Skagen aint got nothing on this.

Ni får ursäkta en gammal man denna plötsliga solnedgångspekoralism. Men det ljus som solen kastar som adjö mot Tjurkös klippor är något alldeles fantastiskt. Ofångligt. Men naiv som jag är försöker jag givetvis ändå...

Man behöver inte göra ens minsta tweakning i photoshop för att få det att kännas nästan overkligt…

Oh, Sun, you crazy guy you... Now get out of here!

Allt hamnar som under ett matt filter av grått, en mjuk filt som lila, gult, rosa,
orange och blått har gömt sig under och sitter där och fnittrar...

…medan himlen mjukt och sakta exploderar…

…och allt man ser blir flyende motsägelsefullt, kontraster som lurigt går bananas --
allt bländande ljust och kisande mörkt, lekande färgglatt och lugnande matt, samtidigt.

…och den rosa Tjurkögraniten, som bara finns här, ser till att färglägga och göra tavlan oefterhärmlig…

…samtidigt som ljuset, alltjämt motsägelsefullt, är konstant och ljumt men ändå
har mage att förändras hela tiden, ett klädbyte mellan varje vågkluck.


Ofta begriper jag inte varför jag ibland saknar Karlskrona. Ibland förstår jag precis.