Det här är inte en text om tårtan. Men det är en text om en text om tårtan. En text om en text med lite mer korrekturfel än vad som rimligtvis bör kunna slinka igenom…
Det kan nog verka som att det du nu kommer att läsa är en riktigt petimäterbitchig besserwisserlitania över den universella bristen på kompetens, en gallsprängd fulinlaga fastnaglad med så mycket gnällspik att texten knappt går att läsa.
Men, vill jag hävda, det är det inte. Det är i alla fall verkligen inte min avsikt.
För jag vet hur det kan vara, när stressen med råge översvallar en tidsram som är så snäv att möjligheten att undvika misstag helt enkelt inte får plats. Alls. När nyhetsflödet blir en tsunami.
Och jag vet hur lätt det kan bli fel, särskilt då det absolut inte får bli det.
Så det här är definitivt ingen attack mot en viss nyhetskanal eller mot en viss skribent, eller mot en hypotetisk webbredaktör med en chefspiska dansandes över ryggen, eller mot någon stackars praktikant som satts på att textredigera en artikel om en händelse som plötsligt blivit så het att den knappt går att hålla.
Det är snarare ett försök att peka, inte med en Caligula-pekpinne på just de fel som gjorts, utan med en mjuk lekislärarhand på hur fel det kan bli.
(Sen har vi ju förvisso det faktum att den aktuella artikeln uppenbarligen uppdaterats mer än en timme efter den ursprungliga versionen, så ett visst pekpinnepet är kanske ändå befogat…)
…nåja, till saken.
När #tårtgate igår slogs upp på vid twittergavel gav jag upp mina försök att få rätsida på cirkusen redan innan jag påbörjade dem. I stället blev det mest ett skämskuddigt huvudskakande småfniss.
Men lite nyfiken blev jag ju att få höra konstnärens egen syn på saken, och den första möjlighet till detta som jag snubblade över var en artikel hos SVT:s "Kulturnyheterna". En, känner jag, pålitlig och kompetent källa för rapportering om kulturella aktualiteter.
Oftast.
Jag bör här inflika att jag, med min grava yrkesskada, måhända inte kan anses vara den typiska artikelkonsumenten. För även om jag inte har någon egentlig korrläsarexpertis så har mitt liv som tidningsredigerare begåvat/förbannat mig med en något hyperkänslig felradar, som gör att jag, vare sig jag vill eller inte, instinktivt genast spottar ett dubbelt mellanslag som vore det en stissig näbbmus och jag en hungrig rovfågel på några hundra meters höjd.
Så det blir lätt att de små korrfel som för gemene läsare blir små ojämnheter på textstigen för mig blir stora gropar, djupa skrevor som i värsta fall gör att jag fastnar och missar en möjligtvis trevlig färd mot ett möjligtvis spektakulärt mål.
Men även då man obehindrat och på välpumpade däck cyklar över de små öjämnheterna på stigen kan de få skruvar och muttrar på hojen att skumpa sig lite lösa. Även om man inte lägger direkt märke till dem, kan slarvfel (och dålig redigering) påverka en läsare negativt på ett mer eller mindre omedvetet plan.
Oftast får det inte värre konsekvenser än att man kanske i någon liten utsträckning tappar intresset för texten, tycker den är dålig eller förlorar respekten för skribenten och mediakanalen.
Men ibland riskerar det föra med sig betydligt mycket jobbigare (om än alltjämt subtila) effekter…
Om jag skulle försöka illustrera hur min felradar gjorde utslag bara jag snabbt ögnade igenom Kulturnyheternas artikel om Makode Lindes tårta…
Jag vet, som sagt, hur det kan vara. Hur lätt det är att göra slarvfel. Jag är knapppast felfri själv.
Jag minns, med viss ångest, en viss artikel jag skrev, för länge sedan, på min gamla goda reportertid. Eller, artikeln minns jag egentligen inte så mycket av, men jag minns att det var en artikel om ett allvarligt ärende och att jag hade intervjuat en invandrare som på något beklagligt sätt tvingades försöka stånga mot makten. Jag tror att hen var förtvivlat utvisningshotad, men jag minns inte säkert. Det jag, dessvärre, minns mest är att jag klantade till ingressen.
Jag hade väl i genomläsningen av ett sista utkast fått för mig att göra en liten finputsning, att byta ut något ord eller uttryck eller kasta om ordningen på ett par meningar (det är oftast vid dylika manövrar som de där retfulla slarvfelen trivs bäst). Det resulterade i att ordföljden eller någon grammatisk form av ett ord i det inledande pratminuset från personen blev fel. Och om man läste citatet högt så lät det olyckligt nog plötsligt som gammal hederlig Rinkebysvenska. Förvisso pratade invandraren inte svenne som en rinnande mellanmjölk, men det spelar mindre roll – det är ju ytterst sällan (ja, så gott som aldrig) som man som skribent återger en intervjupersons uttalande exakt ordagrannt. (I stället anpassar man språket till artikeln och stilen för att ge texten stringens (och över huvud taget göra den läslig). Exakt hur denna andemeningstrogna anpassning går till är svårt att sätta fingret på, men det är en stilistisk instinkt som varje god skribent besitter).
Men nu verkade det plötsligt som att jag lät honom snacka bruten svenska. Vilket jag ju alltså inte alls gjorde – och sannolikt hade hen inte alls brutit svenskan på det sätt som det råkade bli i texten. Det var helt enkelt ett korrfel. Som gjorde att man kunde få uppfattningen att jag inte tog invandraren på tillbörligt allvar, eller att jag rent av var lojt respektlös på gränsen till förlöjligande.
Ja, det kunde helt enkelt lätt tolkas som att jag skrattade åt den skrikande tårtan.
Och det, är jag rädd, förtog kanske, i någon mån eller hos någon läsare, allvaret i artikeln.
Om man nu kollar på korrfelen i Kulturnyheternas artikel så är de betydligt fler än den där lilla slarvtabben som jag tydligen alltjämt grämer mig över. Ja, de är säkerligen ögonstickande även för en läsare som förskonats från den redigerarsjuka jag lider av.
Nåväl, ingen skada skedd… oooom man alltså inte tar i beaktande hela det där sammanhanget, det måhända i grunden ovidkommande, men i kontexten ändå högst relevanta, faktum att Makode Linde är en person av den "typ" som den gamla gubbtjyven Ulf Nilson knappast skulle klassificera som "pursvensk".
Och där ploppar plötsligt möjligheterna fram att man, mer eller mindre omedvetet, får det till att skribenten saknar respekt för både intervjupersonen och ämnets allvar. I värsta fall finns risken att en mindre dekonstruktionsbenägen läsare i någon mån helt enkelt läser in en blattefiering av Makode Linde i texten.
Och det tror jag ju knappast var Kulturnyheternas eller Cecilia Tibergs avsikt.
Det jag vill säga är helt enkelt att språket är viktigt, och bör hanteras med både varsam och säker hand, i synnerhet när handen sitter på en journalist. Oftast är småfelen bara just det – småfel, droppar i havet, fisar i en orkan. I bästa fall kan de yngla iväg till en lyckligt lustig groda. Men ibland kan de bli hickan som får det magnifika korthuset att rasa eller den lilla tillpetningen som får läsarens tankar att sticka iväg i helt fel riktning.
Kort sagt – det är faktiskt viktigt att det blir rätt. Särskilt med tanke hur lätt det blir fel.
Ska man skriva ett tårtrecept bör man liksom se till att inte blanda ihop deciliter och liter, att inte råka halka in ett "k" i slutet av "mjöl" och att klargöra att rom inte betyder kaviar.
Att vi nu landade i en bakverksmetafor kanske blev lite förvirrande, med tanke på det tårtkalas som var upprinnelsen till hela det här blogginlägget (eller om man så vill till "den här ösregnslånga svadan av ordbajs". Eller "den här petimäterbitchiga besserwisserlitanian"). Må så vara…
Hurpass full av märkliga bismaker Makode Lindes tårta var ska jag inte gå in på. Det finns det så många andra som gjort. Med både kloka och idiotiska åsikter, i såväl finessgnistrande retorik som i korkade argumentationskatastrofer. Och, dessvärre, ibland med en jävla massa korrfel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar