Universitetschefen och Kannibalen

Shit va ohajp jag är som bloggar om det här nu. Det är ju såååå november 2010…
Men det är just därför jag gör det, just för att ämnet nu snällt får stå där bakom sammetsrepet och huttra, ömkligt vädjande mot en obeveklig hånleende vaktbiff, medan Mubarak, Assange, Birro och sverigedemokratiska mattegenier glider förbi in i Twitterbaren, in till Facebookkrogen och in på hela det veritabla Stureplan som är den hetaste kärnan i åsiktsbloggosfären.
För det ska väl inte behöva stå där, det stackars ämnet? Tills det ger upp och drar därifrån…
…bara för att komma tillbaka senare, Zethraeus-style?

Nåja, vad gäller saken?
Jo, jag gick, min ovana trogen, till 7-Eleven för att inhandla det snabbaste möjliga botemedlet på min sedvanligt plötsliga "men-fan-jag-har-ju-glömt-att äta-lunch"-panik, och som vanligt möttes jag vänligt att kvällstidningsställen innanför dörren.
Och noterade att Expressen åter publicerar namn o bild på icke dömd (ja, inte ens åtalad) misstänkt gärningsman.


Så det är alltså så nu att en tidning pushar gränsen för vad som är publicistiskt försvarbart, tar lite debatt och kritik på det, och sedan helt sonika bestämmer att detta tillfälle sedermera får vara praxisprejudicerande för vad som är okej?

Jaha. Nehej. Inga synpunkter? Okej. Då kör vi på det då…

Det är alltså det här jag åsyftar.

Så, har ni kollat?
Bra. Låt oss så jämföra med exempelvis det här, en annan, inte helt annorlunda, kriminalartikel ur dagens kvälltidningsnyhetsskörd.

Vad gör namnpublicering godtagbar i första exemplet men inte i det andra?
Att "Kannibalen" själv ringt och erkänt?
Det är nog faktiskt det enda jag kan tänka mig som förklaring, och det gör onekligen det hela till ett tämligen open-and-shut case, vilket ändå får ses en rätt hyfsad ursäkt.
Men han har likväl ännu inte dömts som skyldig för dådet.
Ni vet, det där som vi, by the way, har ett rättsväsende som har som uppgift att göra, alternativt bestämma sig för att inte göra…

* * *

Men okej, om vi nu ska släppa på försiktighetsgreppet och bli lite mer axelryckande med namnpublicering, finns då inget som talar för namnpublicering även i det andra fallet?
Let's see…

Det är ett i pressen väldigt uppmärksammat fall, betydligt mer (än så länge) än det första exemplet ovan, så "allmänintresse"-argumentet för namnpublicering borde hålla…
…och den misstänkte är "Universitetschef". Alltså en ganska högt uppsatt person (?). Så "inte-kreti-o-pleti"-argumentet för namnpublicering borde hålla…
‎(att det inte torde vara särskilt svårt att luska ut vem "Universitetschefen" är utifrån detta epitet och andra uppgifter som publicerats om fallet lämnar vi i just den här argumentationen därhän).

Men trots det alltså ingen namnpublicering. Okej. Det tycker jag ju är bra.

Så låtom oss sammanfatta här:
"Universitetschefen" (tidigare bara "51-åringen"): Något äldre och säkert ofta slipsprydd man i ganska respekterad samhällsposition, misstänkt för att ha styckmördat en kvinna. Flera säkrade bevis. Beslut: Ingen namnpublicering.
"Kannibalen": 32 år, piercad man med lite märkligt förnamn, psychoblick och tatueringar i ansiktet, misstänkt för att ha styckmördat en kvinna. Har själv ringt och erkänt. Beslut: Namn- och bildpublicering.

…fast vänta lite. Jag har ju glömt en punkt! "Universitetschefen" sägs ju troligtvis ha en allvarlig psykisk störning! Det måste självfallet vara därför man hemlighåller hans namn och bild. För han är sjuk och kan nånstans inte hjälpa att han begått styckmordet! Självklart ska man inte peka ut en sån stackare!
För "Kannibalen" verkar ju hur frisk som helst…

…eller hur var det nu?

Nej, jag står alltjämt frågande.
Eller kanske inte: skulle man fråga Expressen om varför de valt att publicera namn på en icke dömd misstänkt styckmördare så skulle svaret här säkerligen vara just att mannen ju själv har erkänt.
Smackelibånk! Case closed.
Gott så.

För inte skulle det väl spela in att man råkar ha tillgång till den misstänktes egna smaskiga galenskapsord och, inte minst, till ett fotografi föreställande en 32-årig man med ovanligt förnamn, piercing, tatueringar i ansiktet och en lösnummerköparmegnetiserande psychoblick att smälla upp på förstasidorna i ställen på Seveneleven…

- - -

Jag måste här, som vanligt och för övertydlighetens skull, påpeka att jag hyser stor respekt för mina kollegor på kvällorna, som i de allra flesta fall är väldigt duktiga, samvetsgranna och vettiga människor. Men jag är är helt enkelt lite orolig över vart den publicistiska moralen är på väg…
Och ja, jag är medveten om att det ena exemplet ovan är från Expressen och det andra från Aftonbladet, och att Aftonbladet exempelvis skrev om "kannibal"-mordet, utan namnpublicering, när det hade inträffat… men handen på hjärtat: kunde inte situationen lika gärna ha varit den omvända om Bladet hade haft tillgång till det material som Expressen nu körde fullt blås på?