söndag 26 april 2009

Döden, döden, döden.

Men solen knackade ju, bultade, på mitt fönster. Den sa att jag skulle gå ut, ner till parken. Där skulle jag sitta, med en tamedkaffe och försommarvärmas; mina vänner fick vara hur döda de ville - här skulle livsbejakas!
Osagt och gjort.
Parken fick det bli, liggsitande på vinterslitet gräs, skjortuppknäppt och solglasögnad. Ta det lugnt, finnas till, med en god bok i knät.
Fjärilen i min hjärna, av Anders Paulrud.
Jomenjippi. Hur dum får man bli? Livsbejakande var det ja. En bok om döden, om döendet. Skriven rakt in i döden.

Anders blev den andra av mina kollegor som förvandlades till en minnesstund på redaktionen. Eller kollega och kollega... jo, han var ju alltjämt anställd på Aftonbladet, men han hade nog redan börjat dö när jag började där.
Och jag kan inte säga att jag kände honom. Hade pratats vid ett par gånger. Jag hade intervjuat honom. Och gemensamheterna var där. Han hade ju också varit på Sydöstran innan han kom till Bladet. Och Karlskrona var hans bakgrund, hans grund, precis som min.
För mig var den då något stort och mörkt som stod där hotfullt, precis bakom knuten till mitt förföutna. För honom låg den långt borta, som ett tröstande dagsljus som växte värmande längs horisonten.
Men samma ändå.
"Mina fötter känner varje sten, varje skreva i berget", förklarade Anders för mig en gång när jag talade med honom och frågade honom hur hans relation till Karlskrona, i synnerhet till Saltö, var nuförtiden.
Och just så är det ju.
Samma ändå. Bergknallarna ligger där nu även för mig, längre bort nu, växer i dagsljusets solvärme, tröstande, hemma.

Johan blev nummer fyra. Han förvandlades till en minnesstund i går. Han hade ingen chans att förutse sin död, han hade ingen möjlighet att skriva en bok om den. Där fanns ingen fjäril. Där fanns egntligen ingen död. Där fanns bara liv, lycka. Döden bara dök upp, i andra körbanan, bara så där, och tog allt.

Donald på Sydöstran var den första. Precis som hos Anders såg vi den komma, cancern. Även om det gick hastigt från det att den först visade sitt fula tryne tills det att den ätit upp honom helt. Men som med Johan, som med Anders, känns hans liv fortfarande som den verkliga självklarheten, döden som det overkliga skämtet. Det är väl nästan alltid så, misstänker jag. Det är så de lever vidare.
Precis som med Igge; det skulle kännas mer naturligt att kliva in på Aftonbladets redaktion och höra hans skrockande, ett kärleksfullt hånskratt riktat mot Oisín efter en Bajjen-strut i ett derby, än det gör att konstatera att det aldrig mer kommer att inträffa (ja, inte Bajjen-strutarna, alltså. De får vi kanske hoppas återkommer).
Igge, nummer tre. Hans död kom också från ingenstans. En chef kallade in oss på ett möte, tårar tryckte ut hennes meddelande i ett darrande djupt andetag, en sväljning. Ett konstaterande. Tre ord.
Han hade bara dött, en natt. I sömnen får man hoppas, men det vet man väl aldrig. Men vi säger så.

Sen är det klart; de är givetvis inga nummer. Att räkna upp dödsfall som från en lista ska inte göra dem lättare.
Jag stod egentligen inte någon av dem väldigt nära, men de var alla väldigt verkliga.
Och döden så verkligt overklig, så overkligt verklig.
Och minnena är alltjämt lika verkliga som om de när som helst skulle kunna upprepas, levande, i verkligheten. Ja nästan ännu verkligare, just eftersom de nu inte kan göra det.
Anders, som jag egentligen aldrig kände face to face, och som i mitt minne nu bara är ord, samtalade och skrivna. Bufflige Donald. Lite buttre Igge.
Och skämtande, öppna Johan. Johan, det var ju för tusan bara några dagar sedan.
De är bara minnen nu. Verkliga minnen.
Liksom Jonas, med sin lite tystlåtna närhet.

När jag igår fick budet om att Johan hade förolyckats var det bara tre dagar efter att jag insett att Jonas var borta. Några ord på Facebook skrev ett oroligt frågetecken i mina tankar. Ytterligare några, och insikten steg som en ondskefull värme i min kropp. Jonas var död. Ytterligare ord. Insikten steg. Han hade tagit sitt liv.
Hans bekantskap var inte arbetets, det var, tja, livets. Jag hade känt honom sedan högstadiet, Jonas i parallellklassen. Och även om han sedan inte fanns i min innersta krets av vänner så var det ändå alltid i samma sfär. Fortfarande en vän, så långt senare, ett halvt liv senare. I Jonas fall aldrig mer än ett drygt halvt liv senare.
Men ingen minnesstund på någon redaktion. I stället minnen delade bland vänner.
Så många vänner vi delade. Som stod honom närmre än jag, och som jag kanske sörjer med mer än jag sörjer med mig själv. Och musiken. Som gjorde att vi sprang på varandra då och då, i jobbet eller i min fritid. Alltid trevligt. En så schysst och fin kille, om än med något lite dystert tillbakadraget i kanterna. Eller det är kanske en efterkonstruktion. Men kanske var han en väldigt ensam människa, trots så många fina vänner. Antagligen, tydligen. Eller så kanske jag bara läser in mig själv för att försöka förstå.
För det kom ju ändå som en chock. Det gör det nog alltid.
Man kan bli arg. Över att han valde själv. Men till sist är det just det han gjorde. Valde själv. Man kan bli arg, men ilskan vittrar bort, som den måste.
Även om man inte förstår.
Till slut finns bara förlåtelse.

