Att se deadline i vitögat - eller "ångest och snusk"

En sån där dag idag.
I alla fall blev det det på sluttampen.
Asså inte en sån där dag när verkligen allt går käpprätt åt heblette, men en sån där dag när liksom flytet blir brutet och en liten ångestnagel klöser en i ens oförstående bakhuvud. En sån där känsla av att ha blivit påkommen på bar gärning, n känsla som kryper på en utan att utan att man nödvändigtvis gjort något särskilt galet.
Den där typiska tidningsångesten som kommer på köpet när man murvlar, antar jag. För när en tidningssida börjar strula och stressen sätter in precis när deadline kommit såpass nära att man tydligt kan se dess ögonvitor ledsagas den alltid av möjligheten att man gjort något fatalt misstag. Något som läsarna kommer att garva åt - och cheferna alls inte kommer att garva åt - till morgonkaffet.
Nu blev det förhoppningsvis inte värre än den där bildramen som hamnade någon millimeter snett och inte hann rättas till, men ändå...man vet ju aldrig (och för en perfektionist som jag stör tillåmed en sån liten skitsak...för jag vet att den inte skulle behöva inträffa...jag avskyr den känsla som hakar på vetskapen att något som jag skule kunnat göra riktigt jävla bra bara blivit...okej).
Men c'est la vie...dagstidningsvärvets räddning från denna ångest är ju att det alltid är "en ny dag imorgon" och då är allting glömt (samtidigt som man visserligen fått helt nya möjligheter att klanta till det) - såvida grodan inte, i värsta/bästa fall, hamnar på nästsista sidan i Journalisten (där ni icke-murvlar nu får reda på att den gånga Sverigeveckans bästa tidningsfel hamnar). Men i det läget kan man nog lätt hitta sätt att garva åt alltihopa och inse att världen nte gick under (det måste man nog, annars pallar man aldrig med).

Jag vet emellertid inte detta med säkerhet, eftersom jag aldrig (eller kanske snarare "inte ännu") bidragit med någon egentlig groda till nästsistan. Någon gång eller två har kanske någon person i en artikel fått fel efternamn, men värre än så har jag inte lyckats klanta till det - med ett undantag:

När jag var reporter på "den lilla röda" i Karlskrona skrev jag i början av sommaren i år om den nyelektrifierade och återöppnade kustbanan som drabbats av av en rad problem bara några dagar in i den nya driften. Jag berättade i min artikel bland annat om att tågen blivit stillastående efter att det brunnit i en så kallad signalkur.
Märk väl att ordet "signalkur" stavas med ett "r" som sista bokstav, inget annat.
Vilket jag blev varse då jag gick till jobbet dagen då artikeln stod i tidningen, och på gatan stötte på en av stadens kommunalpolitiska såssar, tillika en gammal skolkamrat, som genast hade en fråga: "du, vad är en 'signalkuk' egentligen?"
Ouch.
Så det hade hela stadens socialdemokratiska tätklunga haft himla kul åt.
Ingen på tidningen hade emellertid lagt märke till fadäsen, vare sig i redigeringen av artikeln eller i morgonläsningen.
Men givmild som jag är bjussade jag givetvis kollegorna på vetskapen om denna penibla fadäs när jag traskade in till mitt kvällspass på redax.
När jag där skulle kontrollera att tabben verkligen var ett faktum insåg jag att den var "a gift that kept on giving". För stavfelet gjorde sig gällande i bästa/värsta möjliga kombination med en lycklig/olycklig avstavning. Inte nog med att ordet hamnat sist på en otillräcklig rad och fått ett bindestreck efter prefixet "signal" - det hade dessutom hamnat längst ner i en spalt.
Så den ena spalten slutade med "signal-" medan nästa började med, just det "kuk". Punkt.

Nä, denna sköning gick det givetvis inte annat än att garva åt. För den var ju rätt kul. Och det blev ju inte sämre av vetskapen att datorns rättstavningsfunktion i mitt första artikelutkast hade uppmärksammat att jag av någon anledning råkat skriva "signalkurk" - och att jag vid denna påpekan tänkt att "oj, det där hade kunnat bli lite knasigt, bäst att genast ta bort en bokstav".
Att jag sedan tog bort fel bokstav är väl bara att gratulera...och skylla alltihopa på en tämligen oskyldig redigerare.
För på Karlskrona-Pravda är inte resurserna riktigt tillräckliga för att en redigerare ska ha möjlighet att, utan en gnutta flyt, lägga märke till dylika tabbar. Tyvärr.
Och troligtvis var tabben i grunden min.
Sen skulle Farbror Freud säkert påpeka att en dylik felskrivning alls icke var någon egentlig olyckshändelse...men det är en annan femma.

Tack och lov hade kollegorna tillräcklig humor för att se det roliga i sammanhanget. Och stadens såssar likaså (jo, faktiskt)...och förhoppningsvis även övriga läsare.
Så det var ju inga problem att driva det hela vidare längs det skojiga spåret. Och exempelvis besvara min socialdemokratiska kamrats fråga med "tja, det är väl en sån där pinne som stinsen brukar vifta med" och på ett än mer ekivokt plan presentera felskrivningen med orden "sug/smaka på den här"...ja, i ordvitsandets tecken kunde man dra denna signalkuk hur långt som helst och få jättemycket ur den... (ja, ni märker själva).

Och tack och lov (i det här sammanhanget) har den lilla röda en ganska liten upplaga, så det var på sin höjd sissådär en 50 000 pers som potentiellt kunde ha fått min signalkuk i morgonkaffet (!)... men det känns ändå lite bittert att jag lyckades tajma min fina groda med den vecka då Journalisten tog sommaruppehåll...så det blev ingen nästsista. Tyvärr. För jag skulle ju faktiskt vilja delge min tabbe till fler än mina Karlskrona-kollegor och till er som, mot förmodan, läser denna blogg.

Men man kan ju göra tabbar av betydligt värre slag. Som att felaktigen dödförklara någon, eller råka felskriva ett könsord i en betydligt allvarligare och fullständigt opassande sammanhang. Och samtidigt som man inte ska ta sitt journalistvärv på ett världsomstörtande allvar (även om det är det man siktar på) så kan en artikel, eller redigeringen av densamma, påverka läsare och verkligen väcka starka känslor.
Så jag gör nog bäst i att inte påminna mig själv om att resultatet av mitt dagliga arbete numera når typ nån miljon läsare över hela landet....
Då skulle jag nog aldrig kunna somna.

Så i stället tar jag fasta på att det ju är en ny dag imorgon, och då kommer inget att strula. Då ska allt flyta på hur bra som helst och jag ska slå läsare och kollegor med häpnad med mina fantabulistiska redigeringsfärdigheter och se till att det kommer att regna både fastanställningar och stora journalistpris över mig...eller nått.

Sådeså!
Kuken på er!