Visar inlägg med etikett svartvitt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett svartvitt. Visa alla inlägg

lördag 27 oktober 2012

Vänskap är vänskap – Rapport inifrån zonen


Oj, nu händer det igen. Precis som både en och annan gång tidigare. Att någon har skrivit något klokt med avstamp i tycken och tänk som jag ofta delar, för att sedan vinkla in en lite onyanserad premiss som välter klokskapen över ända så att den missar poängen och (mycket just därför) gör mig irriterad, ja snudd på arg. Eller i alla fall dristad att skriva något för att räta upp det hela, något som inte riktigt få plats i ett tweet eller skälig ordlängd i ett kommentarsfält eller en facebooktråd.

Nåja, fortfarande inget avhugget "kränkt vit man"-huvud i min säng, så jag tassar väl djärvt vidare då, med försiktiga steg på mitt korståg mot det svartvita tänkandet…


❦

Jag skulle kunna kalla mig borgmästare, president, kung, ja facking envåldsjävlahärskare av Friendzonien. För jag är riktigt jävligt skitbra på det där med att "bara vara vän" med tjejor (eller "kvinnor" som de brukar kallas i vår ålder, jag måste nog förlika mig med det snart). Även med tjejer jag skulle vilja, eller vid något tillfälle (flyktigt eller milsvitt) ha velat ha (ja faktiskt även de facto haft) "något mer" med. (I mitt bakhuvuds soundtrack spelas nu en Jacob Hellmansk klarinettslinga. Märkligt.)

Att jag är jävligt bra på det har nog allt att göra med att jag skattar vänskapen jävligt högt. Jag tycker helt enkelt om dessa människor alldeles för mycket för att låta vänskapen dunsta när möjligheten till mer utvecklad kärlek (eller, om jag frågar reptilhjärnan, "att få ligga") försvunnit eller visat sig ha varit en dålig idé från början. Hade jag inte gjort det så hade det nog inte varit någon egentlig vänskap, eller hur? Och jag hade haft betydligt färre nära vänner än jag nu har, eftersom en merpart av mina verkligt nära vänner är tjejer.


Ett stort problem när man diskuterar de här aspekterna, eller något som har med relationer mellan män och kvinnor över huvud taget, är att många – alldeles för många; en är en för mycket – är mer eller mindre övertygade om att detta "något mer" hos killar/män i allmänhet betyder en sak: Att. Få. Knulla.
Och det tycks tyvärr nu även Nanna Johansson tro i sin krönika, där hon noterar hur begreppet "Friend Zone" har "blivit populärt och används flitigt av allehanda heterosnubbar som känner sig kärleksmässigt förfördelade". Och för att sammanfatta innebörden av uttrycket och hur de killar som känner sig "friend zone":ade är hittar hon herrmagazinet Moores försök att hjälpa till. Och drar slutsatsen att "Att vara schysst mot en tjejkompis ses av de här killarna som en investering i ett framtida samlag."      

Är Johanssons uppmaning att "sluta sura i vänzonen" riktad bara till dessa "Moore-killar" som bara ser vänskap med tjejer som en väg till ett ligg, så – fine! Men när vänzonsbegreppet används är det nog väldigt många andra än dessa som också tar åt sig här. I synnerhet om man ska drista sig till att generalisera ihop en bild av Nanna Johanssons manliga läsare, vilka jag tror i allmänhet befinner sig på behörigt avstånd från att svälja medicin utskriven av Moore Magazine. (Och om man vänder sig till Moore-killarna; hade det då inte varit bättre att passa på att be dem att, i stället för att sluta sura, försöka se vänskapen med tjejer som något annat än just en väg till ett ligg? Jag antar nämligen att det, någonstans i någon mån, är det Nanna försöker säga.)


Ska man tvinga sig till lite pragmatik här och dra ett streck i sanden så är det nog nämligen det som går mellan de på riktigt snälla killarna och de "snälla killar" som blir sura för att de inte får doppa i sina tjejkompisar. De som alltså kapat begreppet "friend zone" och använder det för att intala tjejerna, och sig själva, att de på riktigt är "snälla killar". Vilket de alltså inte är.

För ja, utifrån min egen betraktelse av den meme-liknande utvecklingen av begreppet "friend zone" tror jag inte att det ursprungligen var en skapelse av "Moore-killarna", utan av de på riktigt snälla killarna. De som har massa tjejkompisar som de gillar – utan att ha som mål att få knulla med dem – och som gillar dem, bara inte "på det sättet". Killarna som i de flesta fall kanske inte heller gillar sina tjejkompisar "på det sättet", men som gång efter annan från tjejkompisarna får höra hur fina de är, hur härliga och duktiga och snälla och trevliga, ja till och med hur socialt kompetenta och snygga de är, och hur synd det är att de inte hittat kärleken. Killarna* som kanske inte hittat kärleken för att de är lite kräsna på grund av att de en gång i tiden faktiskt hittade kärleken och den då var så överväldigande att ragg-, dejting-, snabb attraktion-approachen till kärlek sedermera liksom inte räcker till. De där killarna som sorgset (inte argt) projicerar sina egna känslor på Joseph Gordon-Levitts sätt att titta på Zooey Deschanel.
De** som inte främst vill knulla utan som letar efter kärleken. Kärleken. Själsfrändeskapet. Den truliga, struliga, härliga tvåsamheten. (Den som sex är en underbar effekt av, inte tvärt om en grundkatalysator).

Och om de på riktigt snälla killarna ska kunna hålla suckarna borta från vänzonen så bör vi nog se dem inte som Mars-män som bara vill knulla utan som individer. Precis som tjejer inte är Venus-kvinnor som bara vill vara vänner. Ja, vi bör nog börja med att inse att ingen relation är den andra lik. Inte om man vill gräva lite djupare, vilket jag menar att man nog bör här.

Jag lyckades nästan sätta lite djupare ord på det där häromdagen, då jag faktiskt tog mod till mig för att berätta för en vän att jag verkligen tycker om henne. "På det viset". Mer än bara i den där vänskapen. Så jag ger mig själv tillåtelse att återanvända några av de orden, trots att de var väldigt personliga, för det handlar lite om det här. Och går ut på:
att om man verkligen tycker om någon så är det liksom det enda rätta att tycka om på just det sätt som den man tycker om vill; att låta ens omtyck ta den form och styrka som mottagaren är villig och förmögen att hantera, vare sig man vill kalla det kärlek, vänskap, respekt, betagenhet eller vad som helst. Varje relation får liksom finnas på sina egna villkor. (Om man sedan ibland önskar att det kunde bli något annat och mer är något man får, och kan, leva med.)
         (Och jepp, *suck*, vi är fortfarande "bara vänner". Men goda, hoppas jag).

Så, ja det går faktiskt att leva i vänzonen. För vänskapen är fantastisk.
(Även om det så klart skulle vara trevligt med ett riktigt förhållande. Med kärlek. Med tvåsamhet. Med sex.)

❦

Sedan händer det. Vännerna gängar sig, skaffar barn, bildar familj. Och får så klart mindre och mindre tid till sina gamla ensamma vänner. Och den stora ensamheten blommar ut, förvandlas alltmer från ett känslotillstånd till en fysisk realitet.
Man får verkligen sätta drösvis med extralås på dörren för att hålla Bitterheten ute. 

Det är då verkligen inte till någon nytta att bli itutad ännu mer "män är från Mars, kvinnor från Venus"-uppfattningar. I synnerhet inte från ett håll som man är van att se som en klok meningsfrände. För då blir risken stor att man till slut går på att det är så; att jag är inte först och främst jag, jag är först och främst man, och jag har det som jag har det för att män är män och kvinnor är kvinnor. Och vipps har ännu en människa slutat vara individ för att i stället bli en bit i ett generaliseringspussel som när det är färdiglagt bara visar den fula bilden av osämja och oförenlighet i stället för kärlek.


Därför har Nanna Johansson helt rätt i att man ska sluta sura över att vara "friend zone":ad. Vänskapen är ju trots allt bland det finaste vi har. Och när man inser det, så är det inte svårt att trivas i vänzonen.
Men att trivas i ett utrymme betyder ju knappast att man för alltid vill vara inlåst där. För det finns ju ändå något ännu finare, särskilt när ensamheten mer och mer blir det enda alternativet. Och då är det så lätt att, i en svartvit värld, bli inte bara ledsen och sorgsen utan sur och bitter över att inte förstå sig på dejting-spelet, att som grundförutsättande erfarenhet av kärlek ha den kärlek sprungit ur just vänskap, ur att ha lärt känna en människa, den kärlek som är så stark att den hänger kvar och anpassar sig till villkoren även efter att ha stoppats i sina steg och förpassats till "The Friend Zone".
Då är det lätt att bli lämnad ensam kvar. Och när inga vänner är kvar i vänzonen är den inte längre en vänzon. Bara en ensamhetscell.
Vilket är föga trevligt.

Så kanske inte bara killar ska sluta sura i vänzonen. Kanske ska även tjejer sluta sucka över killar som surar i vänzonen och i stället se sig om inne i zonen. Inte nödvändigtvis för att omvärdera möjligheten till ett kärleksförhållande, och synnerligen inte för att släppa till med ett ligg, men för att bättre värdera vänskapen som finns där.


❦

Kanske är det bara jag som ser på det hela. Ibland känns det onekligen verkligen så. Men med bitterheten alltjämt utelåst ute i trapphuset betvivlar jag det starkt.


Men visst, antagligen har jag skrivit hela den här drapan bara för att få ligga…




❦

* Jo, jag vill bestämt hävda att hela den här "friend zone"-problematiken inte är låst till de tjej- och killroller som lyfts fram här (och i "friend zone"-sammanhang i gemen), könsförhållandena kan lika gärna vara de omvända, men då det är den bilden av det hela som är utgångspunkten här så får jag väl hålla mig till den.
 ** Jag använder mig här av tredje person pluralis för att distansera mig från det hela i ett försök att göra det tillbörligt sakligt. I stället för att göra det hela till en självömkningsfest från en mer eller mindre förljugen idiot som tror sig på riktigt vara en "snäll kille". Vilket det så klart i själva verket är. Det är ju så jävla synd om mig.

fredag 25 maj 2012

Befreckelse

Det är alltid trevligt att plåta porträtt. Ibland är det ännu trevligare.


fredag 10 februari 2012

Murveln, trollet, feministen och begravningsentreprenören


Ett blogginlägg. Precis som så många av mina blogginlägg en mutation av en argumentation jag dristats att utveckla/inveckla i en kommentarstråd på facebook.
Den här gången låter jag emellertid bli att förädla om mina kommentarer till ett blogginlägg, utan kör hela kommentarstråden i sin helhet, med allt jag och mina kloka kollegor tillförde. (Namn på kommentatorer har emellertid förkortats eller tagits bort, eftersom de inte valt att förflytta sina ord utanför facebook och till detta blogginlägg, varför de bör få vara anonyma).

Så här kommer diskussionen, för att fler än mina facebookvänner ska kunna få ta del av den (samt för att jag på detta sätt vill arkivera mina tankar i en något mer varaktigt väv än en ena liten facebooktråd. Men mest för att jag är en självgod, narcissistisk jävel som älskar att se mina egna fantastiska (nåja) ord till allmän beskådan).

Here we go:

––––

[Den ursprungliga statusuppdateringen]
Håkan Kjellgren [jag]: Kan vi inte bara en gång för alla konstatera att (vi anser att) Per Ström är en jävla idiot, för att sedan låta den kistspiken förbli islagen och aldrig ge hans förvridna verklighetsbild svängrum igen?

E [journalist] och A [journalist] gillar detta.

––––

Jag: …för hur mycket han än, som det troll han är, spricker i solljuset, låter vi ju honom av någon anledning stå kvar, sprucken och dan, i vägen för all vett och sans och humanistisk utveckling. Jag tycker vi en gång för alla tar och blåser omkull honom, ser sprickorna rämna till en hög sprucket trolldamm, borstar undan den och går vidare.

––––

A [journalist]: Jag är med! Men hur gör vi då!?

––––

Jag: Exakt så. Per who?

––––

P [journalist]: JAAAAAAAA!

––––

J [journalist]: Det ser ju lite mindre bra ut när det är två journalister som skriver det. Just sayin.

––––

P: @J: Tre. Men varför då?

––––

A: Varför då?

––––

J:
För att det låter lite som att det vore önskvärt av media att städa bort vissa åsikter bara för att man inte gillar dem.

––––


A: Hm. Ja. Kanske. Eller jag vill inte städa bort alla åsikter som inte stämmer överens med mina. Bara de allra mest idiotiska. Många människor som tänker annorlunda, som har andra politiska åsikter än vad jag har kan jag respektera och lyssna på. Men han tillhör inte en av dem. Nån måtta för det ju vara. Det finns ju vettigare personer som kan ifrågasätta olika feministiska idéer eller ståndpunkter som man kan lyssna på. Men människor som helt och hållet ifrågasätter kvinnor (som grupp) underordnade position i samhället (i förhållande till män) har jag svårt att ta på allvar.

––––


J: Jag tycker att alla har rätt att säga sin mening (så länge den inte bryter mot lagen åtminstone), annars blir det ett bra trångt debattklimat och bra många små arga "extremistgrupper" som aldrig får sina åsikter ifrågasatta. Jag tycker snarare att ju mindre efterfrågan på en viss åsikt, desto större anledning att publicera den. Och, om jag får drista mig till en märklig liknelse, om t ex Marcus Birro plötsligt skulle skriva världens bästa krönika så är det fortfarande världens bästa krönika trots att Marcus Birro har skrivit den, men Marcus Birro kommer fortfarande att vara en självupptagen dåre.

––––


A: Nej alltså det är klart att alla har rätt att säga sin mening, men det behöver ju inte betyda att alla andra ska hjälpa till att basunera ut den. Sen var väl statusuppdateringen och våra peppande kommentarer först och främst ett sätt att uttrycka hur otroligt dumma, irriterande, provocerande, idiotiska, knäppa, störiga och vidriga åsikter vi tycker att Pär Ström har... Vadå, har Pär Ström skrivit en bra krönika?

––––


Jag [efter att ha varit frånvarande i ett par timmar, nyvaken efter en mer eller mindre ofrivillig eftermiddags-/kvällslur]: Den tanken hade jag med mig när jag först skrev statusen, vilket jag alltid har när jag uttrycker mig i offentliga sammanhang (vilket detta ju är i någon mån) – men det jag försökte säga var varken att man ska kväsa oliktänkande eller för den delen att Per Ström inte får tycka vad han vill. Att jag tycker han är en idiot står jag för, som såväl humanist som kritisk tänkare (vilka är två av grundpelarna i alla fall i min journalism). Men han får tycka vad han vill och säga vad han vill. Min kritik var mot massmedia, som gång efter annan låter honom göra sin röst hörd, trots att hans åsikter redan hörts många gånger och tokigheterna i hans åsikter dekonstruerats sönder och samman. Som sagt: han har fått vara i solljuset ordentligt, trollet är sprucket. Kritiken var mot media som ger honom utrymme, inte för att låta olika sidor komma till tals utan för att skapa klös och gnäll och irritation och ilska (och därmed korkad debatt och läsar-/tittarsiffror. Och att sålla bort idioter gör vi i media hela tiden, eller hur, […]?

––––


Jag:
För övrigt tycker jag i vissa fall Birro är skitbra, i andra en fullständig iddi.

––––


Jag [nu i full rant mode]: Just idag handlade ju om Ströms svar till Maria Sveland i dagens DN. Vilket redan i första meningen, där han skriver att Sveland gick till angrepp mot honom i en helsidesartikel, spricker. (I sak har han förvisso rätt; hon gick till angrepp, det var i en artikel, artikeln var på en helsida (eller egentligen två halvsidor) – men angreppet mot honom var bara en liten passus i ett sammanhang). Att han fick gå i svaromål var i det här fallet en korrekt publicistisk bedömning, eftersom Sveland hade kallat honom för extremist, vilket är ett ganska hårt och kategoriskt ord. Hon borde i stället, om hon nu var tvungen att nämna honom vid namn över huvud taget, ha skrivit att hennes personliga åsikt om Per Ström var att han är är ett pucko, samt möjligtvis pekat på ett par punkter där hans argumentation brister. Inget svar nödvändigt. Som sagt: kritiken här är mot dem som agerar megafon åt Per Ström, vilket är en annan sak än att låta honom stå och gala för fulla muggar i uttrycksfrihetens namn. Och i det här fallet var felet mest Maria Svelands. Tyvärr; det solkade en i övrigt klok och viktig text något.

––––


Jag [uppar rant-graden]: Märk väl för övrigt att jag poängterade (i en parentes, förvisso, men dess syfte var mer en understrykning) att det här var min/vår åsikt, inte en objektiv sanning (eftersom vetenskapen (ännu) inte lyckats isolera idiotgenen, än mindre bevisat att Per Ström bär på den).
De/vi som inte tycker som Per Ström har liksom inga mer sakliga argument att rikta mot honom; De/vi har sagt sitt/vårt, och han har sagt sitt – likväl väljer många att lyfta fram honom i debatten, mest bara för att kunna förminska honom och hans argument än en gång och känna sig smarta på kuppen, Dinner for Schmucks-style. Samtidigt som hans konstiga världssyn dekonstrueras gång på gång, vilket i sig är bra, riskerar det bli (blir det) en backlash, då det faktum att man plockar in honom i debatten (eller skapar en debatt kring honom) gång på gång låter påskina att hans argument och åsikter är valida, vilket de därigenom blir i alltför många mediakonsumenters omedvetna synsätt. Folk med för suddig blick för att se att trollet egentligen är helt sönderkrackelerat; de ser bara att trollet står där, mitt i vägen, och tar plats. Och drar slutsatsen att det betyder något.
Media/vi har ett publicistiskt ansvar att låta Pär Ström komma till tals då kritik riktas mot honom, eller då en diametralt motsatt polemiskt åsikts lyfts fram. Men vi har ett (minst) lika stort publicistiskt (humanistiskt) ansvar att, när han har sagt sitt och hans åsikter smulats sönder, säga "Tack Per för din syn på saken. Ska vi ringa en taxi åt dig? Här är Pererik med vädret."
Spiken är islagen i kistan. Låt den sitta.

(Och jo, jag noterar ironin i att jag här ägnar en massa utrymme åt att yla om att vi inte ska ge ge Per Ström massa utrymme, men jag utgår från att ni ser skillnaden mellan att ge utrymme åt hans åsikter och att ge utrymme till en metanivå om det debattklimat där hans åsikter ges utrymme).

––––


Jag [sansar mig något]: Ber om ursäkt för min rantighet. Här kommer en gullig kanin som plåster på såren:

––––


J [nu också lite skönt rantig]: Fast jag håller inte med. Om man automatiskt dömer ut en debattartikel för att man vet med sig att man inte gillar skribenten så är det ju inte per definition åsikten du ogillar utan skribenten, alltså guilt by association. "Den där tjommen brukar skriva idioti, alltså utgår jag ifrån att allt hen skriver är idiotiskt". Så är det ju sällan. Även om Maria Sveland, i de flesta normala människors hjärnor, är en betydligt relevantare debattör än Pär Ström betyder ju inte att inte Maria Sveland också har en del extrema åsikter och/eller att allt Pär Ström skriver är sinnessjukt.
Ett intressant exempel nyligen är diskussionen om "Kvinnor och barn först", där jag är övertygad om att debattens inriktning berodde på vem som startade debatten. Funderar man på saken så torde man bland annat ponera att det är en gammal sedvänja från 1860-talet som mer eller mindre likställer kvinnor med barn, de är hjälplösa och handfallna när skiten träffar fläkten – en synnerligen otidsenlig och rentav kvinnofientlig sjötradition i de flestas ögon, föreställer jag mig i alla fall, men om det är Pär Ström som påpekar det blir det, nästan per automatik, helt rätt och naturligt.
@A: Om man har bestämt sig för att inte bry sig om vad han skriver så får man ju aldrig veta det, eller hur? Och poängen med liknelser är ju inte att sitta med facit, utan att säga många omständliga saker på ett kortfattat sätt genom att låta läsaren fundera på dem själv.

Och nej, jag tycker inte att Pär Ström är klok, men jag tycker inte heller att man automatiskt ska avfärda debattörer bara för att man i vanliga fall inte delar deras världsbild.

––––


Jag [full-on rantgasm]: Vet inte alls var jag påstått att man automatiskt ska döma ut en debattartikel grundat på vem skribenten är – det menar jag att man definitivt INTE ska göra, oavsett om den är skriven av Pär Ström, Maria Sveland, Bengt Olsson, Marcus Birro, Alexander Bard, Astrid Lindgren, Jimmie Åkesson, Carola eller Hin Håle själv (Bengt Palmers).
Tvärt om – en relevant åsikt är en relevant åsikt, oavsett vem som har den och vad man tycker om vederbörande (eller ens om åsikten; "relevant" betyder inte nödvändigtvis bra/överensstämmande med egna åsikten). Och detsamma gäller, från andra hållet, irrelevant eller illa underbygd åsikt. Jag vill här gärna som exempel lyfta fram att jag alldeles nyss kritiserade Maria Svelands sätt att prata om extremister, trots att hon ju är den som ni säkert skulle ställa på min planhalva om debatten tvunget skulle behöva delas av med ett tennisnät.
Ett annat exempel, från andra infallsvinkeln, är då jag för inte så länge sedan (få se nu, när var det? hmmm… jo, tidigare idag!) här på facebook lyfte fram en åsikt (och till och med omnämnde den – i all min subjektiva åsikt – som "klok") från… (wait for it…*trumvirrrrrrrvellllll*…) KISSIE (!). Vilket jag så att säga (för att inte säga att hon och hennes världsbild gör mig illamående) inte, då jag borstade tänderna i morse, kunde föreställa mig skulle komma att hända.

Jag kan vidare påpeka (att jag tycker att) Per Ström exempelvis har helt rätt när han påpekar att det finns hatare även bland feminister, liksom att "guilt by association" är en idiotisk argumentationsform. Etc, med mera, osv, yadayadayada…
Och den där kvinnor-och-barn-debatten har jag inte sagt ett knyst om – och skälet till det är att jag, precis som du J, i någon mån (men långt ifrån alla månar) faktiskt håller med Per Ström & Co (i just de aspekter du lyfter fram). Skulle jag flikat in det i debatten så skulle garanterat en hel drös av åsiktare som kedjat fast sig vid baslinjen av anti-Ström-planhalvan, helt galet, anklaga mig för att vara pro-Ström.

Jag tror att vi (som vanligt) egentligen är ganska överens här, J. Det är ju faktiskt balansen jag vill åt – att, i princip, Per Ström ska få komma till tals när han har något vettigt/relevant att säga i stället för att gång efter annan plockas in i debatten bara för att det blir "bra tv" eller enkom för att man vill nöjespissa på honom för att huvuddragen i hans åsikter, ur argumentationsdekonstruktiv synvinkel, är så extrema (märk väl, jag kallar honom här inte extremist, även om jag skulle kunna) och lätta att krackelera.
Det är just det hyperpolemiserandet jag är emot; min gamla vanliga käpphäst – att människans benägenhet att se allting i svartvitt är typ roten till all världens ondska, eftersom verkligheten i själva verket är uppbyggd av nyanser, inte av svart och vitt.
Och eftersom människan har den benägenheten är det lätt hänt att en mindre nyanserad tänkare omedvetet känner tvånget att välja sida, och då – exempelvis på grund av att de håller med om att kvinnor-och-barn-först-tänket rimmar illa med feminismens utgångspunkter, eller att det finns hatare även bland feminister – sväljer ALLT Per Ström har att säga

Åter igen – min kritik här är inte mot Per Ström, utan tvärtemot mot många av hans kritiker (vilket alltså inte på något sätt betyder att jag står på Per Ströms sida; den Dubyah-argumentatoriska slutsatsen vore ett lika tragiskt som svart-vitt (och, i linje med typ allt jag argumenterar här, alldeles för vanligt förekommande) felslut). Och många av dessa kritiker står på på vad som av tennisdomaren definitivt skulle kallas för min planhalva; tyckare som jag i sak håller med fullständigt, och som jag i sak anser vara mycket kloka, men som (antagligen oftast av ilskans röttseende misstag, men i vissa fall säkert av ren spefullhet) stundom/alltför ofta drar fram Pär Ström och hans puckoismer på facebook, på twitter, i bloggar och debattartiklar bara för att pissa blod på honom/dem.

Per Ström är, med andra ord, ett för lätt offer, och som offer får han sympatier som han, i min mening, vare sig bör eller borde få. (Fan också, det gick ju att säga på ett kortare sätt, trots allt).

Att jag sedan HAR massa kritik (med argument) att rikta mot Per Ström (och, ja, jag tycker, i mitt subjektiva skrymsle, att karln är en idiot) är en helt annan grej – och den tror jag inte att någon egentligen vill att jag rantar vidare med här; jag har rantat nog, och de kritiska argumenten mot honom är många och redan ibultade tillräckligt. De behöver – som sagt – inte att jag drar ur kistspiken bara för att få banka i den igen.

––––


Jag [spolar tillbaka lite]: Hmmm… vi (jag) har här nog debatterat iväg en bra bit ifrån det du ursprungligen ifrågasatte, J; huruvida det är lämpligt att journalister, som ska vara objektiva och inte låta sin trovärdighet riskera potentiell sönderslagning från attackerande anklagelser om partiskhet, harsplar ur sig att man tycker att Pär Ström är en idiot.
Och det är ett väldigt viktigt och klokt ifrågasättande. Och ett jag kan/vill besvara med;
A: humanismen ligger till grund för journalismen, och möjliggör därför ett visst mått av subjektivitet utan att (nödvändigtvis) störa objektiviteten, så länge som man…
B: …, på humanistiska grunder, kan argumentera för det subjektiva påpekandet.
Vilket är det jag här ovan fått möjligheten att göra, tack vare J:s kloka ifrågasättande.

Så jag tackar och bockar och visar min uppskattning för de trogna Håkan-rantar-läsare som orkat hela vägen hit (samt ber återigen om ursäkt för detta rantande) genom att visa ännu en bild på en gullig kanin:


––––


Jag [pratar vid det här laget uppenbarligen bara med mig själv]: Jomen. Och hur tillbringar ni er fredagskväll?

––––


Jag [igen!]: Åh, bara en grej till, bara för att den är så bra:

De mest briljanta orden i Per Ström-debatten yppades idag på redaktionen. Jag ska inte avslöja av vem, men kan påpeka att det var av en redaktionsmedlem som inte finns på facebook.
Såhärlunda talade Zarathustra:

Inte nog med att han är en jävla idiot, han är ju så jävla ful också! Se på honom! Han ser ju för fan inte klok ut! Vilket han ju alltså inte heller är. Fast det kan kanske hända att jag tycker att han är så jävla ful bara för att han är en sån jävla idiot. Fast hade han haft bra åsikter så hade han nog ändå inte sett ut så där. Då hade han säkert haft ett coolt skägg eller nåt…

…och NU är kistspiken tillbörligt ispikad!

––––

J: Men gode gud, Håkan. Jag orkar inte läsa allt det där en fredagskväll!


– fin –


PS: Jag vill påpeka att jag egentligen inte på något sätt tycker eller tror att Bengt Palmers är Djävulen. Jag vet faktiskt inte varför jag skrev det. Han är säkert en hyvens prick, Bengt.


måndag 5 december 2011

Som det ser ut…

Ett tämligen uttjatat sätt att illustrera verkligheten och hur vi ser på den. Men det tycks trots allt inte kunna påtalas ofta och mycket nog.
Så här har ni det. Svart på vitt: