Okej, jag är ute på jävligt tunn is här, jag vet. Ännu ett sånt här lite ifrågasättande avsteg från min trygga plats vid toleranspulpeten och jag kommer vakna med ett vitt kränkt manshuvud från pk-maffian i sängen.
Äsch, jag vågar väl ändårå, förankrad i övertygelsen att det är minst lika viktigt att skärskåda tankarna och argumenten hos sig själv och sina meningsfränder som det är att kicka in de vidöppna dörrar som är idioterna på andra sidan intellektnätet.
Nåja, jag tycker alltså att jämställdhet och möjligheten för individen att förverkliga sitt varande utan godtyckligt normativa begränsningar är cirka det viktigaste som finns att propagera och jobba för.
Men är inte Birgitta Stenberg lite väl snarstucken här?
För det första:
Att det finns större fel att belysa betyder inte att det är fel att belysa ett litet. Benbrott och nageltrång, liksom. Och Sveriges prinsessa (förvisso som sådan bara en andrafiol som ingen direkt någonsin krävt något av…förrän nu då, tydligen) ska väl så klart spegla någon samtidskorrekt grad av självständighet.
Men vi snackar om en prinsessa här.
Från ett kungahus. I en "konstitutionell monarki".
…'kej.
Och Maddox värsta sätt att underkasta sig ett inarbetat orättvist system är alltså att hon säger "ti-hi"?
Träd/skog.
Nageltrång/Benbrott. Visst, de kan nog smärta rätt jävla jobbigt båda två, men för bövelen, fly mig ett lass gips, stat!
För det andra:
Kan man inte läsa in något annat i detta "ti-hi"?
Jag blev smått chockad över hur trevligt jag ändå tyckte att meddelandet från Madde och proto-Prins Chris var. (Nej, jag menar inte med detta att jag tindrade med ögonen och genast började författa ett brev till Skattemyndigheten med en fråga om det finns möjlighet för mig att betala mer skatt så att apanaget kan bli lite mer ordentligt tilltaget – jag menar att jag inte trodde att jag skulle
tycka det var så trevligt som jag nu tyckte. Ungefär som "Oj, jag trodde faktiskt att min kaskadspya efter att ha ätit den där bajspajen skulle täcka liiite mer av väggen").
Ja, jag tyckte tillochmed att det där lilla "tihi":et var lite rart. Och nej, inte "rart" som tyckt av en gubbslemmig patriarkatlakej (jag tyckte det var något rart även över den välartikulerade Prins Chris' uppenbarelse) eller tyckt av en god undersåte i Konungariket Swärje, utan "rart" som tyckt av en medmänniska.
För det var liksom något rart i deras obekväma osäkerhet. Osäkerheten i att pliktskyldigt berätta om vad som (förhoppningsvis) är en av de mest privat känslosamma händelserna/besluten i deras liv. Detta i ett überofficiellt uttalande utan att för den delen, med ord eller känslospråk, få förneka att meddelandet verkligen handlade om en av de mest privat känslosamma händelserna/besluten i deras liv.
Är det verkligen omöjligt att läsa in något djupare i Maddes "ti-hi" än att det, som Birgitta Stenberg vill få det till, var ett uttryck för "ett behov att behaga som alla svenska kvinnor lider av"? Nej, då menar jag alltså verkligeh inte att det var "ett spontant uttryck för förälskelse" – det övertygades jag lika lite som Birgitta Stenberg att det var – utan att just den krystade påklistrigheten i fnisset faktiskt kan ha haft någon annan, mer intellektuell dimension.
Kan vi verkligen inte ge Madde såpass mycket credd som att tänka oss att hon kanske själv hade vissa självkritiska funderingar såväl kring innehållet i det manus hon och proto-Prins Chris läste upp och hela situationen som kring det där lilla "ti-hi"-et? Ja, även, "ti-hi":et? Nej, jag tror inte att just det var väl överlagt eller inskrivet på telepromptern – men det var ju alltså inte så vidarevärst spontant, trots allt. Det lades måhända tillrätta i sista stund, men tillrätta icke desto mindre.
Jag menar nu inte att Sessan* är redo att skriva en postmodern avhandling om metaintellektuell tankediskursanalys (eller att hon ens skulle kunna börja försöka begripa sig på vad jag just skrev) – men osäkerheten i fnisset var i mina öron inte främst ett tecken på "kvinnlig undergivenhet" utan på en gnutta självreflektion. Som om fnisset liksom såg sig själv oroligt i spegeln just som den första trevande luftmolekylen av t-ljudet i "ti-hi":et skulle fly iväg mellan Maddes tungspets och kritvita tandrad.
För även om det kanske finns fog att dela Stenbergs uppfattning om Madde att hon "verkar fnissa helt omedvetet" har jag en känsla av att fnisset just i detta fall inte var helt omedvetet. Att "ti-hi":et på någon nivå – en måhända flyktig och föga genomtänkt nivå, men ändå – innehöll ett ifrågasättande av sig själv, av sammanhanget det uppstod i och hela jävla tjottabalongen.
Men nejnej, att fnissa lite obekvämt om man är kvinna är ett tecken på underkastelse (män som är osäkra och fnissar obekvämt, som vill behaga, har väl inte ens någon ursäkt, antar jag… de är bara jävla losers). Ja det är ett tecken på att man som kvinnor är patriarkatoffer som "förväntas låta positiva hela tiden." Som tillexempel när man producerat ett tillkännagivande till svenska folket/sina undersåtar för att berätta att MAN HAR FACKING FÖRLOVAT SIG! ATT VARA POSITIV I DET LÄGET!! BAH!!!1§!1
…ojoj, nu gick jag lite bananas där. Sorry. För egentligen håller jag i mångt och mycket med Birgitta Stenerg – men inte med den säkerhet med vilken hon "vet" varför Madde avslutade sin förlovningsfilm med ett "ti-hi".
Att i Maddes osäkerhet bara lägga en kvinnas underkastelse tycker jag är att förringa henne, något man inte bör göra bara för att hon råkar vara prinsessa. Om det nu, medvetet eller omedvetet, fanns någon sådan förevändning…
Fnisset här, och hennes – och Chris' – obekämhet, skulle jag hävda har betydligt mer, ja typ allt, med hennes roll som kunglighet än som kvinna att göra.
Jag faller verkligen inte in i kören när "Sverige jublar" över Maddes "ti-hi". Och jag håller med Birgitta Stenberg om att det förlägna fnisset i mångt och mycket är ett tecken på att könsmaktsordningen i vårt land har en bra bit kvar innan vi kan börja prata om (det absoluta!) tillståndet "jämställt" – ja, jag vill påstå att jag och Stenberg här står med våra argumentationer i samma värdegrund.
Men att få det till att Maddes avslutning på tillkännagivandeklippet är "talande för svenska kvinnors undergivenhet"? Nej, det tänker jag inte skriva under på utan att i alla fall få ha denna drapa till blogginlägg som fotnot.
Nåväl, döm själva.
Dagens lilla "ti-hi" har redan blivit en kunglig klassiker av "det sa bara klick"-rang. Kanske kan vi i detta upphöjande att fnisset rycka iväg det från under de förtryckarstarka gubbslemmets tummar?
[…]**
❦
*Att jag i texten ovan använder mig av omskrivningar av Madeleine som kan tyckas nedvärderande, i stället för att använda hennes riktiga namn, bör i min enkla mening inte läsas som ett gubbigt klapp-påhuvet-patroniserande av henne som människa eller kvinna. Men väl av det märkliga monarkisystem som hon inte kan hjälpa att hon är född in i.
** (Ja, det vore alldeles för jävla uppenbart att avsluta den här texten med ett "ti-hi").
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar