Nars Loreen

Förlåt. Ville inte vara en drygröv som på besservissrigt jävla översittarmanér klankar ner på festen – det är trevligt och bra och jättekul att (typ) hela folket kan samlas vid en gemensam glädjefull lägereld och ett gemensamt engagemang. 

Men…

…när ALLA statusuppdateringar i min facebookfeed (utom typ tre under de senaste timmarna) handlar om ESC, liksom ALLA tweets i min twitterfeed, så blossar min masspsykosfobi upp ordentligt. Ångest.
Nej, det är inte ditt fel, och det är kanske inte rationellt, men så är det.

…visst, kej, jag är säkert lite avis på alla er som har ork att bry sig om det där. Och det är väl extra tråkigt att vara utanför när ALLA är där inne. Eller kanske är jag bara bara ledsen över att inte ha någon att kolla på ESC med, vilket väl nog är vad som hade krävts för att jag skulle orka bry mig. Jag hade säkert tyckt det varit jättekul att kolla på ESC. Eller på vad som helst.

…den här vansinnigt esc-täta och höga fb- och twitter-aktiviteten känns konstig (om än inte ett dugg oväntad)…. När jag i min ungdom orkade bry mig om ESC så gjorde jag detn framför tv:n tillsammans med några polare. Gör man inte det längre? Är ni alla lika ensamma som jag och måste förmedla varenda liten tanke om vad ni ser på tv till era vänner via facebook och twitter? Det är väl i sådant fall helt okej. Att vara ensam är inte kul, och facebook och twitter är väl i viss mån till för att slippa känna sig ensam bara för att man råkar vara själv. Synd bara att så många av er är ensamma. Ni har mina tankar.
Eller har ni de facto vänner hos er i soffan som ni tycker så jävla obra om att ni hellre delar med er av alla era tankar till fb och twitter, och hellre lägger er uppmärksamhet på vad fb och twitter har att säga än att, ni vet, prata med varandra? I sådant fall skulle ni ju kanske kunna låna ut några av era soffgrannar till oss som sitter ensamma och kanske gärna skulle ha någon att prata med?

…okej, även man har sina bästaste mest älskade vänner hos sig så kan man ju få fb:a och twittra; visst kan det vara trevligt att få dela med sig till fler än bara dem i samma rum, i synnerhet om man har något så fantastiskt underfundigt att säga att det faktiskt skulle berika tillvaron hos någon av alla dem utanför rummet, hos alla andra fb-vänner och twittrare som ser exakt samma sak i sin tv-ruta som en själv. (Men, och här är jag ledsen att behöva spräcka bubblor, i 26 av 27 fall (cirka) så har man inte det, hur briljant man än tycker att man är.)
Eller har vi bara, med sociala medier, skapat oss ett så ofantligt stort bekräftelsebehov (alternativt en så stor osäkerhet på våra relationer) att de kära vi har nära inte räcker? Det får jag väl i sådant fall bara, helt utan att kasta någon skuld eller skam på någon, ledsamt konstatera.
Eller är vi bara ute efter den totala samvaron, där vi i våra feedar kan konstatera att typ alla andra tycker precis, eller i alla fall engagerar sig i samma sak som vi själva och att vi därigenom kan bli ett och samma? Ja, det är ju jättefint! Samvaro FTW!!
Förutom då för den (hypotetiska någon?) som kanske inte är med… För hen svider det kanske lite. Lite extra. Lite extra bittert.


Nåja, som sagt – jättebra att ni har kul och trevligt vid er ESC-tv! Och jag är jätteglad att Loreen verkar vinna (jag dömer här i skrivande stund efter jubel jag hör från grannhusen, ity jag ju släppt blicken från fb- och twitter-feedarna ett tag) och att ni (alla/väldigt många) blir jätteglada av det.

Och ja, det är ganska skitlöjligt att flika in ett tweet eller en fb-status om att det finns fattiga barn i Sverige mitt i esc-floden. Verkligheten är inte svartvit, att man twittrar om ESC betyder inte att man inte bryr sig om barnfattigdom, eller att ESC är helt jävla oviktigt bara för att det finns barn som är fattiga (och massa annat otäckt).
Men jag gjorde det ändå. Inte för att kasta skit på er som kollar på ESC eller fb:ar och/ eller twittrar om det, även om det kanske kunde uppfattas så, utan för att stilla min ångest över att inte göra det, och inte ens ha någon egentlig vilja att göra det. Och att därigenom känna mig ganska ensam.
Bitter? Tja, lite.
Avundssjuk? Absolut.
Missunsam? Inte ett jävla dugg.
Vill, genom att påminna om att det finns dem som befinner sig utanför den kollektiva glädjebubblan, inte klandra er som befinner sig i den – bara hoppas att ni vet att ni inte bara är glada, utan också bör skatta er lyckliga.

Och om någon, mot förmodan, råkat orka läsa det här, ända hit, så har jag kanske i alla fall lyckats få någon att uppskatta sin glädje längre ännu längre än glädjen själv räcker. Och kanske lyckats få någon som befinner sig utanför den kollektiva glädjebubblan att känna sig mindre ensam, även om hon råkar vara väldigt själv.

Så, grattis till alla! Och till Loreen!
Nu (!) tycker jag det kan vara helt på sin plats att uttrycka massa ESC-glädje, såväl som jubel från soffor och balkonger som på fb och twitter.
Ha en fortsatt underbar kväll allihopa!

Nu ska jag kontemplera det lite smålustiga faktum att det på mitt tangentbord finns en liten knapp som det står "esc" på…