Okej, här är hemligheten… Den är nästan patetisk, faktiskt, men uppenbarligen behövs det här påpekas, därför kan väl jag leva med skammen att vara den som säger det då.
För så här sjukt jävla simpelt är det:
Människor är olika.
Alla.
Det som gör oss till olika människor är att vi alla är olika individer – inte att vi råkar tillhöra ett visst kön, ha en viss hudfärg, vara födda i ett visst land, tro eller inte tro på en vis gud, ha si eller så många/få kronor på banken, fira en eller en annan högtid, hålla på ett eller annat eller inget idrottslag, etc, mm, osv…
Människor är olika.
Alla.
Man är fängslad i sin egen individ, precis som alla andra, och kan bara göra sitt bästa för att försöka se/känna saker från en annan individs perspektiv.
Och aldrig ställs man inför detta faktum med sådan kraft, med sådan påtaglighet som i en kärleksrelation (och i de sexuella aspekter som här kommer på köpet). Därför drar vi den första felaktiga slutsatsen (väl underbyggd av massa dumheter vuxenvärden dyvlat på oss under vår uppväxt): Vi är olika (primärt) på grund av att vi är av olika kön. Vi övertygar oss själva att män är från Mars och kvinnor är från Venus och glömmer i vår frustration bort att kolla ner på våra fötter och se att vi faktiskt alla står ganska stadigt här på jorden…
Och sedan, eftersom man är fängslad i sin egen individ och därmed står sig själv närmast, händer det lätt att man, om man är lite extra osäker i sin olikhet, drar den (om möjligt ännu mer) fullständigt felaktiga slutsatsen att det egna könet är bättre/mäktigare/överordnat.
Nästa mer eller mindre felaktiga slutsatser vi drar kommer när andra på ytan uppenbara skillnader gör sig gällande. Vi talar olika språk. Vi har olika hudfärg. Vi har olika bakgrund, olika tro, olika traditioner, olika smak, olika yadayadayada…
Och ju mindre säker man är på sig själv desto längre växer sig den listan över påhittat avgörande (och på något gudomligt sätt värderande) faktorer till våra olikheter. Längre och längre, allt längre bort från de "uppenbara", tills vi hänger upp oss på olikheter som är så minimala att de knappt kan antydas annat än med en väldigt grumlad syn.
❦
Människor är olika.
Alla.
Olika för att vi är olika individer.
Du och jag är inte olika för att jag är man och du är kvinna, för att jag är svensk och du utlänning, för att jag har haft en trygg uppväxt och du tvingats fly från ditt hem, för att jag har blå ögon och du bruna, för att jag gillar Bajen, Buddah och bärs och du AIK, Allah och alkoholfritt (eller hur fan vi nu råkar vara och tycka). Möjligtvis utgör alla dessa aspekter tillsammans en del av skillnaden mellan mig och dig, men den summan är ändå bara en pytteliten bråkdel av helheten.
Du och jag är olika på grund av att du är du och jag är jag.
Detta så oerhört långt framför allt det där andra.
Och i det är vi väldigt, väldigt lika.
För det faktum att vi båda är människor håller oss samman så mycket starkare än de där andra aspekterna någonsin kan orka försöka slita oss isär. Om vi inte låter dem göra det – förstår vi inte att hur lika vi är i våra olikheter, att vi alla är människor, riskerar vi tappa greppet inte bara om varandra utan även om oss själva. På grund av de där påhittat avgörande olikheterna.
Människor är väldigt, väldigt lika.
Alla.
Och först när vi inser det kan vi, på allvar, börja fokusera på likheterna i stället för olikheterna, börja respektera varandra som likvärdiga människor och leva sida vid sida i stället för mot varandra.
Känns det här löjligt simpelt? Ja. Nästan DiLeva-preachigt fjantigt i sin självklarhet?
Jo.
Men varför har vi då så jävla svårt att efterleva det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar