...eller "Därför kräks jag på kommentarsfältspropagandan"
Jag försöker rannsaka mina känslor och reda ut varför jag känner mig så illa till mods av att så många, i synnerhet som det tar sig uttryck i mitt fejsboksflöde, tycks klamra sig fast vid det parti/block de beslutat sig för att stödja som vore det den sista livbojen i barnbassängen.
I synnerhet irriterar det mig, av någon anledning, när dessa ställningstaganden förmedlas till mig personligen, Vakttornet-style, från människor som är mina vänner. Människor som jag trott känner mig tillräckligt väl för att känna till min ovilja att få tycke och smak matat till mig, att få mina åsiktsluckor igenkorkade åt mig som om jag vore oförmögen att fylla dem själv.
Jag spelar ju oftast på gehör, såväl på mina faktiska instrument som i livet i stort; improviserar helst, och i den mån jag kan bygger jag helst mina egna möbler och skippar recepten när jag lagar mat…
Inte för att jag är någon exceptionellt lyckad människa, men detta funkar fint för mig. Att följa mina egna känslor och slutsatser, att i den mån det går bestämma själv över så mycket som har med min egen existens att göra som möjligt.
Därmed inte sagt att jag inte är mottaglig för råd, för argument, för åsikter, för tips, för hjälp. Självfallet är jag det. Jag vore helt tom utan dem. Jag står mig själv närmast, men vore ingenting utan andra människor att ställa min existens i relation till, att bolla mig mot, att uppfattas av, att uppfyllas av, att erkännas av, att erkänna till.
Men de pusselbitar alla medmänniskor ger mig; jag vill helst lägga dem på plats själv, och de gånger jag behöver hjälp att även hitta rätt lucka så ber jag, tacksam, om det.
Så det är kanske hög tid att klargöra: Jag vet precis hur jag ska rösta i morgon. En stark vetskap som jag kommit fram till med argument jag tagit till mig, med värderingar jag byggt upp, med åsikter jag lyssnat till, med fakta och problem jag bevittnat och sedan synat med mina egna ögon och krokat fast mina egna frågetecken vid.
Och det ska mycket till för att jag ska ändra denna beslutsamhet. Faktum är att det bara finns en sak som skulle kunna ändra den, och det skulle vara om någon lyckas bevisa för mig att det finns ett block eller parti som till fullo passar in i mina pusselluckor och i den bild av verkligheten jag vill att detta pussel ska föreställa.
Men det kommer inte att hända – för det finns det ju inte! Mitt pussel har massa konstiga former på bitarna och den bild pusslet föreställer är målad i alla möjliga färger, oändligt många fler än det ytterst begränsade antal färger som den politiska paletten erbjuder.
Och det är väl här skon klämmer, här som mitt obehag har sin rot.
I att så många finner det så lätt att bestämma en favoritfärg och sedan klafsa på med den allt vad penseln håller.
Till viss del är det kanske avundsjuka. För där bland all mer eller mindre skamlös propaganda finns ju ni som kan ta den där penseln, med den enda valda färgen, och måla något snyggt och innerligt med den, alltmedan jag fegar, sitter här och monterar ner hela valapparaten till molekyler och mitt målerikit ligger oöppnat i skrivbordslådan.
Men mest är det nog min sedvanliga rädsla för gruppsykosen, eller, för att uttrycka det lite mildare, tendensen vi människor har att (vilja och behöva) identifiera oss med en grupp och dras med i den gemensamma tankeriktningen.
Jag vill inte påstå att jag själv är immun mot den. Det är klart att jag inte är, jag är människa. Jag vet hur lätt det är att falla in i vi-mot-dom-tänket. Det är till exempel väldigt lätt att som Aftonbladetmedarbetare garva med i redaktionens kärleksfulla skadeglädje när Expressen gjort bort sig – och vice versa. Tro mig, jag har jobbat på båda tidningarna. Samma garv. Exakt.
Och samma mänskligt svart-vita planhalvetänk ser jag gång på gång mellan de politiska partierna. Inget konstigt, det hör ju till. Men det är när det tar sig ner på det personliga planet, vilket det ju numera med enkelhet gör med hjälp av de sociala mediernas direkta åsiktsförmedling, som jag vädrar olust.
Visst är det bra med lojalitet gentemot det egna laget (vilket det ju i mångt och mycket rör sig om här). Men det är när denna lojalitet sker på bekostnad av lojaliteten till sig själv som jag blir lite skraj. För det sker nog ofta av bekvämlighet, av att man slagit på autopiloten, att man har gjort sitt val utifrån ett rannsakande av de egna värderingarna och sedan klamrar sig fast, säker i tanken att valet är gjort en gång för alla och det nu bara är att ta emot lagets värderingar i stället för att dela med sig av sina egna.
Och ännu mer – och här är grejen – att man börjar identifiera sig utifrån motsatsförhållandet till motståndaren i stället för utifrån sig själv. Och då har man till slut ett krig för krigets skull i stället för en kamp för en värdegrund.
Okej, det finns säkert en avundsjuka även här, för att jag hamnat utanför och inte fått vara med och leka, för att jag inte blivit uttagen till laget. Att det är därför jag blir lite illa berörd av de partipolitiska hurraropen. För att jag kanske gärna skulle vilja ha, och säkert skulle behöva, en grupp att identifiera mig med.
Men det har i alla fall fått mig att, på gott och (en hel del) ont, rannsaka mig själv utan och innan och min verklighet tillräckligt mycket för att inse inte bara hur gruppen är viktig för individen utan även hur viktig individen är för gruppen.
Nåja…
Så: verkligheten består alltså av ett oändligt antal nyanser och inte bara svart eller vitt – eller blått eller rödgrönt – och man bör, helt enligt min gamla vanliga filosofiska käpphäst, inte göra misstaget att tro att de strukturer vi byggt upp för att kunna hantera verkligheten är detsamma som verkligheten…
”…MEN VÄNTA NU LITE! Snälla lilla Håkan, nu är det ju så – hur fin din tanke än är om att vi alla är unika och inte bara kan partibestämmas hux flux och tjofaderallenlej – att vi står inför ett val imorgon och, realistiskt, har två block och/eller ett litet antal partier och/eller ett antal politiker att välja mellan.”
Jo, så är det.
Och då hjälper det ju föga att jag här har filosoferat mina egna politiska tankar och känslor och värderingar sönder och samman. Lika lite som det skulle hjälpa om jag i morgon utifrån denna dekonstruktion gick och röstade på ”Håkan Kjellgrens antiparti- och antiantipati-parti” (även om det har en jävligt snygg partiledare). Knappast konstruktivt.
För vi måste ju strukturera upp vår verklighet för att få den att funka; vi måste göra pragmatiska indelningar av verkligheten och dess färger för att den ska kunna gå att begripa och behandla, i synnerhet när det kommer till demokrati och politik.
Och den mänskliga tanke- och känsloapparaten är ihopknypplad på så vis att den enklaste indelningen, den mellan två läger – mellan vi och de, mellan svart och vitt, mellan rödgrönt och blått, liv och död, natt och dag, yin och yang, svensk tant mot burkaklädd invandrarhord, att vara eller inte vara – är den vi helst tar till för att göra (den egentligen betydligt mer mångfacetterade) verkligheten begriplig.
Detta vet politikerna mycket väl. Och det är därför polemikpropagandan – vi-mot-dem-tänket, smutskastningen av motståndarna – funkar så bra (så mycket bättre än den borde, så mycket bättre än den sakliga debatten). ”You’re either with us or you’re with the terrorists”…
Men vad jag tror att jag vill ha sagt är, om jag nu försöker komma med någon vägledning och inte bara dekonstruera mina egna åsikter: självklart ska du välja, och har du kunnat hitta ett lag som verkligen passar dig – good for you. Men låt dig inte luras in av den enkla men effektiva svart-vit-retoriken. Och cementera inte fast dina fötter på planhalvan, då kommer snart motståndarna springa förbi dig och göra mål, utan att ens behöva finta.
Identifiera dig gärna med ett parti eller ett block om det passar, men låt inte partiets identitet förta din egen (för då urholkas nog till slut även partiets identitet, mål och mening).
Jag respekterar, ja nästan avundas, de vänner som hittat en tydlig politisk riktning att knyta till sig, och kan till och med, när de gör det med eftertanke och på personlig värdegrund, hysa beundran för dem som kan låta sin fackla brinna på en partipolitisk barrikad.
Men ofta känner jag att det rör sig om det där identifieringsbehovet snarare om en egen ståndpunkt eller ett egentligt eget engagemang.
Och det är nog då jag får taskiga vibbar, när mina vänner – de individer jag utvecklat en vänskap med och vars åsikter jag respekterar även när de inte överensstämmer med mina egna – plötsligt i stället mer och mer börjar framstå som partipolitiska plankstrykare, som bara klafsar på i kommentarsfälten på min fejsbok; ”Det är klart att du ska rösta på XX, det är det enda rätta!” typ.
Nej, fuck you, det ska jag inte alls! Eller så ska jag det – men definitivt inte på grund av, snarare trots, din färgklafs i mitt kommentarsfält.
Så visst, propagera gärna för ditt partis sak. Brinn, måla! Ta för all del penseln och kladda upp dina argument och tankar i en tydlig personlig bild på väggen framför mig. Måla, måla, måla!
Men snälla – försök inte tömma färgburken över mig.
Så, för att släppa den här nyans-/färg-/målerimetaforen som jag redan dragit alldeles för långt (och pusselmetaforiken och planhalve-analogin och livbojsliknelsen; shit, jag har verkligen blandat bilderna hej vilt här, det är ju sällan bra, men nåja…), ska jag nu berätta precis hur jag ska rösta i riksdagsvalet.
Inte på vad, vilka eller vem, mind you, men hur:
Jag väljer att rösta på en politiker framför ett parti eller ett block. Visst, vederbörande är medlem i ett parti som är medlem i ett block, men det är på vederbörande i egenskap av person jag lägger min röst. (Att det parti som vederbörande tillhör nog skulle ligga närmast till hands att rösta på för mig såväl ideologiskt som taktiskt är en bonus).
Jag tänker rösta på en person vars åsikter i sakfrågor jag i mångt och mycket håller med om, men först och främst på en person jag känner vågar ifrågasätta inte bara motståndarlagets politik utan även den egna. Och inte bara den egna och de andras politik utan även hela det politiska systemet och det vi-mot-dem-tänk jag stött och blött ovan, för att på så vis kunna fokusera på frågorna, på problemen, på lösningarna och utvecklingen. En person som har vad jag tycker är sunda värderingar och klarsynta idéer och som har styrkan och elden att stå för dem – och som hittat det parti som bäst funkar som plattform för vederbörande. En som låter sina åsikter ta plats i partiet snarare än att låta partiet ta plats i sina åsikter.
Det är den personen jag vill ska företräda mig i politiken. En person som jag känner kan agera, med goda argument, utan att stånga pannan blodig mot motståndaren för stångandets skull.
Visst har jag massa värderingar och tankar och känslor och argument som jag utgått från när jag sållat fram reda på denna politiker – det handlar ju givetvis inte bara om att välja en politiker som är tillbörligt själv- och politikkritisk, utan främst om en politiker jag även åsiktsmässigt har ett förtroende för. (Även om jag givetvis inte håller med politikern i allt).
Och även om jag förespråkar en mer nyanserad och vidare blick i valet (det val vi som individer gör i morgon, alltså, inte främst ”valet” som i ”det där ståhejet som pågår på tv och debattsidor och på gator och torg”) så ska jag erkänna att dessa värderingar lutar betydligt mer åt den ena sidan av den politiska planens mittlinje.
Vilken sida det är får ni spekulera i bäst ni vill. Ni som känner mig väl har säkert mer än en aning vilken sida jag vilar tyngst på. Men den tänker jag inte propagera för här. Det är inte min sak att göra – jag har ingen politisk agenda annan än en (säkert naiv) förhoppning att folk ska rösta utifrån sig själva och inte utifrån en färg de fått hälld över sig.
Och att de i denna utgångspunkt även gör den grundläggande reflektionen över huruvida de vill rösta på en politik som gynnar det egna jaget (och den egna plånboken) eller det stora vi:et.
Men det är ett annat kapitel av min politikdekonstruerande avhandling…
Hursomhelst: ni behöver inte kasta mig någon partipolitisk livboj där i barnbassängen – jag bottnar fint.
Glöm inte att krama varandra i vallokalen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar