tisdag 9 augusti 2016

Och se där – lite ilska!
(Inte alls) som ett brev på posten!


 
Det är sällan jag orkar låta min ilska över vardagens irritationsmoment ta större form än en djup suck eller en i fickan knuten näve (eftersom det oftast bara skulle vara ett resultatlöst slöseri med energi att förargas ytterligare). Men nu tycks min, säg "något mindre kärleksfulla" inställning till hur
Posten – förlåt, PostNord – lyckats med sin uppgift på senare tid ha förmått mig att knuffa in sucken hela vägen hit, in i ett blogginlägg.
Anledningen den här gången: Igår kväll när jag kom hem från jobbet låg en påminnelseavi för en försändelse på mitt hallgolv. Den var för ett paket som skulle hämtas senast den 8 augusti (uppmärksamma och kalenderbitande läsare noterar att detta datum med smått hejdlös ackuratess  överensstämmer med just gårdagens). Och när jag idag (med ytterst svag förhoppning, förvisso, men ändå) besökte mitt paketutlämningsställe så hade försändelsen ifråga mycket riktigt skickats tillbaka (för paketutlämningsstället tycks i alla fall sköta sitt uppdrag till punkt och pricka).
Att påminnelseavin kom till min dörrmatta först när det var precis för sent torde – precis som det faktum att jag dessförinnan inte sett skymten av någon originalavi – bero på att min adress på avin var "…vägen 56" snarare än (det korrekta) "…vägen 5".
Nu finns visserligen den lilla hypotetiska möjligheten att paketets avsändare skrivit fel gatunummer från början, men med Postens – förlåt, PostNords – track record på sistone vad gäller försändelser till mig (och då privatpersoner och/eller mindre företag ofta är ganska noga med vad de skriver i adressfälten) ligger det frestande/påfrestande nära till hands för mig att snarast vifta skuldfingret mot Posten…

 

Exempelvis minns jag ganska väl
det här fina uttrycket för grundläggande språkbegåvning härom veckan:
Jaha, och hur tycker du det där gick då, kära brevbärare…?
Eller den där gången ytterligare ett par månader tidigare, då jag fick en avi om att ett paket till mig nu skulle ha kommit till mitt utlämningsställe för att så, då jag kom dit, få reda på att det inte hade anlänt dit än, men var på väg. Därpå kunde jag sedan (efter ett par dagars upprepade kollar), medelst kolli-nummer och webblogg, under några veckors tid följa paketets låååånga och strapatsrika (det vill säga fullständigt händelselösa) färd från brevterminalen i Årsta till Coop i Hammarbyhöjden. Tja, då det i skrivande stund fortfarande inte har kommit fram vågar jag dra slutsatsen att försändelsen snarare  lyckats med det smått mirakulösa konststycket att försvinna under den paret kilometer långa resan från Årsta till Hammarbyhöjden.
Imponerande ändå.
Ja, det är klart… Det är inte utan att Andrées ballongfärd
ter sig som en baggis i jämförelse…


Sen har vi åtskilliga fall av allmänt förvirrade avier som (trots att de i ett par fall inte varit påminnelser) bemöts med ”den här står det att du redan hämtat ut” hos utdelaren.
Samt vi ytterligare en handfull försändelser (ja, antalet är "handfullt" alltså; de faktiska paketen är nog av betydligt större sammantagen volym) som meddelats har skickats mig men som helt sonika aldrig kommit fram. Här finns ju så klart möjligheten att det svenska postväsendets utländska kollegor fuckat upp någonstans tidigare i kedjan

 
Att reklamera hos PostNord är därtill något som, trots den nu höga graden av frustration, inte känns värt besväret – sannolikheten att det ska resultera i något mer givande eller konkret konstaterande än det redan välkända "Näääe, hörrödu… det verkar som att det blivit… fel nånstans." (Ah! Alltid skönt att få en yrkespersons utlåtande!).
Visst, jag vet att jag gör PostNord en otjänst genom att inte reklamera och på så sätt underlåta att
hjälpa dem i sitt "ständiga förbättringsarbete".



