Muttrandefriheten

"Vi har ingen yttrandefrihet i det här landet, säger jag. Om ni frågar mig, alltså. Men det gör ni ju inte, så då har vi väl det då…"

- Spanarn

Okej, Spanarns reflektion är så klart mest en humoristisk abrovinkel av sedvanligt intellektkullerbyttig Galenskaparkaraktär, men i nån slags tvärgängad tolkning känns den faktiskt ganska aktuell idag, så här ett par decennier efter att bröderna Eriksson gav citatet liv. 
För de som gnäller över att vi inte har någon yttrandefrihet är i allmänhet de som ingen har frågat. Och de tycks vara många. Aldrig har man väl hört så många i det här landet gnälla över att vi inte har någon yttrandefrihet – vilket ju är lite märkligt motsägelsefullt. Eller rättare sagt – det hade varit motsägelsefullt, om påståendet nu hade varit sant.
Att de är så många som hörs tyder ju snarare på att vår yttrandefrihet är vid ytterst god vigör.

Att alla dessa tomtar galer om att yttrandefriheten har berövats dem/oss torde främst bero på att de gravt förväxlar kritik och mothugg med nån slags munkavle. De tror, befängt nog, att en debatt är ett tecken på att debatten inte finns. Och att de gör det beror nog på att de helt enkelt inte är vana att bemötas av den där kritiken.

Nu har vi, i det som vid millennieskiftet så sexigt kallades "informationsåldern", äntligen fått tillräcklig snurr på internätet och alla dess socialmediala kanaler att blomma ut i ett härligt debattsammelsurium av åsikter av mer eller mindre (oftast mindre) välunderbyggd art. Ja för några år sedan hände det sig tydligen att en liten svenne som vanligt satt och exercerade sin yttrandefrihet hemma i sitt lilla kök (troligtvis om hur allt är invandrarnas/kvinnornas/politikernas/medias/bögarnas/ungdomarnas/etruskernas/vadsomhelsts fel) med dess fullständigt döva väggar. Den lilla svennen råkade se på sin lilla datorskärm hur roligt de lite mer internetbevandrade kommentarstrollen verkade ha och insåg att den vagnen kunde man ju hoppa på! "Nu jävlar - här ska yttrandefrihetas!" basunerade den lilla svennen. Och vipps var den första näthataren född. Och sen rullade den bollen på…
(Okej, det här är en väldigt förenklad historieskrivning, men bear with me…)

Ja, nu har "vi-har-fan-ingen-yttrandefrihet-i-det-här-landet"-gnällaren (nedan kallad bara "gnällaren", av förklarlig anledning) alltså funnit massa fora att gala ut i – och därtill med folk som lyssnar. Men detta har kommit med ett pris, en myntets avigsida, nämligen: folk som lyssnar.
Och säger ifrån. Eller emot. (Eller för den delen håller med, men då är det ju inget yttrandefrihetshinder).
Sedan är ju nu inte alla gnällarna av den lilla rädda svennetyp som satt och muttrade sönder sin rädsla till hat på den ensamma kammaren där ingen lyssnade. På andra kanten av gnällarnas intellektspektrum har vi de som på den gamla onda tiden, innan massa socialmediala kanaler började göra anspråk på riktig demokrati, hade massvis med folk som lyssnade (för det var det folk gjorde, så där lite lagom okritiskt, på den tiden). Ofta hade de gjort sig välförtjänta av lyssnarskaran. Ta som exempel välkända journalister som alltjämt förtjänar stor respekt för många imponerande bravader och för att förtjänstfullt och träget ha arbetat under journalistikens goda fana, men vars stolthet nu satt i hybrishalsen och börjat kraxa ur sig rena dumheter. Janne Josefssons självutlysta snoppmätartävling mot Maria Sveland häromsistens ligger nära till minnes, men just idag, när vi pratar om yttrandefrihetens vara och/eller inte vara, är det snarare Stina Dabrowski som får bära den här dumstruten (av senaste chica foliehattsnitt). 

❦

  
I det ögonblick då gnällaren, oavsett om det är den ensamma garderobsrasisten eller den respekterade supermurveln, börjar yla om att man inte får lyfta debatter eller säga vad man tycker – i det ögonblicket motbevisar hen sig själv. Debatten är i allra högsta grad lyft (även om det i ärlighetens namn, i många fall inte borde finnas någon debatt att lyfta) och den hålls uppe av en vältränad och uthållig yttrandefrihet.

Nej, yttrandefriheten är inte alls inskränkt – tvärt om; den har nog aldrig varit större.
Det har inte blivit ett dugg svårare att få säga sig precis vad man vill – bara att göra det oemotsagd.