En teori om opraktisk retorik – eller "Gå och Hägg dig, Göran!"

 
Så Göran Hägg satt i en morgonsoffa och gaggade om att bara kvinnliga ministrar åkte för att vinka av Air Force 1 igår. Och vips blev det sexism av hela alltihopet! Kristina Axén Olin satte sitt hypotetiska kaffe i halsen, på sociala media pangade det genast loss massa feministpickadoller, och Aftonbladet skrev en sedermera vitt delad artikel om det "sexistiska bråket."
 

Men alltså…hmm… Huh?


Jag vill verkligen inte gå all in till Häggs försvar här – men är det verkligen solklart huruvida HAN är sexistisk eller kanske rent av, i någon mån, kritiserar REGERINGEN för att vara sexistisk när den så där "typiskt" skickar bara kvinnliga ministrar? (Och denna fråga ställer jag då mot fonden av Häggs uppfattning om någon slags sexistisk tradition och att han tyckte besöket var betydelselöst och löjligt – för, ja, hörni Aftonbladet! – det var faktiskt Obama-besöket han sa var betydelselöst och löjligt, inte avskedet eller de kvinnliga ministrarna.)
Att han utgår från att ministeravskedet var ett (sexistiskt?) uttryck för att regeringen tog lättvindigt på Obamabesöket (vilket jag knappast tycker den verkar ha gjort) snarare än ett uttryck för jämställdhet och politisk styrka – gör det nödvändigtvis honom till ett gammalt mögligt gubb-as?
Om Göran Hägg tolkar (om än helt tokigt) regeringen som unken i sitt agerande, gör det Göran Hägg unken? Jag tycker att svaret inte är helt enkelt… (I det här fallet, alltså – rent principiellt är svaret ett självklart "nej".)

Det som krånglar till det är A;  Det är oklart om det är det Göran Hägg gör , och B:  Om det är det han gör så är han helt ute och cyklar.  Vilket möjligtvis gör att hans utgångspunkt är mossig, cynisk och gnällig – men är den nödvändigtvis sexistisk?

Jag vet inte.
Dessutom tycks Hägg ha tagit en hel drös med värdetrådar och lyckas på något jävla vänster trassla ihop dem till en smärre gordisk knut av obegriplighet.

Säkerligen finns det fog för att hävda att Häggs dravel har i alla fall någon fot i en mossig genussyn, och det är toppen att den här soffmorgonen inte fått passera utan reaktioner – men jag vill inte låta reaktionerna passera utan att jag får galoppera in med min gamla käpphäst: Vi vinner inget på måla vår analys med för grova penslar och med bara svart och vitt. I synnerhet inte när situationen är så tilltrasslad som den (faktiskt) är här.


För det hela är i alla fall klöddigt värre, om ni frågar mig. Varför jag tycker att många var lite för snabba på hanen (!) när de genast började gubb-shame:a Göran Hägg på twitter och fejan, och att Aftonbladet är ruskigt drastiska i sitt konstaterande att Göran Hägg, och Stig Malm, hånade sex kvinnliga ministrar.
Och kanske att Kristina Axén Olins reaktion var överilad (om än inte obefogad?)… (vilket emellertid är svårt att avgöra, eftersom en följd av att man inte vet vad fan Hägg pratar om är att man lika lite vet vad det är Axén Olin reagerar på).

Och för Häggs tokiga klöddighet här tycker jag gott och väl att man kan/bör kritisera honom – för om det är något man (eller i alla fall jag) kan konstatera utifrån det här "sexistiska bråket" så är det följande:

Med tanke på att Göran Hägg har skrivit böcker om praktisk retorik så är han av allt att döma bara expert på praktisk retorik i teorin.