Hammaren och skäran och lilla vickevire

Parisa Amiri la idag upp en skärmdump på sitt twitter. Den tyckte jag var rolig.
Vilket jag påpekade med en RT och med en länk på facebook, båda ackompanjerade med "Åh, guld☆ till Parisa! :-)"
Där tyckte inte alla alls att det var lika roligt som jag tyckte.

Ingen chockstormsattack förvisso, men väl ett par kommentarer som föga höll med mig:

"Ja, och snart är det dags för ett hakkors, sen laddar vi upp en bild på Pol Pot. Charmigt!"

"Osmakligt… utan att personligen ha ngn som helst överrojalistisk underton, tycker jag bara att symbolen för många års förtryck, massmord, etnisk och religiös förföljelse bara helt enkelt är osmaklig i sammanhanget…"

…från ett par kompisar som båda är väldigt kloka och som jag respekterar väldigt, även i ovan nämnda kommentarer, vilka ju är helt sanna.
Så självklart kände jag mig här ganska dum, med egot lätt sargat och med ett ömsom stressat stammande, ömsom uppgivet suckande, behov att förklara mig.
(I synnerhet för att Parisa Amiri i sin rolighet inte alls var lika dum som jag var i min taffliga spridning av den, och om inte jag förtjänar upprättelse (lite högtravande ord här kanske, menmen…) så gör i alla fall hon det.)
När jag började försöka utveckla en argumentation som svar metastaserade den emellertid, som vanligt, till en längd som passar sig bättre här, i bloggformat, än i kommentarstråden på fejan. (Ja, man får tycka att detta är ett tecken på att jag är en konfrontationsrädd fegis snarare än en som ser tillpunkttalandet som en mer fruktbar saklighetsmotor än det socialmedialt snuttifierade "Debatt"-hetset.)

För, som sagt, de där kommentarerna/kommentatorerna har ju så klart helt rätt. Det där kan man så klart tycka, och självklart är det oerhört osmakligt att använda hammaren och skäran för att anspela på massmord, förföljelse, förtryck och etnisk rensning.
Jag är dock övertygad om att Parisas intention här knappast var just en sådan anspelning. Och samtidigt vill jag hävda att hammaren och skäran i nutidshistorian är en långt mycket mer komplex symbol än hakkorset, på samma sätt som begreppet "kommunism" är betydligt mer komplext än "nazism". (Eller att en Stalinmustasch är betydligt mindre förarglig än en Hitler-dito).
När jag ser hammaren och skäran bredvid konceptet "kungligt dop" faller i alla fall mina tankar om kommunismen direkt till de (tycker jag) ganska vettiga tankarna om
arbetar- och bondeklassens – det hårda arbetets och den allmänhetliga samvarons – rätt till makt i motsats till idiotin med en av Gud eller arv tilldelad dito. Det är för mig i den här kontexten betydligt mer naturligt att tänka på dessa tidiga kommunistiska tankar snarare än på Stalin och de grymheter som skedde i kölvattnet av hans korruption av den kommunistiska värdegrunden. Ja, för mig låg helt enkelt "ett opium för folket" och bilden av en tsarfamilj som plötsligt blivit lite skakis närmare till hands för tanken än Sibirien, gulager, förföljelser och massmord.

I sammanhanget är jag övertygad om att Parisas skämt var just det, ett skämt, där humorn ligger i att ställa den rojalistiska yrans galenskap (ingen värdering från mig av rojalismen eller monarkin i övrigt här, bara av dess galenskapsdimensioner) på sin ända med en skarp konstrast. En kontrast som jag ser som tydlig mellan just det kungliga och religiösa å ena sidan och den kuvade folkmassan å den andra, men som egentligen inte ens kräver en såpass ingående analys – för man behöver inte plocka sönder det hela till intellektmolekyler utan kan stanna vid det enkla faktum att det här var menat som ett skoj och att humorn i att rita en hammaren-och-skäran-symbolen inte hade en mer hatisk undermening än "men hallå, är inte det här ändå liiiite silly?"

Jo, jag vet – "det var ju bara ett skämt" är en av de mest urbota korkade ursäkterna man kan när man gjort något dumt. Men det blir oftast dumt först när man låter det hamna i fel kontext, där någon kan ta illa upp. Och det löpte ju Parisas hammare och skära trots allt väldigt liten risk att göra – för skämtets kontext var inte att få en liten oskyldig (om än kunglig) bebba att börja gråta över att någon kunde vara så elak som att anspela på mord och ondska i en så fin och glädjefullt sammanhang som ett barndop genom att ge henne en teckning; nej skämtets kontext var en skärmdump av en möjlighet att via en larvig webbgrunka rita en teckning till en liten bebis som man egentligen inte borde ge mer uppmärksamhet än vilken annan bebis som helst.
Och även om Parisa nu tryckte på "skicka" efter att ha ritat sin hammare och skära så skulle det likt förbannat aldrig komma lilla Estelle till harms. För jo, lika övertygad som jag är om hennes intentioner med sin lilla skärmdump (Parisa får jättegärna rätta mig här om jag har fel i hela, eller delar av, min analys) lika övertygad är jag om att den lilla kungliga gullungen till tronarvinge skiter prinsessblöjan till brädden i vad några av hennes hedrande undersåtar kladdat till henne via en töntig webbwidget.

 
No harm, no foul, alltså.
…oooom det inte hade varit för att jag delade med mig av en potentiellt osmaklig symbol till en demografi utanför jargongkontexten, till människor som uppenbarligen kunde ta illa upp.

För det är ju så med symboler, de är vad man lägger i dem; vad gäller hakkorset råder ganska överväldigande konsensus om att det är proppfullt med otrevligheter. Medan en nästan lika överväldigande konsensus råder om att det kors under vilket lilla Estelle idag fick sitt namn nedpräntat som en ofrivillig bekräftelse av den augsburgska bekännelsen från 1593 är en i allmänhet god symbol, full med kärlek till nästan och andra kinder och snygga skägg…
Men man skulle även, med en inte alltför grov tweekning av argumentationen om hammaren och skäran och Stalins blodiga nävar, kunna hävda att korset i grund och botten är ett avrättningsredskap (lex Bill Hicks) eller påtala alla de ofantliga grymheter som gjordes i denna symbols namn under korstågen (eller de idioter som fortfarande gömmer sina hatbrott bakom det).
Och vad man lägger hos hammaren och skäran är, som sagt, mer komplext – ibland kan det vara en kuvad arbetare under en orättvis och ond maktfullkomlighet, men det kan även (antagligen betydligt oftare) vara just den orättvisa och onda maktfullkomligheten som läggs i betydelsen. Blod, mord, ondska och ännu mera ondska…
Det glömde jag bort lite när jag retweetade och fejsbokade, vilket var klantigt och dumt.
Ber om ursäkt för det.

Tycker dock fortfarande att Parisa var rolig (och inte alls särskilt osmaklig. I alla fall inte osmakligt osmaklig).