En liten kortberättelse jag skrev i huvudet på väg hem från affären, med ett fiktivt berättarjag, i stället för att orka vara ett aktivt verklighetsjag själv

❖

Haiku, tillsvidare

Jag borde kanske skriva ett brev till dem. Eller ett mejl. Det skulle säkert göra det enklare för dem. Och för mig med, visst. Numera har jag ju ändå ett sånt där mejlkonto. Min dotter hjälpte mig ju att skaffa det. Det skulle göra det enklare för oss att ha kontakt med varandra, sa hon.
Skit samma, kontakta dem borde jag väl kanske. Vilka ”dem” nu är? De som gör kassamaskinerna? Eller tillverkarna av kontokortsmojängen? För de är ju olika, allihopa.
Eller äsch, om jag skriver till Konsum, till deras huvudkontor eller så? De borde väl kunna se till att så att mitt brev, eller mejl eller vafan det blir, hamnar där det ska?

Fast det skulle nog ändå inte ha någon verkan. Det finns garanterat massa regler om sånt där, som säger att nej det går inte, för man måste faktiskt skriva ut till varje jävla kund, som nått slags bevis för transaktion. Även om allt väl nuförtiden bokförs ändå, digitalt, så fort mjölkpaketskoden och lingongrovakoden och herrgårdsostkoden piper förbi i kassan?
Men det skulle ju vara så enkelt ändå. Bara för den lilla kortmojängen att ställa en fråga till. Om jag vill ha det. Ytterligare ett litet enkelt knapptryck bara. ”Nej”.   
En skitsak, kanske, att gnälla på. I det stora hela. Men som det verkar har alla de där bäckarna små bara blivit bättre och bättre på sitt ågörande på sistone. Och det måste ju bli en herrans massa papper, ändå. Även om de är små. Och bläck. I onödan.
För om jag har glömt vad jag har handlat, kan jag väl kolla mitt kontoutdrag. På Internet.
Visst, kanske skulle jag få för mig att deklarera och ha mig, eller nått, som om jag vore nån jävla egenföretagare. Även om mjölken ju skiter i vilket. Osten med. Fast då skulle jag ju bara kunna knapptrycka ”Ja” i stället.


Ja, jag borde nog skriva till dem ändå.
Jag har ju tid.

Fast å andra sidan.
Det där är ju trots allt de enda samtal jag har nuförtiden, i stort sett. 

De enda orden.
”Du kan slänga kvittot tack.”
Överflödiga.

❖