 |
| En liten förstföding. |
Kej, när min kola är i det katastrofalt trötta tillstånd som den är just nu så nöjer den sig med att lägga funderingsribban ungefär här:
Kan det vara så att förstfödda ofta är sommar-/sensommarbarn, medan därnästfödingar ofta är vinter-/senvinterbarn? Nu har jag inga som helst belägg för detta antagande förutom en snabb tanke utkastad över min egen familj och dem i min närmaste bekantskapskrets (längre orkar inte tanken just nu), men ändå…
Hypotes:
Första gången ett par på allvar börjar tänka på det där med att tillöka sig inträffar oftare än sällan i november-decembersnåret; tillvaron går i christmas mode, och tankar på familjevärme, tindrande små ögon och stickade tröjor och hoppfarallanla plingar till som små julklockar i skallen. "Men ska vi inte ta och bilda oss en egen liten familjeidyll? Det är väl ändå dags nu?", alternativt "Fan, om vi skaffar en egen liten knådd så har vi snart en ursäkt att inte fira jul hemma hos päronen!".
Och nio månader senare, tjohej! – knådden kommer och nähä, då blir det väl ingen kräftskiva i år dårå…
Barn nummer två börjar sin resa från tanke till skrik på vår-sommar-kanten. Solens återkomst får hormonerna att skutta härliga hoppsasteg och då man nu är varse att man kan hantera ett föräldraskap sänker man garden och låter syskonskapet börja gro, mer eller mindre planerat. Eller så dämmer man upp de där hormonerna (ja, jag menar då inte att man håller sig i celibat, utan att den föräldraskapsstärkande tanken låter växa sig lite starkare) tills det bara krävs ett par midsommarsnapsar för att dra ur pluggen.
Och sen i februari-mars är kärnfamiljen ett faktum…
Nåja, bara en liten tanke som jag var för trött för att ställa mig i vägen för på dess väg mot tangentbordet…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar