Äsch, nu blev 140 twittertecken för lite igen. Tar det här i stället, eftersom jag är för feg (eller vis?) för att kasta mig in bland kommentarstrollen på Aftonbladets webb…
Så, apropå min vän Natalias text:
Visst, det är lätt att en grej som #prataomdet skenar och blir väl mycket narcissistisk kvasiterapi… (vilket det ju mycket riktigt, i någon mån, också gjort).
Men måste varje enskilt inlägg i #prataomdet vara ett feministiskt uppror? Sa någon att det skulle vara det? Jag vill tro att det här handlar om det stora perspektivet och den stora effekten, om att just våga/kunna Prata Om Det (snarare än vittnesmål om vidriga incestupplevelser och anekdoter om halvtrista fylleligg), och på så vis ge sex (i allmänhet) mer språk, mer kommunikation, mer kartor över gråzonerna och deras våldsamma fallgropar.
Och om folk i samma veva får möjligheten att prata av sig lite (och är det något fel i att göra det; jag kräks i allmänhet på självhjälpstrams, men att få prata ut ser jag oftast som något positivt), gör det något?
Att vi pratar om det berövar oss för den delen inte heller på något vis möjligheten att prata om andra saker som är viktiga att prata om‚ som exempelvis det sexuella våldet och tortyren i Kongo.
Nåväl. Har ju skrivit massa om det här redan, nedan.
Och de narcissistiska dimensionerna i #prataomdet-fenomenet, och vikten av att samtidigt ha rätt att INTE prata om det, har jag kommenterat här (kommentar till blogginlägg).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tänker att det är väl först när många enskilda individer vågar prata och får möjlighet att lägga ihop sina erfarenheter som man kan se mönster. Då blir det generellt och allmängiltigt, kan problematiseras och betraktas på samhällsnivå.
SvaraRadera#Prataomdet har kanske inte kommit så långt, inte än så länge i alla fall. Men jag hoppas att det gör det.