att använda ett annat ord för "kåthet" än just "kåthet" så tycker jag att man, i stället för att säga att man känner "kåtma" över att få använda ett annat ord för "kåthet" än just "kåthet", säger att man använder sig av det något bortglömda, men ack så korrekta och användbara "kättja", och att man således kan säga att man känner "kättja" över att få använda ett annat ord för "kättja" än "kåthet". Kanske man skulle börja med varianten (ev. umlaut+) "-ja" i stället? "Många lider av fettja, men slutar inte äta för de känner sällan någon mättja"…hmm…).

…rubrik: "FULLSTÄNDIGT KAOS ÖVERALLT", Aftonbladet. Äntligen.

…tråkiga faktum: Nätbashing har blivit ett sätt att leva.

…artikel:
"Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva".


…pararubrik:
"Vindsvåningar har blivit ett sätt att döda".


…blogg:
TVR.
(Nej, jag är realist och vet att min egen blogg, hur vass den än är, blott är ett höstrå i en nålstack.)


...man av folket: Kungen. NämenvadmenardunuHåkan? Jo såhär: Snubbe som vill vara en helt vanlig snubbe men som råkar ha massa "makt" i det att han är "the King" lixåm samt en umgängessfär som ger honom möjligheten att vara gubbslem. Precis som en tyvärr stor del av vår manliga befolkning gör utifrån den makt och de möjligheterna de råkar ha att vara. Betydligt mer för Sverige i tiden än att springa omkring och klippa band, hålla strama middagar och hälsa artigt på världens mäktiga.

…kvinna av folket:
Prinsessan.
Jo, men we love her jö.

…bröllop:
Ingrids och Robs.


…sporthändelse: Huh?

…Cornelis:
Trubbe Mollberg.


…metametametametametametametametahumor:
Grotesco.


…kris #1: Sossarna.

…kris #2:
Pressetiken.
Förstår precis hur kvällstidningarna resonerar, känner dem ju ganska väl. Men jag är rädd att vi (de) tagit klivet ut i en väldigt hal backe, att kranen för vilka uppgifter som får publiceras dessvärre är öppnad och ostängbar. Alltmedan programledare och journalister intervjuar gamla ex i partiledarutfrågningar, äter ostbågar med riksdagspolitiker och får gå på grund av syskonskap – och alla missar poängen (fråga mig gärna vilken den är).


…bästa fiasko: ESC. Fin låt, katastrofalt resultat. Får vi lägga ner melodifestivalen nu, bitte?

…äldsta tonåringar: Chloé Schuterman och Anton Abele.

…dödade Shrödinger-katt: Lennart Johanssons pokal.

…glada nyhet: Aung San Suu-Kyi blev frisläppt från sin husarrest.

…ickenyhet: Snubbe blir inbjuden på kronprinsessparets privata bröllopsfest på Drottningholm av misstag. Snubbe "väljer" att inte gå. Hihi. LOL.

…Håkan i media #1: Prydde Sydöstrans löp. Sossarna i Karlskrona gick i taket över att inte, som brukligt, få vara på Den lilla rödas löp numret efter första maj.

…Håkan i media #2:
Var med i Aftonbladet.
Det knäcket fick flest klick på Bladetwebben den dagen. Fler än sista-minuten-hjälp-med-deklarationen-knäcket. Dagen då deklarationen skulle vara inne. (Var sedermera med i massa andra tidningar och radioprogram också, men jaja…)


…Håkan i media #3:
Var med i tv.
Och har nästan aldrig varit så onervös i hela mitt liv. Jättemysko. Förvisso fungerar jag tvärtom i de flesta avseenden, så varför inte i detta? Eller är det så att tv-snubberi i själva verket är mitt kall??


…doft: "Relief" by Carola.

…evighetsprojekt: Håkan försöker bygga en bokhylla (nu inne på dag 83…ish).

…svenskar: Johanna Koljonen, Lina Thomsgård, Robyn, Felicia Margineau, Noomi Rapace, Emelie Holmquist. Med den här kategorin åsyftar jag alltså människor som på ett eller annat sätt utmärkt sig och gjort ett påtagligt intryck och avtryck, på ett ickedåligt sätt, i det svenska samhället och samtalet. Jag vill inte dra några egentliga växlar över det sammanträffande faktum att alla dessa är kvinnor, men det är likväl lite anmärkningsvärt. Visst, det finns gott om kvinnor som gjorde dåliga saker och många män som gjorde bra och beundransvärda saker – men de män som under 2010 verkligen gjorde avtryck i Sverige gjorde det knappast på beundransvärda grunder: Kapten Klänning, Julian Assange, Sven Otto Littorin, Jimmie Åkesson, Tiger Woods, Knullkungen (fenomenet, inte personen; går här inte in på sanningshalten i den där boken), Peter Mangs, Taimour Abdulwahab al-Abdaly.
Hmmm…

Nåja. Jag kommer säkert på ännu fler grejer, så det kanske blir ytterligare en årets-alltmöjligtlista. Säkert är emellertid att det kommer att komma, inom några dagar hoppas jag, sammanfattningar över musik- respektive filmåret 2010. För I'm pretentiös like that.

måndag 3 januari 2011

Full rulle i dårhuset

Kära Volvo!

Så här är det: Ja, om man skriver något i sin facebookstatus så finns det plötsligt ute på det där "stora världsvida internätet". Men det betyder inte nödvändigtvis att någon jävel bryr sig. Faktum är att det mest största sannolikhet betyder att knappt en jävel bryr sig.
Om man som arbetsgivare emellertid ger någon sparken för vad vederbörande skrivit i sin facebookstatus är risken betydligt jävla mycket större att väldigt många kommer ta del av vad som skrevs. I synnerhet när det som skrevs var tämligen oskyldigt och hur säkert som helst inom de grundlagsskyddade yttrandefrihets ramar, samt – tack vare arbetsgivarens totalbefängda (och olagliga) överreaktion – uppenbarligen tämligen sanningsenligt.

Om det emellertid nu är skäl för avsked att tycka att man jobbar i ett dårhus – då kan ungefär varenda anställd i Svea Rike vänta sig ett ajöken och en vägbeskrivning till arbetsförmedlingen inom de närmaste dagarna. Grattis på det!