söndag 5 februari 2012

Klassens timme. Samhällskunskap. Humanistiska ämnen.

"Har jag gjort något gott idag? Något för att underlätta livet för dem som har det sämre än jag, som är utsatta och fattiga och behöver hjälp, för dessa olyckliga arma satar på samhällets bottenskikt som inte äger något varuhus?", frågar sig samvetet i bakhuvudet på Östermalmstanten.*

"Jajamensan!", utbrister samvetet genast glatt som svar på sin egen fråga. "Jag har ju varit på NK idag, och där såg jag minsann den där utställningen som ska belysa några av de problem vi har i världen runt omkring oss. Det var en väldigt omvälvande upplevelse. Ja, den där 'popup-butiken' som ockuperade NK var ju till och med uppförd i material som nästan är som skräp! Fantastiskt! Ja, jag köpte till och med en sån där porslinsskål som är gjord så att det ser ut som om någon tagit en tugga på SKÅLEN! Ja, jisses vad påhittigt! Bravo! OCH så köpte jag ett sådant där tallriksset där det står dygder och synder skrivna på. På en av tallrikarna står det 'Charity'. Ja, tänk så fantstiskt chickt! Godnatt nu! Sov gott!"

* Jag använder här begreppet "Östermalmstanten" då jag vet att vår lilla mänskliga hjärna gärna använder mer eller mindre fördomsfulla klassificeringstroper för att lättare begreppsliga våra tankar. I själva verket kan det här lika gärna gälla en Östermalmsfarbror. Eller en yngre, välbeställd människa, av både det ena eller det andra könet, boendes nån annan stans i Stockholm. Och det finns gott om genuint godhjärtade och givmilda både tanter och gubbar och män och kvinnor och flickor och pojkar på Östermalm.


* * *


De webbplatser ni kommer till om ni klickar på länkarna i texten ovan vara bara ett par av de besläktade inslag som vållade många rättmätigt upprörda kommentarer i mina flöden idag (ja, ni vet, facebook och twitter; de där ställena där man uttrycker sina känslor och tankar om omvärlden, kanske för att bara kvasilätta sitt samvete, precis som Östermalmstanten gör på NK, men kanske för att faktiskt skapa och sprida lite riktig eftertanke, debatt och förändring).

För att inte tala om svalvågorna som skapades efter den buss som häromdagen åkte på "överklassafari" till Saltis… *

…så kan man ju i stället tala om det hav där svallvågorna uppstår, det samhälle där klyftorna mellan de rika och de fattiga blir större och större. Ja, ett samhälle som faktiskt delar in människor i olika statusfållor, ställer dem på olika ekonomiska trappsteg.
Ett klassamhälle.

* (Den där Överklassafarin har ju många redan skrivit så mycket om. En del riktigt läsvärt.)

Ett samhälle där Rut har fått ett jobb, tack vare avdragsåtgärder från politikens bestämmare – i vissa fall säkert ett jobb som hon kan och bör vara glad över, ett jobb som det alls inte är någon skam i. Ett jobb som hon faktiskt har det där avdraget att tacka för. Eller, i säkert lika många fall, ett skamligt jobb, ett jobb som ses ned på från en arbetsgivare som ser sin egen sociala ras som högre stående (och som säkert skulle ha råd med den där hushållsnära tjänsten även utan det där avdraget, och nu i stället får lite pengar över till annat. Till, tja, kanske lite "me-time").
Ett samhälle där Rut, med stor säkerhet, oavsett hur stolt och glad hon bör och kan vara över sitt jobb, själv aldrig kommer att ha råd att anställa någon hushållsnära tjänst, ens med hjälp av ett kostnadsavdrag. För att hon är Rut.

Det är nog därför den där NK-utställningen, i all sin presumtiva välmening, ändå sticker så i ögonen.


* * *

Man vill tänka gott om sig själv, att man är värd något och, ja faktiskt, att man är bäst. Det är nog liksom naturligt. Jaget är där man befinner sig, och ett mått av individualistisk egoism är ofrånkomligt. Ja, rent av viktig – att en individ tror på sig själv och sin potential att vara bäst nog en fundamental kraft i en utveckling där ett samhälle (fullt av individer, N.B.) kan blomstra.
Det är mänskligt att stundom sätta sig själv först, för självet är det man först och främst har, och en värld där alla, ständigt och till fullo agerade av altruism före egna behov skulle nog förgås i ett konstigt kaos ganska snabbt…

Problemet – och nu snackar jag om ett av Problemen, med stort P, de där som ligger till grund för all världens ondska – är att många människor i grunden av sin blotta existens har en inmurad övertygelse att de är bättre, att de är mer värda, än andra.
Att många automatisk missuppfattar sin egen bästhet som att alla andra är sämre, att det faktum att man är bäst betyder att man de facto är bättre. Och att man således är mer värd och andra mindre.
Vilket är helt åt helvete. Människans lika värde går liksom ut på, hur löjligt det än må te sig, att alla är lika bäst, och alla ska ha samma möjlighet att vara det.
(Om du har svårt att greppa den motsägelsen så föreslår jag att du försöker förädla dit intellekt lite. Läs en bok eller nåt. Eller läs vidare…)

Nej det är klart, rent intellektuellt går nog vare sig deras tankar eller ord med på att så är fallet, att de skulle vara mer värda än andra – men någonstans där nere i botten av deras vara finns ändå en medfödd hjärtdeffekt som får deras blod att flyta lite blåare i ådrorna (och tro att det på något sätt skulle vara bättre). (Jag vill i alla fal gärna tro/hoppas att denna mervärdeskänsla är intellektuellt omedveten i de flesta fall, vilket är illa nog. Det finns emellertid, ännu värre, de som bestämt och medvetet tror och hävdar rakt ut att de är mer värda).
Och nej, innan ni börjar skälla på att jag hävdar att det är något faktiskt fel på medfött välbeställda, eller andra i den så kallade överklassen – det menar jag så klart inte. Jag menar att den där grundläggande egoismen (som vi alla har) hos vissa har fötts in i ett tillstånd där den sedan har det så bra att den aldrig tvingas ställas mot en annan verklighet. Mot den där svårare medel- och underklassverkligheten där egoismen måste (försöka) komma över massa svåra hinder för att dess individ ska kunna utvecklas och få en dräglig tillvaro.
Jag snackar om ett tillstånd av välmående som innehavaren bär med sig som ett default-cogito, vilket hen i vissa/många fall är för bekväm för att ifrågasätta: Jag är rik, alltså är jag värd mer.
(Det är nog bara ena sidan av ett mynt där den andra är ett religiöst ställningstagande med sakernas tillstånd ursäktade som Guds försyn, den zelotism som exempelvis en gång såg kunglighet som av Gud utnämnd. Jaja, de hade i alla fall klass (sorry) nog att skylla ifrån sig orättvisans status quo på Gud, i stället för att bara gasa på i sin stadsjeep…)

För det är uppenbart att dessa människor finns. (Om du hävdar att detta inte är uppenbart, ja då är anledningen sannolikt densamma som varför du inte kan se din egen röv utan spegel).
Människor som ser sig själv som mer värda än andra för att de är rika medan andra är fattiga, för att de är män medan andra är kvinnor, för att de är vita medan andra är färgade, för att de är rörliga medan andra är handikappade, för att de är mätta medan andra svälter. För att de haft turen, ibland faktiskt i någon mån rättmätigt, att hamna i en kulturell eller social elit medan andra, egentligen lika kompetenta, inte haft samma tur eller förutsättningar på sin väg.
Människor som ser sig som mer värda än andra för att de är herrskap medan den polska barnflickan är inrutat tjänstefolk, och som därtill, på sant NK-design-manér, försvarar sin överhöghet med att man minsann ju hjälper det lilla livet.

Människor i den översta välfärdsstratan som, på fullt allvar, menar att överklasstillhörighet är ett val.
Dessa människor finns.


* * *

Man kan absolut gott argumentera att vilja, som det abstrakta det är, endast kan definieras av det sedermera faktiska handlandet; att den vilja som segrar är den man handlar på.
För att exemplifiera: "Jag vill verkligen inte gå till jobbet idag," säger man, bekvämt mysandes under det varma täcket. Och sen går man till jobbet lik förbannat. För uppenbarligen är viljan att göra något av sin dag, att få lön för sin möda och kunna överleva med mat i magen och tak över huvudet, större än önskan att få ligga kvar i sängen. Den viljan segrade; handlandet visade med verklighetens faktiska fastnaglande att det var det man ville. Medan att somna om möjligtvis var något man önskade
Det här är mest semantiskt ordhårklyveri, ja, men som så ofta är det det mest konkreta man har när man ska försöka orda om det abstrakta…

Så ur det perspektivet har objektivismen och dess politiska hang-arounds en poäng; vill man så kan man, det är bara att lägga manken till och kämpa, och den som ligger och krälar på samhällets bottenskikt har ingen rätt att klaga om vederbörande inte försökt ta sig upp därifrån. Eller att man inte har rätt att gnälla över arbetslösheten om man inte ens försöker skaffa ett jobb utan bara slackar loss på vänsterkanten av en polares soffa.

Och i mångt och mycket finns en sanning i det synsättet.
Grejen är emellertid – den grej som objektivismen fullständigt missat – att denna filosofiska slutsats om viljan bara funkar i en kontext där förutsättningarna är desamma för alla. Där ingen använder en medfödd eller ekonomisk makt för att låta den egna vilja övertrumfa någon annans.
Men det är alltså ändå på grund av den orättvisa struktur (där vissa onekligen har och utövar den där makten) som denna syn på viljan och dess möjligheter spricker i sömmarna. Och ändå är det, uppfattar jag det som, mest i de mer välbeställda och mäktiga leden som den objektivistiska filosofin råder. Go figure

Nej, det är inte omöjligt att ta sig till överklassen. Det har hänt. Folk har gjort klassresor. Med vilja, jävlaranamma och oljade armbågar som verktyg.
Men det betyder så klart inte per automatik de som misslyckas med att bli överklass misslyckas för att de inte vill tillräckligt eller för att de är lata. (Eller med att bara få det lite bättre – let's face it: de flesta vill nog inte bli överklass, oavsett vad överklassen tror).
Och visst, det finns de som borde klippa sig och skaffa ett jobb i stället för att bara gnälla över arbetslösheten – men de flesta som är arbetslösa kämpar nog som fan för att slippa vara det, oavsett vad vissa debattörer säger som minsann på lade manken till på sin gamla goda tid. (Väljer att inte nämna några namn. *hosthostskuggehost*)

Och hej, Överklassen! – news flash: De allra flesta av er som befinner er där uppe gör det inte på grund av någon jävla vilja, eller av att ni förtjänat platsen genom hårt arbete och slit och jävlaranamma. Ni gör det på grund av omständigheter som levererats till er gratis, troligtvis med början i den stund ni föddes.
Jojo. Det är svårt att se annat än ner på de mindre lyckligt lottade om det är det enda perspektiv man någonsin haft.


Vi var snudd på fattiga när jag var liten (har jag sedermera insett), men jag växte i alla fall, tack vare mina föräldrars vilja och stenhårda kämpande, upp i ett helt hyfsat normalbemedlat medelklasshem.
Jag är man. I mina bästa år. Jag är vit. Jag är välutbildad. Jag har inga väldigt hindrande fysiska handikapp. Jag är hyfsat smart. Ja, jag skulle kanske rent av kunna vara armbågsvässat gåpåig om jag skulle vilja.
Så jag har inte jättemånga hinder för min vilja. Så kanske skulle jag själv kunna bli överklass. Om jag skulle vilja/önska.

Men det varken vill eller önskar jag bli.


* * *

Det är viktigt att ta ett steg bakåt ibland, att vidga vyerna och se saker och ting från ovan.
Men det är nog bara om man befinner sig, eller någon gång har befunnit sig, i den verklighet som utgör den stora massans vardag och villkor som det kan vara klokt att någon gång i bland anlägga detta ovanifrånperspektiv. Tillbringar man all sin tid där uppe är det nog snarare klokt att klättra ner och se hur saker ter sig där nerigrån.
För om man inte vet vad det är man tittar på, där uppifrån, så är det inte vidsynthet – då är det bara att från ett översittarperspektiv se ner på något man inte känner till.
Hur mycket det man tittar ner på än är en pop-up-butik på NK som är gjord för att "belysa några av de problem vi har i världen runt omkring oss."


* * * * * *

Och, ah, just det, en sak till: Jag gillar faktiskt några av de där designföremålen som fanns att köpa i den där pop-up-butiken på NK. Den där skålen med bitmärkena i till exempel. En kul grej. Liksom de där faux-papp-sängkläderna, faktiskt. Roliga som just designföremål.
Men som påminnelser om samhällets orättvisor? Pö-leeeease…
Dem ska man fan inte behöva bli påmind om genom att köpa designade prylar. Dem ska man bli påmind om genom att ha ögonen öppna. Genom att tänka efter.
Eller, ja, dem ska man fanimej tänka på ändå, i alla fall då och då, utan att behöva påminnas om dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar