lördag 16 mars 2013

Sorgen.


Prinsessan Lilian (H.K.H, alltså) var invandrare.
Och djupt älskad av Hela svenska folket.
Jomen.
Därför kan vi, i all rimlighet, få läsa sånt här:

(Bild fejsbokslånad, med förhoppning om retroaktiv tillåtelse, av Ylva.)

Nu ska jag här inte uppehålla mig så mycket vid det faktum att Johan T i artikeln om Lilians begravning  – av blodtörst eller lättnad över att tantens plågor nu är över? – värderar händelsen med ordet "äntligen". Kanske det hade missuppfattats något mindre (lustigt) om meningen avslutats med ett "igen" eller omskrivits med något i stil med "får prinsessan äntligen återförenats med sin…".
Men det skulle å andra sidan ge texten ett (om möjligt?) ännu mer glimrande klyschlöjes skimmer, därtill kryddat med någon pseudoreligiös uppfattning om ett liv efter detta – och (så klart!) Johan T:s professionella inblick i detsamma.


Nej, det jag fastnar mest i i artikeln är nedryckaren (vilken, det vet jag ju som redigerare, faktiskt kanske inte Jo-T kan anklagas för trots allt).
För visst är det ju så – att "Ingen har berört oss så som Lilian"…?
 
Nä, så är det så klart. Ingen! Hon var älskad av en hel nation! Jepp. Av Alla! 

Precis som Monica Bonde "konstaterade" i P1 dagen efter Lilian (eller "Lillis", som vi brukade kalla henne, vi som stod henne nära, dvs ALLA!!, även om vi inte stod henne tillräckligt nära för att få säga "du" till henne…) trippat hädan: Sorgen är ofattbart stor hos hela svenska folket, som älskade henne djupt. 

Damnit! Känner att jag borde ha stannat hemma från jobbet den dagen, dels för att bearbeta min sorg, dels av respekt till denna människa, som jag alltså älskade djupt, och till alla mina medsvenskars likaledes oerhörda sorg.


Okej. Jag vill och tänker nu absolut inte förringa Lilians (Lillis) liv på något sätt, det var säkert/uppenbarligen tämligen anmärkningsvärt och precis lika viktigt som vemsomhelsts, och det sorgliga i frånfället precis lika respektvärdigt (som när vilken gravt alzheimersdrabbad 137-årig tant som helst går bort).

(Och jaja, jag vet att hon "bara" var 97. Min överdrift där var inte av respektlöshet gentemot Lillis, utan riktad mot (dem som påeldar) överdriften i hennes betydelse för Alla oss som älskade henne djupt.)

…men serifuckingjävlaöst?!!
 
Om jag kastar en koll på min bekantskapskrets, låt oss begränsa den till de typ tusen närmaste (av vilka en ganska förkrossande majoritet är tämligen svennebleka), så vetefan om jag kommer hitta mer än möjligtvis ett par stycken som (på något mer känslomässigt plan än möjligtvis ett journalistprofessionellt dito) reagerade på nyheten om Lillis frånfälle med mer än "Jaha. Sermanpå. Jaja…". Många andra av dem utbrast säkert med "Va? Levde hon fortfarande? Jag trodde hon dog för flera år sedan!". Ytterligare några mötte nog händelsen med "Lilian-vem?" medan ett par säkert ännu inte har någon aning vare sig vem Prinsessan Lilian var eller att hon dött.
Jag ska erkänna att jag själv inte har/hade mer än en ganska rudimentär kunskap av Lillis liv och leverne. Och då är jag ändå ruskigt allmänbildad.   



Visst, det finns få saker som är så renodlat kapitalistiska/tidningsekonomiskt försvarbara som kvällstidningarnas publiceringsval (pressetiken lämnar jag därhän just här; väljer alltså i stället att konstatera att om kvällstidningar väljer att fokusera på en händelse så finns det med största säkerhet en (ekonomisk) anledning att göra det).
Så – det finns tydligen en hel del tidningsköpare i stugorna som bryr sig väldigt mycket om, ja kanske rentav de facto sörjer oerhört, sessans hädanfärd.
Så självfallet ska jag inte förringa eller bespotta känslorna hos de som faktiskt älskade Prinsessan Lilian djupt, vare sig dessa råkar tillhöra familjen Bernadotte eller Svensson eller Bonde eller Farzhaneh.
Sorg är sorg och smaken är ju som bekant som baken, och vill man låta sig bäst smaka genom att slicka konungadito så får man väl göra det…

Och dessa läsare ska (kan/får/bör?) man väl också skriva för…

…14.30 Paneldebatt om summeringen av Prinsessan Lilians begravning.
15.25 Dokument bakifrån: Så berördes svenska folket av
Paneldebatten om summeringen av Prinsessan Lilians begravning.
16.10 EXTRA: Utdrag granskning – om de politiska följderna
av hur svenska folket berördes av Paneldebatten om…

 
(Även denna bild fejsbokslånad, med förhoppning om retroaktiv tillåtelse, denna gång av Anna.)

Nej, det som är skrämmande här är att Johan T och Monica Bonde tycks tro att det de konstaterar om svenska folket faktiskt är helt sant, med en nationalgeneralisering utifrån sitt promilleperspektiv. 


Extra falskt klingar nyheterna om Prinsessan Lilians död och begravning (och slutsatserna om nyheternas vikt) när de i mitt informationsflöde kilas fast mellan inslag som Jonas Hassen Khemiris text till Bästa Beatrice Ask och Johannes Anyurus text om att resa sig upp från knä.

Får sorgen över sessan bortgång plats mellan huggen av rädsla och oro hos den svensk som råkar ha en lite annan hudnyans än andra svenskar och därför fungerar som en supermagnet på polisernas (vissa (många?) polisers, ska förtydligas) misstänksamhet.
Glömmer hen med mörkt hår och (av svensson) svåruttalat efternamn bort oron att snappas upp av Reva-poliser eller hamna i vägen för någon kärlekshandikappad blekfis med mer eller mindre uttalade SD-sympatier bara för att tunnelbanefärden sker för att hinna i tid till tv-sändningen av H.K.H. Prinsessan Lilians begravning?
Bryr sig över huvud taget de som måste lägga all sin energi på att streta i motvinden från samhällsstruktur och fördomar att en gammal sjuk tant, som råkade ha blivit prinsessa, har dött?

Jag misstänker att de som delar Jonas och Johannes erfarenheter inte inbegrips i det Alla som Jo-T och Monica Bonde blurrar om, precis som de hos många svennar – i grävmaskiner, sjuksalar, polisbilar, konferensrum och maktsäten – inte inbegrips i begreppet "svenska folket."
Vad säger det om vårt land, vårt samhälle och vårt medialandskap att detta är en befolkningsdefinition som vi väljer att förmedla och låta fortleva?
Det borde så klart inte behöva påtalas, men uppenbarligen behövs det, så: Surprise – de är det svenska folket, de också! De är Vi. Vi är Vi.
(Vilka Ni är har jag emellertid faktiskt lite svårt att greppa ibland…)


 
Allt det här är så klart (så vitt jag vet) inte på något sätt den av Alla djupt älskade och sorgligt äntligen framlidna H.K.H. Prinsessan Lilians fel. 
Men kanske har många andra av oss ett ansvar att begrunda.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar