måndag 8 april 2013

Saklighet, saklighet, saklighet. Och lite naket.


Ingen vinner på en osaklig debatt.
Därför blir jag irriterad i största allmänhet när någon argumenterar med irrelevanta fakta eller med påtagligt tillskruvade argument, och i ännu större synnerhet när en diskussionssida som har alla rationella fakta och humanistiska grunder på sin sida i kampen mot en sjuk omvärld skruvar till sina argument för att de bättre ska passa den grundläggande ståndpunkten.
Och det var därför jag härom veckan lackade lite när det på fejsboken cirkulerade en bild som skulle illustrera hur olika män och kvinnor porträtteras på tidningen Cafés förstasidor. Mycket riktigt var männen avbildade som starka, säkra och påklädda, alltmedan kvinnorna var, minst sagt, lättklädda, upptuttade och utmanande (för att inte säga att de var runkfoder för hormonstinna tonårsgossar).
Och reaktionen och spridningen var därför tillbörligt förfasad.
Vad cirkulationen emellertid glömde att påpeka var att det skilde sissådär ett decennium (minst) mellan den halva av framsidorna som föreställde män (de var relativt nya) och den halva föreställande unga kvinnor …som idag pressar medelålder (om än envist) och lagt utvikningskarriären på hyllan för länge sen.
Inte helt sakligt, alltså. Om något, så illustrerade bilden snarare hur långt Café faktiskt kommit på vägen ifrån sin hormonstinna ungdom till att bli en seriös journalistisk produkt, främst riktad till vuxna män. (Huruvida man i ett jämställt samhälle behöver en dylik produkt/riktning är en annan fråga).

Det som skaver är så klart att "the good guys" tar till dåliga knep. Helt i onödan. Risken är helt enkelt stor att någon som, till skillnad från mig, står på andra sidan debattnätet (vad nu det är för en idiot) genomskådar osakligheten och stenhårt smashar in den bollen trots att den goda sidan hade alla förutsättningar att plocka hem poängen.
Vad jag försöker säga är helt enkelt, om jag får byta bildspråk lite här – ja, om man har pickadollen laddad med prima ammo och hanen spänd (tjoho, vilken manlig metaforik! Först sport, nu vapen!) så är det liksom dumt att rikta den mot den egna foten.
För man behöver ju inte fila till argument för att passa åsikten "män och kvinnor porträtteras på väldigt olika sätt i tidningar och det är dumt." Verkligheten bjussar så gladeligen på dem ändå, helt oförvanskade.
Eller som en vän kommenterade mitt ifrågasättande inpass om den osakliga Caféframsidesjämförelsen, typ något i stil med så här: "Okej att just de här ettorna är från olika perioder i tidningen Cafés utveckling, jämförelsen är ändå adekvat, för hyllan i den senaste tidningskiosk jag besökte brinner fortfarande färskt i mitt minne och den speglades ändå ganska väl av den här bilden."

Jo, så är det ju.


"…elleeeeeer?" …frågade jag mig när jag idag blev stående framför tidningshyllan i en Sjuelva-butik som jag antar är ganska generiskt representativ för dagens magasinmånglare.


Hmmm. Visst kan man störa sig lite på hur uppdelade maggorna är mot en manlig respektive kvinnlig läsarkrets (eller vad sägs om magasinet Kvinna? Jag antar i alla fall att det är kvinnor som är target market där) och att de kvinnor som pryder merparten av framsidorna är vad världssamfundet ofta vill kalla "snygga". Och att dessa snygga kvinnor är kändisar och/eller modeller samt sminkade, tillpiffade och säkert påtaglig shoppade (men – och jag vill inte rasera några illusioner här – det är framsidesfarbröderna också). Men just dessa faktorer känns som en betydligt vidare jämställdhetsdiskussion än "kvinnor framställs som porriga sexobjekt och män som hårda maktfaktorer – titta bara på de här Café-ettorna!". Och, innan ni hugger – okej, varannan ruta på Taylor Swifts gula klänning på Elle-ettan är transparent (men det känns faktiskt betydligt mer "mode" än "porr") och Kim Kardashian sitter kanske lite sexigt (?) på Cosmo-ettan (men det är liksom det hon gör. Det enda hon gör. Hela hennes claim to fame. Vara sexig. Och känd. That's it).
Nej, den förstasidesperson som är överlägset mest utmanande och sexobjektifierad här är människan på Vogue-ettan. En man. Med stencool uppsyn, förvisso, men tjofaderittan-slurp en sån hunkelihunk! Med en väloljad/-vadad bringa över ett till perfektion utmejslat sexpack. Och tittar man extra noga ser man att denna godbit även har oknäppt gylf och bjussar på en rejäl pubisbukett. Jomen.

Näe, jag tror faktiskt att tidningshyllorna inte alls var särskilt välrepresenterade av den där Café-bilden. Kanske finns alltjämt en och annan sunkig tidningskiosk som är lite dåliga på att hålla porrisarna gömda från gemene magasinköpare (finns det ens porrtidningar längre?), men jag tror nog faktiskt att den där Caféframsidesjämförande bilden, helt förklarligt, kan ha förvanskat även det färskaste av Pressbyråminnen för att passa in i den virala upprördhet som ju sprungit ur samma värdegrund som den man själv står i.

 
Nåja. Jag vill hur som helst hävda, optimistjävel som jag är, att framsidorna (och även tidningsinsidorna) blivit betydligt bättre på att framställa både män och kvinnor som människor under det senaste tiotalet år. Men därmed inte sagt att allt är well and good på tidningshyllan i gamla jämställda Sweden.
Knappast.
Ett (sakligare) exempel på detta från ytterligare några veckor av fejsbokscirkulation tillbaka är jämförelsen mellan förstasidorna av syskontidningarna (eller "makar-tidningarna", bör det väl vara om man ska vara korrekt) Mama och Papa. Tidningar om moderskap respektive faderskap, alltså (antar jag). Kändismammorna på Mamas ettor, avbildade skrattande glada tillsammans med sina barn (ja ni vet, de där små prylarna som de facto berättigar dem mama-epitetet) medan fäderna var hårda, coola, stint blickande in i kameran i sin ensamhet – alltså utan en tillstymmelse till bevis på att deras yngel lyckats simma i mål och på så sätt givit männen deras rätt att pryda ettan på den aktuella publikationen.
Allt i ett och samma nu. Ingen anledning till felvinklande tidsresor.
(Och det är bara en droppe i ett otäckt hav. Ett hav som exempelvis Genusfotografen navigerar med bravur, för den som är nyfiken på en liten seglats i osmaklighetens farvatten).

Och även om Café lämnat sina hormonstinna tonår bakom sig och skaffat en seriösare framtoning så tycks det fortfarande rycka till även i den redaktionsbaguetten ibland varpå bildvalet faller ner i gamla hjulspår, som min vän och kollega, skribören och kloka jämställdhetsmedivraren Jennische, påbloggade häromsistens. Inte lika flagrant som på den gamla onda tiden, men likväl – även Café kan sandpappra(/slipa/fila/raspa/hyvla?) vidare på sitt genustänk.


Sen har vi, som sagt, det betydligt bredare perspektivet på hela tjosan. Skönhetsideal, indelning i manliga och kvinnliga kundgrupper, bildmanipulering, porr, modeindustrin (don't get me started on modeindustrin!)…
Men utan saklighet får vi nog aldrig det perspektivet att titta på en, för alla, behaglig bild.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar