Idag är jag en krigsmetafor.

 
Kan meddela att det där kriget mellan halsen, öronen, bihålorna, näsan och lungorna om herraväldet över min förkylning nu är så gott som vunnet. Av de sistnämnda. Vilket dessvärre inte betyder att det är över; lungornas (eller kanske mest luftrörens, egentligen) krigsmaskin har ackumulerat alla de andra kombattanternas styrka och går nu in för att spela ut sin arsenal i ett hänsynslöst förkylningsterrorvälde, där klusterbomber och automateld briserar genom bröstkorgen med jämna och ojämna mellanrum.

Dessutom har halsen, öronen, näsan och bihålorna alltjämt lite krafter kvar, och sätter då och då små gerillaattacker till verket, men det är lungorna som utropat sig till Supreme Bronkitkejsardiktator.


Det enda jag kan göra är att sätta mitt hopp till att det världssamfund som är min säng och en helgs vila inte tolererar de här grymheterna och snabbare än kvickt går in och störtar Bronkitkejsardiktatorn!

Tur i alla fall att jag idag haft möjligheten att vara krigsreporter (dvs jobba hemifrån) och således kunnat bespara mina kollegor massa arbetsstörande hostkrevader.
Men skulle jag hellre vara utan kriget? Kunna njuta av en trevlig musikkväll på Teater Pero denna fredag? Och ägna helgens ledighet åt vårsol i stället?
Eh, jo…
Skit. Åxå.