Jag känner mig nästan ovärdig att sörja Jonas och Johan, eftersom så många kände dem så mycket bättre, stod dem så mycket närmare. Att det på något vis är egoistiskt av mig att känna hur musklerna kring mina ögon drar ihop sig i djupa suckar när jag gräver mig igenom de laviner av kondoleanser som rasar utför deras Facebook-sidor. När jag talar om dem med gemensamma vänner.
Men man får väl vara egoistisk i sorg. Genom att vi alla får vara det, så kan vi sörja tillsammans, och läka, om än sakta.

Det kan kanske trösta att Johans liv var lyckligt ändå, tills det i ett slag plötsligt tog slut. Kan döden på samma sätt trösta oss i att det som tog slut för Jonas uppenbarligen var ett lidande? Kanske, men det är alldeles för svårt.
Tar någon av de tröstningarna bort tragiken, sorgen? Självklart inte.
Eller att Donald, 63, och Anders, 56, hade hunnit leva och uträtta i alla fall såpass mycket att de inte skulle "dö unga"? Föga.
Jonas var årsbarn med mig, 77:a.
Johan fyllde 35 i torsdags. Dagen innan.

Donalds död har hunnit sjunka in, Anders var på något sätt insjunken redan när den hände.
Men Jonas och Johan. Samma vecka. Bara nyss. Nej.
Och det finns givetvis inga ord. Det är därför det blir så många här; de vill aldrig ta slut, eftersom de inte räcker till, de vill jaga på för att förstå, men når aldrig riktigt fram.

- - -

Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening,
döendet menar jag.
Jag försöker hitta dem i det som är nära: nattygsbordet
här intill med blyertspennorna och anteckningsboken,
några få böcker. Ett glas saft.
(ur Fjärilen i min Hjärna)

- - -

Men det kändes inte fel att läsa Anders dödsbok, där i den levande solens parkvärme. Tvärt om - Fjärilen i min hjärna hade stått där länge i bokhyllan. Jag hade undvikit den, den hade liksom inte mognat än. Men nu var den helt rätt. Dessutom lagom kort, med glest betextade sidor, inga problem att sträckläsa i en park. 131 små sidor. Mer behöver inte döden få. Det räckte.

Och det var nog faktiskt, i en både motsägelsefull och fullständigt logisk klarhet, ändå livsbejakande. Bara genom att bejaka döden kan vi bejaka livet. Det ena måste finnas för det andra. Det är nästan patetiskt i sin sanning.
Ger det oss en bättre chans att se döden komma genom att vara varse att den finns? Knappast. Gör det att vi lättare kan motstå den? Knappast.
Men det kan ge oss chansen att skapa balans, att fylla livet. Och kanske därigenom en styrka att spjärna emot. Eller i alla fall att hoppas.

Så du behövs - men förvänta dig inget tack, dödjävel!
Du har gjort den gångna veckan så oerhört dyster. Jag är trött nu. Fortfarande sorgsen. Saknar fortfarande, och kommer alltjämt göra det.
Och visst, du gör att jag i min egoism nu i alla fall vill bejaka livet, och se en ny ljus vecka an. Men jag hade hellre gjort det en aning mer aningslös, lyckligt ovetande i en vetskap att Johan och Jonas alltjämt gjorde detsamma. Att njuta av vårsolen hade jag nog klarat ändå.
Och du är kanske just nu skylten som hålls upp framför mitt ansikte. Men det är Johan och Jonas som ska ha tacken, inte du. Det är deras liv och minnena därav som får mig att bejaka livet, inte att du satte stopp för dem.
Så håll dig fan borta nu, jag behöver inte påminnas mer om dig, dödjävel. Jag behöver bli påminnd om livet. Om det liv som Johan hade, det som Jonas hade.
Och det som jag alltjämt har, eller i alla fall kanske kan få.
Nu ska livsbejakas på riktigt, bannemej!
Och saknas, och minnas.


- - -

And death shall have no dominion.
Dead mean naked they shall be one
With the man in the wind and the west moon;
When their bones are picked clean and the clean bones gone,
They shall have stars at elbow and foot;
Though they go mad they shall be sane,
Though they sink through the sea they shall rise again;
Though lovers be lost love shall not;
And death shall have no dominion.

And death shall have no dominion.
Under the windings of the sea
They lying long shall not die windily;
Twisting on racks when sinews give way,
Strapped to a wheel, yet they shall not break;
Faith in their hands shall snap in two,
And the unicorn evils run them through;
Split all ends up they shan't crack;
And death shall have no dominion.
 

And death shall have no dominion.
No more may gulls cry at their ears
Or waves break loud on the seashores;
Where blew a flower may a flower no more
Lift its head to the blows of the rain;
Though they be mad and dead as nails,
Heads of the characters hammer through daisies;
Break in the sun till the sun breaks down,
And death shall have no dominion.

(Dylan Thomas, "And Death Shall Have No Dominion")

4 kommentarer:

  1. Fint.
    Allt fint.
    Gråter när jag läser.

    SvaraRadera
  2. Väldigt fint. Kram.

    SvaraRadera
  3. Det är fruktansvärt. Ta vara på dig.

    SvaraRadera