Som lagom utmattningsdeprimerad vanlig liten människa kommer klagomålet emellertid sällan längre än till ett gnyende "Men ooorkaaaaa…" (Det här blogginlägget är ett väldigt sällsynt undantag).
Dessutom är det i hög grad omöjligt att krångla sig ur den smått Moment 22-aktiga kruxet det innebär att kartlägga vilken ännu icke erhållen beställning som hör ihop med vilket fall av postkajko. (Lärdom: Om du klantar till saker tillräckligt ofta och mycket så blir det till slut så svårt att veta vilket klanteri som är vilket att det blir så gott som omöjligt att konstatera att något klanteri ens förekommit in the first place. Yay!)  
Att försöka förmå avsändaren att delta i reklamationsprocessen (vilket tycks vara önskvärt i dylika förehavanden) är således också tämligen dödfött, och även om en mot förmodan skulle lyckas para ihop rätt avsändare med rätt försvunnet kolli skulle en privatperson eller liten skivhandlare i Kina eller Argentina eller Portugal eller Varsomhelstivärlden knappast kunna väntas orka ta sig an det bryderiet.
 
Och det här är alltså vad jag, en ynka liten person – förvisso en ynka liten person som av någon dum anledning blivit skivsamlare och därvidlag mellan varven inhandlar en hel del objekt från långt borta, vilka kräver postalt handhavande på vägen, men ändå; en ynka liten jag – haft nöjet att drabbas av.
Hittills i år, typ.
Mestadels har det varit mer eller mindre sällsynta skivsamlarobjekt som kommit i kläm. Det kanske inte har rört sig om några snordyra grejer (jo, några hundralappar för en liten skiva kan vara mycket pengar, men det har inte rört sig om några jätteinköp – då hade jag nog köpt till alla möjliga transportförsäkringar) men ibland har deras frånfälle under postrutten ändå kunnat vålla mer obehag än lite sammanbiten ilska. (Hur ofta snubblar man över en israelisk promo-version av "Kid A" på e-bay, liksom!!?). Och det är nog beställningar för sammantaget ett par tusenlappar som kommit bort på vägen eller förstörts. För bara lilla mig och min inte alltför stora eller slitstarka plånbok alltså.
Det är inte utan att en undrar hur mycket pengar som då, totalt sett, går upp i rök ur postväsendets händer…

En skulle kunna tänka sig att Posten torde förmås sköta sitt uppdrag med en mer imponerande verkshöjd sedan de konkurrensutsatts, men av mina egna erfarenheter att döma är så inte fallet. Förvisso kanske mitt minne är lite skönmålat, men jag kan inte komma ihåg att Posten lyckades åstadkomma den här graden av urkukeri på "den gamla goda tiden"… (Vadfalls? Har min fader närt nån jävla kommunist vid sin barm!?).
Ja, jag är helt enkelt inte helt imponerad över hur en av vårt samhälles viktigaste och mest grundläggande servicefunktion sköts nu för tiden.

I den lilla mån jag kan drista mig till stöket att styra över vem som ska sköta sluttransporten av mina från utlandet (eller inlandet) efterskickade varor så lutar det nu åt att jag kommer försöka göra sålunda framöver, i de fall det är möjligt (vilket inte är så många; PostNord tycks alltjämt vara default-brevbärare för både lång- och kortväga försändelser).
Och då kommer ändå de alternativa transportfirmorna med sina egna halvdiaboliska irritationsmoment ("Vi kommer hem till din dörr med din försändelse; det enda du måste göra är att vara hemma för att ta emot och kvittera paketet när vi kommer, det vill säga nån gång under helt vanlig jävla kontorstid. Eller så kan vi, mot en liten peng, leverera paketet till en alternativ adress, om du nu alltså, mot förmodan, skulle råka befinna dig någon annan stans än hemma, typ, intevetvi, på jobbet eller nåt…")
Men otalet "om" och "men", onödigt ödslat ilskekapital och omdirigeringskostnader till trots – de paketen brukar i alla fall komma fram till slut.
Vilket ju är lite av poängen med post.



 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar